Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Rädslor

Vad är det med att åka bil och titta ut över naturen som susar förbi medan man lyssnar på jävligt bra musik? Här och nu infinner sig, och man kan inte göra något annat än just njuta. Det är som att flyga, man är i limbo - det är fysiskt omöjligt att förflytta sig någon annanstans, göra något annat eller medverka i något. I det infinner sig en ro jag sällan påträffar. 

I skrivande stund ligger jag (utslagen) i en säng på ett hotellrum i Biarritz. Jag har precis kommit tillbaka från en biltur på ungefär 40 minuter som tog oss från Spanien (Spanien och Frankrike är grannländer, och vi förflyttar oss längs med kusten för att surfa). Bara det, att få två länder i en semester?

Jag har alltså surfat för första gången i mitt liv, och summerar det såhär: kul. jävligt kul. jävligt jobbigt. 

Jag älskar vatten och att att få befinna mig i havet, så jag var otroligt taggad på att få ta mig an första dagen i mitt liv med surfingbrädan. Det är båda enklare och svårare än vad jag trodde. Själva tekniken är inte så komplicerad, det innefattar mycket paddlande och balans - men framför allt styrka. Och uthållighet. Annars är det mest att lära känna brädan och hur du skall ta dig upp. Inte konstigt att alla som surfar har fantastiskt vältränade kroppar. En månad med det här och jag skulle klarat mitt mål inför beach 2018. 

Den rädsla ja ändå haft inför att göra någonting helt nytt försvann så fort jag satte foten i havet. Eftersom att jag själv har makten över vad som händer (bortsett från vågornas styrka) så känner jag kontroll, och det är oftast lack of control som skapar rädlsa - hos mig. Det kan inte minst min psykolog tala om. 

Det finns rädslor och så finns det rädslor. Olika, men ändå lika - precis som känslor kan man inte definera en rädsla utifrån vad det handlar om. Att vara rädd för att vara med en olycka eller att vara rädd för en mus kan kännas precis lika starkt för olika personer, sen är det klart att konsekvenserna för den ena rädslan är värre. Många har en rädsla för vatten som jag inte kan förstå, men jag har däremot enorm höjdskräck. 

Om jag skall tala om min absolut största rädsla i livet, så är det att behöva förlora människor (eller djur) som jag älskar. Det skär i hjärtat på mig och kan få mig att ifrågasätta allt. Jag finner oftast en mening i saker, jag vet att jag är där jag är idag, för att jag ska vara här. Och allt som har hänt hittils, har hänt av en anledning. Det här är min väg in this journey we call life. Det är ett väldigt befriande sätt att tänka på. Men att förlora människor, det har jag svårt att hitta meningen i, speciellt om det handlar att någon faktiskt ska försvinna från jorden. Det handlar bara om acceptans. 

Sen har jag andra rädslor i livet som ta över mig helt. Jag är rädd för krig. Jag är väldigt rädd för terrorism. Jag är rädd för sjukdomar. Jag är rädd för olyckor. Jag väldigt rädd för att flyga. De sistnämnda är en sjukt jobbig ansträngning för mig, men något i mig som vill upptäcka världen gör att jag bokar den där flygbiljetten i alla fall. När jag väl sitter i den där flygstolen och de precis ska gasa eller när det blir turbulens på 10 000 meters höjd frågar jag alltid mig sjålv vad jag tänkte med, hur kan jag frivilligt sätta mig i en metallburk och sväva högt upp i luften. Sinnersjukt. Så lovar jag att aldrig göra det igen. När vi landar gråter jag oftast, eller så får jag hålla tillbaka tårarna. Det är som att allt släpper, alla spänningar och döden-tankar. Jag får sådant känslorus att jag skulle vilja springa fram till piloten och tacka honom för att jag lever. Sen bokar jag ändå en ny resa. Jag får tacka min nyfikenhet för det. 

Jag har på senare år även fått samma typ av rädlsa för att åka i en bil med folk jag inte känner, eller åka taxi. Jag kan inte ens längre njuta av den lyxen att åka taxi, då jag sitter på helspänn hela tiden och ber att vi skall komma fram oskadda. Har jag bara väldigt otur, eller kör folk som galningar? Sen vet vi ju hur de kör i många länder, det här med avstånd eller att hålla hastigheten det skippade man nog på uppkörningen. Jag är livrädd när jag åker taxi utomlands. Då tänker jag för mig själv, ”det var väl själva fan, jag klarade flygresan men jag kommer inte klara den här taxiresan”. Min psykolog skulle nog också säga att detta handlade om mitt kontrollberhov. Det lär också handla om acceptans. 

 

Vad är era rädslor?

 

Skriv en kommentar

Det är så fint skrivit Linn, älskar dig‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ‚̧ԳŹ

Så fint skrivet. Jag är ju rädd för ungefär allt ovan, mer eller mindre. Beror på dagsform. Du ska vara glad att du inte åkte med den galna tysken som jag och J liftade med. Det var de värsta jag varit med om.

Kommentera