I förrgår och igår gav jag två telefonintervjuer till tidningar hemma i norr som nosat reda på att jag ska vara med i 'Stylisterna'. Eftersom LT är tidningen jag började min journalistbana på så var det fantastiskt kul att få prata med min fina f.d chef Sara om det. Hennes intervju med mig kan man läsa här. Andra tidningen ÖPs intervju är i tidningen idag men man kan läsa även den på webben här. Tyvärr har jag blivit felciterad både här och där av sistnämnda vilket känns lite tråkigt. Annars är det himla fint att känna stöd från sina hemtrakter!

LT använde sig av dessa bilder på mig vilket är ett par, tre år gamla. Så jäkla roligt att se igen. De togs precis innan Blogawards och den översta bilden är ju ungefär bästa någonsin. Vad gör jag liksom? Chuckys bride?

Igår gick en människa som varit en del av hela mitt liv bort. Människan som kallade mig för 'apskaft', som alltid sjöng, som alltid hade en fantastisk berättelse från förr om äventyr i länder långt borta. Han som visste hur livet skulle njutas utav till fullo. Som byggde en pool i trädgården så att familjen kunde ligga i det turkosa vattnet omgiven av tusentals blommor och titta upp mot en lika blå himmel och säga "det är så här livet är när det är som bäst".

För mig är sommaren så förknippad med honom. Han var på ett sätt sommaren.

Och jag har ingen aning om hur det någonsin ska kunna bli sommar igen utan honom.

Ingen kan ta min morbrors plats. Ingen kan fylla det tomrum efter honom, det tomrum som just nu känns så oändligt att hela mitt medvetande har försvunnit däri.

Men som min bror just sa. "Det finns få människor som levt så mycket som G. Som levt så till fullo. Han hade ingenting att ångra." Det är min största tröst just nu. Att i denna höst där jag lärde mig gråta så vet vi att om det var någon som tog till vara på varje dag så var det min morbror, mina kusiners pappa, min mosters man och han som var sommaren.

Det är inte lätt att hinna blogga när man skriver slutuppsats i skolan så att fingrarna glöder, och blöder, läser kurslitteratur ute i solen, knattrar på jobbgrejer och sedan inser, en timma innan man ska vara där, att man ska vara modeassistent hela kvällen.

För att göra en långt historia kort. Vid 17 kastade jag på mig min mexicanska kjol och lite andra somriga kläder och begav mig till F12 för att hjälpa min vän Bella som står bakom märket Bella o Bastian. Otroligt kul och en himla massa trevliga människor men det hade varit bra att veta att vi skulle vara utomhus hela tiden. Jag misstänker att min gåshud aldrig kommer att försvinna. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa underbara "Dumskallarnas sammansvärjning" efter att jag tvättat bort rökdoften från hela mig. (Varför måste varenda människa inom mode och varje modell blossa hetsigare än en kedjerökande tant? Ä c k l i g t)

Nattklotter