Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

LINN

Mitt år 2018 - tillägnat Alfons

Det sista jag gjorde förra året var en plåtning för STYLEBY Magazine. Jag intervjuade skådespelerskan Hedda Stiernstedt, modeikonen Bea Åkerlund, konstnären Camilla Engström och artist-systrarna Vaz. Otroligt stolt och glad över att få jobba för detta magasin under ledning av Jonna Bergh, med så duktiga ambitiösa kvinnor.

Den 13 mars 2018 tar min älskling sina sista andetag, 14,5 år gammal. Han fick ett långt och fint liv, nästan fritt från sjukdomar, och till slut orkade inte hjärtat mer. Det är det värsta jag varit med om i livet, och en sorg som aldrig går över. Alfons är så saknad i familjen, men han är för alltid med oss.

Efter några möten med fina Michaela Forni bestämmer vi en solig vårdag i maj att jag ska börja skriva artiklar för Daily Forni, nyligen nylanserats som Forni.se - jag som följt henne under flera år är otroligt glad över att få lära känna henne och bli en del av det hon skapat!

Jag och mamma åker på en weekend till Oslo, bor på hotell, besöker vänner, äter gott och bara har det bra. Här står jag vid det berömda Opera-huset, var typ 30 grader varmt, i slutet på maj. Ni vet väl att jag är norsk?

Första dagarna i juni blir jag singel, efter snart två år i relation, och där går startskottet för min sommar. Skål!

Jag går på Mamma Mia The Party i sällskap av nio andra kvinnor som känt varandra väldigt länge. Detta var en helt fantastisk upplevelse, en av de bästa kvällarna på året!

Min blogg lanseras och nyheten sprids i media. Så otroligt roligt att äntligen få gå ut med denna nyhet, att jag blir Thatsups nya livsstilsbloggare. Så kul att bli tillfrågad, och som jag älskar att blogga. Ännu mer fantastiskt är det att ni vill läsa, är så värmande att se att ni blir fler och fler, och extra fint är det när ni ger mig feedback. TACK TILL ER!

Hinner knappt fira midsommar innan jag ska lämna Stockholm..

för Biarritz! Jag reser ensam, för att snart ansluta med fantastiska Surfakademin.

En resa som inte går att summera i några få ord eller bilder. Men du kan läsa mer här.

Sugen? Just do it!

Jag fortsätter min Europa-tour från södra till norra Frankrike, med tåg och byte i Paris. Mina nerver sätts på prov trots att jag är en ganska självständig människa, jag är väldigt beroende av att känna mig trygg, och att vara på resande fot är motsatsen till det. Det hjälper inte heller att vara i ett land där få talar engelska, men till slut är jag framme på Château du Grand Val i Bretagne, där Yogiakademin väntar.

Precis som veckan med Surfakademin blir denna resa med Yogiakademin oförglömlig, och helt fantastisk. Läs om min upplelvelse här.

Jag bestämmer mig för att åka ner till Algarve i Portgual där jag och mina vänner hyrt ett hus. Trotsar min res-rädlsa och tar mig på ostadiga ben till Nantes, en liten stad i Frankrike där jag ska ta ett flyg med ett lågprisbolag. Allt får mig att kallsvettas, tågresan, taxiresan, flygresan och den slutliga långa taxiresan. Jag känner mig ensam och utsatt igen, men, jag klarar det. Som man alltid gör. Vi skulle varit fyra par, men i och med att jag inte ingår i en tvåsamhet längre är vi tre par plus jag. Jag hinner med ett par dagar i huset, njuter av vänners sällskap och avkoppling. Jag hinner också med livets fylla, efter en festlig kväll på stan med en barrunda som slutar med poolparty klockan 06.00 på morgonen blir baksmällan värre än jag kunnat ana. Ingen var lyckligare än jag när jag efter en skakig hemresa möts av mamma på Arlanda, efter nästan tre veckor i södra Europa.

Jag mellanlandar hemma i den svenska högsommarvärmen. Jobbar lite, badar och åker båt som om det inte fanns någon morgondag. Det är juli, och 27 grader i havet!!

Jag och min vän Sofia bokar en resa till min favoritö Mallorca och checkar in i Palma!

Hur kan man inte älska Mallis? Vi dricker Cava-sangria, solar, badar, shoppar och äter. Jag minns att vi båda hade med oss massa böcker vi ville resa, men ingen av oss läste ut någon för vi pratade så mycket. Munnarna gick konstant, som vanligt med oss.

Det blir augusti och jag firar med kräftskivaWärdshuset Ulla Winbladh.

Åker ännu mera båt.

Adam, Fredric, Sam, Robin, Ida och jag tar Adams båt för att åka wakeboard och ring. En superhärlig eftermiddag, och top tre bästa skratten i år när jag och Ida satt i den uppblåsbara "fåtöljen", det var fler som höll på att skratta på sig då. Avslutade dagen på Strömma Krog & Kanalbar innan vi körde hem i mörket.

Gick på Fashion Week och firade Thatsups 10års-jubileum.

Min viktigaste person i världen, min mamma, fick en njure efter åtta år med dialys.

Jag inredde och stylade min lägenhet som varit uthyrd till en vän, då jag bott tillsammans med mitt ex i hans lägenhet. Äntligen såg det ut som ett hem.

Åkte till Köpenhamn och hade världens roligaste helg tillsammans med alla vänner på Thatsup. Läs mer om det här och här. Denna resa tillhör också top tre bästa skratten för i år. Jag skrattade konstant, högt, så att jag vek mig. Jag skrattade så mycket att jag skrattade mig in i ett nytt skratt. Jag har alltid skrattat inåt, tyst, numera skrattar jag utåt, högt.

Fyllde 27 år (herregud hur kan jag vara så gammal) och firade med tårta på sängen, städad vinlunch på Sturehof och stökig middag på Punk Royale.

Årets sista utlandsresa blev Nice och Provence. Detta är året då jag utforskade Frankrike rejält, då jag besökt och rest genom flera delar av landet. Denna gång med anledning av min vän Rubens 30årsfirande.

Just look at that.

Välkomnar hösten.

Hänger med Prestley och Hugo. Har ni upptäckt Dogbuddy?

Tog med mamma på Restaurang Stadshuskällaren. Vi satt i chef's table och hade en oförglömlig kväll - rekommenderas!

December med alla sina julfiranden kom och jag gick bland annat på julfest hos VASS PR.

Julbord på Brasseriet.

Och så kom julen. Nu är det två dagar kvar på 2018, vilket har varit mitt absolut mest händelserika år hittils, på både gott och ont. Det har varit helt fantastiskt, men också dränerande, och hjärtskärande. Kanske finns det anledningar till att min kropp inte mått så bra här i slutet. Jag välkomnar det nya året med öppna armar, stora förhoppningar och ny energi. Jag ska bara återhämta mig först.

I dagarna kommer en årskrönika, följt av ett inlägg med mina mål och drömmar inför det nya året.

God forsättning!

God jul

Hoppas ni har en fantastisk jul, hur ni än firar, om ni firar. I mitt Instagram-flöde trängs klassiska svenska jular med alp-toppar och vita stränder. Jag firar på svensk mark, traditionsenligt med familjen hemma i Saltis. Jag njuter av god mat, sovmorgon, film-maraton och tid med vänner och familj. Idag blev det en promenad med min vän Lova, det är alltid lika berikande att få ventilera och prata av sig med vänner. Ikväll ska vi bort på middag, men resten av veckan ska jag inte röra mig långt... förutom promenader i skogen ska jag bara mysa, läsa böcker, äta, vila hjärnan.

Julen är en sådan milstolpe på året då jag ofta tänker tillbaka. Hur såg mitt liv ut för ett år sedan? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Exakt ett år sedan idag var vi på väg in till akuten med mamma, något jag är otroligt tacksam för att vi inte är i år. Det var en jobbig jul. Det var också Alfons sista, han mådde bra och jagade presentpapper på julafton. Jag saknar honom så enormt, han var min bebis, min klipp, bästa vän. Med honom var allt bra. Jag var också i en relation, i år är jag singel, och mår bättre så. Jag hade precis börjat ett nytt kapitel i mitt liv, sagt upp mig och börjat här på Thatsup och som frilansare, något jag var otroligt glad för. Är än idag.

 

Jag hittade detta i mina anteckningar, skrivit för ett år sedan ungefär. Efter en höst med mycket tankar och förändring. Jag blir stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på vad den texten handlar om; mod. Jag har inte alltid mod, det är läskigt att va modig. Men det finns uppenbarligen inom mig, inom oss alla, vi får bara inte glömma bort det.

Veckan och helgen i Stockholm

HERREGUD! Det här var den sämsta uppdateringen jag haft sedan typ starten av min blogg. Jag skippar alla ursäkter och blickar framåt. Jag har massa härliga inlägg planerade framöver som jag hoppas ni kommer gilla, och om knappt två veckor är det ett nytt år med nya möjligheter.

Igår hade jag och mamma bokat in en heldag på stan. Vi började med lunch på Haymarket Hotel och Gretas, vi åt ”Dagens” i form av Röding (riktigt god) och unnade oss ett glas vitt för att kicka igång torsdagen. Sedan kollade vi in årets julskyltning på Nordiska Kompaniet och shoppade loss på Uniqlo, COS och Antikt Gammalt & Nytt, innan det bar av till Beauty & Spa Centre. Jag fick en 2,5 lång ansiktsbehandling, med bland annat AHA-behandling och massa rengöring, riktigt ljuvligt.

Idag vaknade jag upp till ett vinterlandskap när jag tittade ut genom fönstret hos mina föräldrar. Idag blir en lugn dag, med skogspromenad och julmys, det gäller att ladda för imorgon då det blir julbord både till lunch och middag.

Min familj har i över 30 år ätit traditionsenligt julbord med några av våra närmsta familjevänner. Vi är fyra familjer som i nästan alla år firat midsommar i skärgården och julen med att äta julmat. När jag var liten gick vi alltid till Skärgårdskrogen (som inte finns längre) i Saltsjöbaden innan kvällen fortsatte hos oss. Men sedan ett par år tillbaka har vi förnyat traditionen, och nu får varje familj bestämma ett julbord. Senast det var vår tur valde vi Mother (finns inte heller längre) som är ett av de bästa julborden jag varit på, i år blir det klassiska Wärdshuset Ulla Winbladh som ska ha ett väldigt bra vegetariskt utbud (även om jag äter fisk). Ska bli supermysigt, med snön och allt! Efter detta gäller det att svira om och sätta på sig stassen, då väntar årets julbord med Thatsup! Vi börjar på Brasseriet innan vi ska dansa bort natten! Ni som läste mitt inlägg om när vi var i Köpenhamn vet att vi har väldigt roligt ihop, vi skrattar och skojjar och förväntningarna inför imorogn är inte lägre. Ska bli så kul! Jag förväntar mig att inte lämna sängen på söndag.

Feber, mobile detox & Instagram algoritmer

Klockan är strax innan elva på kvällen och det är torsdag, det är fem dagar sedan jag vaknade upp söndag morgon med hög feber. Då i hopp om att det skulle vara bara det, och inte en influensa, är lika optimistisk varje gång jag blir sjuk. Något som är märkligt är också att sen jag blev vuxen så får jag i princip varje gång jag blir sjuk influensa, jag kan inte bara få en förskylning som många andra. Jag får hög feber och blir sängliggandes. Jag vet att vissa har samma med halsfluss, och andra bihåleinflammation. Förra året slog jag något slags rekord i sjukdom, jag tror det beror på väldigt många orsaker som tog på min hälsa och immunförsvar. Jag var sjuk i influensa nio gånger på ett år, ett tag gick de omlott. Det är sjukt hur mycket ens liv och mående kan påverka ens hälsa på det sättet. Som tur är har det här året varit väldigt mycket bättre, framför allt sen i somras. Att ha klarat hela hösten utan att bli sjuk har kännts som en bravur, och det här kändes nästan bara väntat när alla omkring en hostar och nyser om vartannat.

I söndags var jag säker på att jag skulle vara på benen på tisdagen igen, åtminstone onsdagen, ingen tvekan om torsdagen. Onsdag kväll hasade jag mig upp från sängen för att ta en dusch och byta lakan, ni vet känslan när man legat sjuk i sängen flera dagar. Jag började känna mig optimistisk. Torsdag morgon vaknar jag ändå med feber och en bultande huvudvärk som pågått i fem dagar i streck nu. Fem dagar har jag bokstavligt bott i sängen, jag har inte existerat någon annanstans... det är en märklig känsla. De tre första dagarna var min huvudvärk så intensiv att jag hade svårt att äta eller göra något över huvud taget, som att streck-kolla serier, sådant man till och med kan se fram emot.

”Nästa gång jag är sjuk ska jag plöja alla säsonger av Game of Thrones.”

Men, jag har plöjt. Det är otroligt vad mycket skärmtid man hinner med sömnlösa nätter. En natt hade jag så mycket värk i kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag har sett typ alla svenska krim-serier som fanns kvar att se (jag är ett stort fan av Beck, Johan Falk, Wallander, Maria Wern etc. bara älskar dem!). Nu har jag plöjt lite nykomlingar; Sthlm Rekviem, Gråzon och Modus. Alla får väl godkänt.

I och med detta har jag haft en form av ofrivillig mobil-detox. Söndag, måndag, och tisdag rörde jag knappt min mobil - jag hade inte kontakt med någon, kollade knappt sociala medier och stängde av mejlen - delvis för att jag hade huvudet nerborrat i en kudde, men också för att det var väldigt skönt. Det var inte alls jobbigt, utan bara befriande att släppa taget. Jag har vanligtvis ganska mycket skärmtid, och det är en stor del av mig och mitt yrke, men ibland får jag stora infall av att bara vilja koppla bort mig. En känsla som tar över mig helt, jag ville radera alla konton jag har och lämna den digitala världen. Men efter ett par dagar saknar jag det enormt, om det är ett beroende eller ett stort intresse kan jag inte helt avgöra.

Och på tal om digitala saker, herregud vad Instagram håller på med sina algoritmer. Mina likes har rasat den senaste månaden, som tur är vet jag att det inte bara är jag som är drabbad, men det är tråkigt. Jag förstår att många inte ser mina inlägg längre, precis som jag inte ser andras. Det trillar ofta in likes upp till en vecka efter jag lagt upp bilder, och i mitt flöde kommer flera gamla dagar bilde, det känns så trisst. Jag trodde hela poängen med Instagram var att få vara med i nuet, hopps verkligen de följer i Twitters fotspår och ändrar tillbaka till kronologiskt flöde. Det som är roligt är att nya följare ökar stadigt, precis som mina besökare här inne. Det gör mig SÅ GLAD. Var inte rädda för att kommentera mera! Eller mejla om ni vill vara mer privata.

Jag har förstått nu att jag förmodligen kommer att vara sjuk hela veckan ut, men det positiva är att man blir så uttråkad att man blir extra taggad på att få jobba och göra massa saker. Tyvärr fick jag missa årets första julmingel som jag sett fram emot, men nu rullar det på hela december så kanske bra att jag blev sjuk innan.

We’re no kids anymore

Jag har många vänner och bekanta som går igenom olika saker just nu, tankar, identitetssökande, prestationsångest, förvirring. De ifrågasätter sin vardag, sin livsstil, sin partner, sitt jobb… Jag förstår dem, och är nog lika mycket en av dem. Sen behöver inte ett ifrågasättande betyda att man kommer göra en förändring, att man inte är nöjd. Jag skulle till och med säga att det förmodligen är hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sin tillvaro ibland, bara för att försäkra sig om att man är på rätt plats. Jag tror även att det skapar ett driv, och en möjlighet att göra något bra till något bättre. Kanske bringar det en idé eller utvecklingsmöjlighet. Det behöver inte betyder att man inte är glad eller tacksam över var man befinner mig, men det är lätt att känna sig lost. Jag kan ibland bli förvirrad över var jag är påväg. 

Just here me.

Jag kan sprudla av tankar och idéer; saker jag vill göra, skapa, ådstakomma (de uppstår alltid fem sekunder innan jag somnar, har jag tur minns jag dem när jag vaknar), och ibland känns allt möjligt, som om världen stod framför mig. Jag tror innerligt att flera av de idéer som bakar i min hjärna skulle kunna bli framgångsrika. Men lika fort pendlar det neråt, man bygger upp hinder för sig själv, självförtroende sviktar och riskerna ser lika stora ut som Manhattans skyskrapor. Jag vet att jag sitter inne på massa driv, det är det som har tagit mig dig jag är idag, och gjort att jag har varit med om allt jag faktiskt lyckats göra. Men ändå har jag så svårt att belöna och vara stolt över mig själv. Man är bara så bra som ens senaste framgång, eller? Jag ser att jag och mina vänner, bekanta och människor jag träffar på lider av mycket mer prestationsångest än man tror. Att det syns väldigt  mycket nu har kanske och göra med det stadiet vi är i livet? Jag tror många precis som mig upplever att klockan tickar, man jämför sig med var andra människor i samma ålder gör, eller till och med med dem som är yngre, och blir stressade. Man upplever att man borde kommit längre, gjort mer, vara mer framgångsrik. Det är en ålder där många börjar förlova- och gifta sig, blir gravida, köpa bostad, få befodran… många förändringar sker och det blir plötsligt tydligt att vi inte är små längre. Vissa som är singlar blir superstressade över att de är så ”gamla” och inte har en partner, och vissa som fortfarande pluggar blir stressade över jobb de inte har. 

Jag kan ibland tänka att det hade varit enkelt att ha ett tydligt jobb med en tydlig yrekstitel. Senast i helgen träffade jag på min dagisfröken som jag inte sett på väldigt många år, och hon ville såklart veta hur det stod till och vad jag sysslade med idag. Jag, som alltid när jag ska besvara den frågan, började stamma, flacka med blicken och snubbla på orden. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland tänker jag att det hade varit så enkelt att kunna säga ”jurist”, ”advokat”, ”ekonom”. Istället låter det något i stil med ”ja alltså jag har så svårt att sätta en titel på mig men jag skriver, ja alltså jag är redaktör, och journalist, och skribent, jag jobbar med innehåll kan man säga, sociala medier och sånt. Ja alltså jag jobbar på Thatsup, sveriges största krog- och nöjes sajt, men jag frilansar också, ja mycket mode och så, livsstil, hälsa”. Jag tror jag skall börja sträva mot ordspråket ”Get famous enough so you don’t have to introduce yourself”. Folk i branschen, som jag tidigare jobbat med, lärt känna eller som kanske följt mig på Instagram förstår och har koll, men till resten av världen har jag så svårt att med rak rygg berätta om mig själv och vad jag gör. Samtidigt passar det mig att jag inte är en titel, det är så jag är som människa. Jag vet att mamma och pappa hade tyckt att det var mycket enklare om jag jobbade med något som de förstod sig på bättre, ett traditionellt yrke där jag var nio till fem, måndag till fredag och klättrade på en karriärsstege. Jag förstår att det kan vara enklare, men inte nödvändigtvis roligare. Och det är helt enkelt inte jag. Jag älskar det jag gör, min bransch, den jag är, men det är lätt att bli stressad, osäker, tvivla på sig själv. Och det måste vara okej.

Mina vänner är mina största fans. De är de som påminner mig om att jag är bra. Det gör såklart min familj också, speciellt min mamma, men det kan vara svårt för dem att förstå allt. När mina vänner ger mig komplimanger för något hör jag hur min hjärna tänker ”pratar hon om mig?” för att jag inte kan ta in det riktigt. Men när jag gör det, gör det mig nästa tårrögd. 

”Du är så cool, jag är så stolt över dig.” 

”Du skriver så bra, mycket bättre än de flesta, det träffar mig verkligen.”

”Du är min inspiration, jag pratar alltid om dig."

"Klart du KAN!"

Då och då skriver någon av er följare, och ni anar inte hur mycket det betydet och ger mig. Tveka aldrig över att ge någon en komplimang eller höra av dig till någon du vill säga något till, det kan kan göra så mycket! 

En vän som berättar för mig att jag borde skriva en bok får mig att börja gråta, och när jag var på en presslunch härom veckan och en branchkollega berättar hur de läst en artikel i STYLEBY som jag skrivit som fått dem att skratta, höjer jag på ögonbrynen av förvåning. Människor läser det jag skriver. Människor gillar det jag skriver. Jag får människor att känna med det jag skriver. 

Det kan låta lite tråkigt att jag behöver få dessa komplimanger för att påminnas (jag blir GENUINT förvånad varje gång någon gillar något jag gjort, skrivit, ådstakommit). Sen ska sägas att ödmjuka människor kommer längre, så länge man vågar tro på sig själv. Jag tål inte personer vars självförtroende tar över, jag hade aldrig velat vara så självsäker att jag inte såg mina egna brister.

Hur gör ni för att tro på er själva? Hur gör ni för att inte tappa drivet? Hur låter ni passion och drömmar vinna över trygghet och risker? Ingen blir ju framgångsrik genom att inte göra något. Gör du inte verklighet av din idé gör någon annan det. Och kanske tvivlar man alltid på vad man gör, eftersom det finns så mycket annat man också kunde gjort. Viktigast av allt tror jag är att man säger åt sig själv att det är okej att misslyckas. Tanken på att satsa på något som inte går vägen, när någon står och väntar på att säga "jag sa ju det" är förmodligen det som stoppar så många av oss. Det är helt okej att misslyckas, herregud. Jag prövade åtminstone. Jag levde.

Vi måste släppa prestationsångesten och leva istället. Livet är inte i regi, ett manus. Vi får ett liv. En chans. Lev.

Frågor & svar

Vad skulle vara ditt drömsamarbete?
Jag hade gärna varit ambassadör för Oatly, det känns redan som jag är det inofficiellt (konverterar framgångsrikt vänner och familj). Förutom att jag är för allt som är veganskt så tycker jag att de är helt briljanta när de kommer till marknadsföring. Fråga dig själv om det är värt det att kossor och kalvar lider för att du ska dricka kossans mjölk? Det är inte naturligt, eller normalt. Och nej - på majoriteten av gårdarna ”har dom (inte) ett fint liv”. Mjölk är till för kalvar, valpar, bebisar... och så vidare. Jag tror att många fler skulle kunna anamma veganska alternativ om man vågade ta sig an förändring, och förändrade sin syn på normer. Samt skippade lite egoism. Som tur är är vi på väg mot rätt håll!

Andra varumärken jag skulle vara stolt ambassadör för eller samarbetspartner med är exempelvis VegMe, Oumph!, Flattered, Linnholms, The Body Shop, Aco, Arket, UNIQLO, Afound och om man får drömma, Stella McCartney.

Hur vill du att ditt liv ser ut om 10 år? 
Om jag får drömma; jag bor i en lägenhet i stan (Stockholm) och har ett härligt landställe i skärgården som jag kan spendera helgerna på. Självklart inte i min ensamhet, jag delar mitt liv med någon jag älskar som älskar mig och kanske har vi fått ett eller två barn, hur sjukt det än är att tänka tanken på att det ligger så nära i livet. Jag jobbar fortfarande med att skriva och utveckla innehåll, det kommer jag nog alltid att göra. Kanske är jag entreprenör och författare. Jag känner mig trygg, lugn, lycklig. 

Vad är mitt bästa minne? 
Jag har kanske inte ett specifikt, men när jag tänker tillbaka på alla semestrar vi gjorde som familj när jag va liten blir jag glad och sentimental. Somrarna i skärgården, vintrarna i Norge och alla solsemestrar runt om i världen. Och alla minnen med Alfons.

Om du var tvungen att äta en sak för resten av livet, vad skulle det vara? 
Kanske den svåraste frågan någonsin... pasta förmodligen.

Vilka bloggar läser du? 
Michaela Forni, Sandra Beijer, Margaux Dietz, Petra Tungården, Elsa Billgren, Isabella Löwengrip, Henrietta Fromholtz, Jennie Hammar, Agnes.

Har du några förebilder? 
Självklart. Jag inspireras av personer som följt sina drömmar, och jag fascineras av dem som vågar satsa på något utan att veta hur det ska gå, eller som vågar lämna ut sig själva och gå sin egen väg även om omgivningen inte tror på en. Allt från Adam Linders som grundat Thatsup till Mattias Kristiansson som startat sitt egna magasin Vego, eller Michaela Forni som förutom att skriva väldigt öppenhjärtat på sin blogg författat flera böcker, Therese Lindgren som tidigt gick sin egen väg och alltid är hundra procent sig själv. Mina vänner, som till exempel Zowie som aldrig slutar vara kreativ och alltid har en ny idé, Hannah som gör sin dröm till verklighet med Mullbeck eller Lisa som efter en tids självgranskning insett att hon kanske inte vill jobba med det hon gör idag, och väljer att utbilda sig i något nytt. Finns många!

Favoritdjur?
Hundar. Elefanter. 

Om du fick vara en film- eller seriekaraktär, vem skulle du vara? 
Katniss Everdeen, hon är min hjälte. Däremot lever hon inte under speciellt härliga förhållanden. Jag hade gärna varit en del av Sex and the City eller Vänner också. 

Vad är romantik för dig?
Vardaglig uppskattning. Att man anstränger sig för den man älskar, allt ifrån att ge en extra kram, tappa upp ett bad, överraska med en god middag. Man ska vilja göra den andra glad. Och så tycker jag det är romantiskt att ge den andra uppmärksamhet, ge den tid att prata osv. Presenter och överraskningar är givet vid högtider!

Om du fick välja vilken bil du ville? 
Range Rover eller Tesla.

Vilka är dina vänner?
Asmin, Maria, Zowie, Lova, Hannah, Lisa, Veronica, Sofia, Fanny, Evelina, Stina, Filippa, Ida, Anna tillhör grundkretsen, de som alltid kommer att finnas (hoppas jag) vare sig hur ofta man ses eller inte. Jag kommer med ett helt inlägg om mina vänner faktiskt.

Favoritrestauranger utanför Sveriges gränser?
Solsiden i Oslo, Tast Club i Palma, Balthazar New York, Nobu i London.

Beskriv din drömman? 
Lång, stark, positiv, rolig, ödmjuk, driven, osjälvisk, romantisk.

Om du inte skulle bo i Sverige, var skulle du kunna tänka dig att bo då?
Norge, Spanien, kanske Danmark?

 

I have faith

Jag tror att mycket i mitt liv kretsar kring trygghet, både privat och i arbetslivet. Känner jag mig otrygg kommer jag ur balans, och mår ganska dåligt. Det kan vara allt ifrån att flyga vilket jag är väldigt rädd för, befinna mig långt hemifrån eller gå hem själv i mörkret på en enslig gata till att känna mig osäker på en relation, ifrågasätta någons motiv, fundera över vad någon tycker om mig, känna att jag presterar dåligt eller vara rädd för att förlora någon eller något jag älskar.

Vi går ju alla igenom olika perioder i livet, jag upplever att de pågår såväl veckovis, som månadsvis och årsvis. På en veckobasis kan det handla om humör, hormoner, människor man möter eller att man bara har en dålig dag. Sen upplever jag att man månadsvis går igenom lite olika flow, vissa månader är livet helt fantastiskt, man har medvind, är med om massa roliga saker, livet är ganska najs och man är glad. Sen kan det komma en period där man ifrågasätter allt, känner sig nere och trött. Vissa månader går man igenom utan att man reflekterar speciellt mycket över huvudtaget, man bara är, likgiltig och lugn.

Det kan vara snabba kast, så väl dagligen som månadsvis... och ibland susar åren förbi utan att man hann stanna upp. Att gå från att älska livet fullt ut till att känna att allt är lite kämpigt behöver inte ta lång tid, men det är nog så livet måste se ut. Mycket är såklart vad man gör det till, hur man väljer att se på saker och att se till att göra det man själv har makten till, för att vara nöjd och tillfreds. Ibland, är det såklart också så att yttre faktorer spelar roll, sådant som vi inte kan kontrollera. Någon vi älskar blir sjuk, det är mycket på jobbet eller att man är olyckligt förälskad.

Sedan jag började uppleva ångest för några år sedan (jag fick min första panikångest-attack i London utan att veta vad i h*lvete det var) har jag periodvis gått hos en psykolog, ibland med klara motiv och mål, ibland för att utvecklas, utforska, förstå mig själv och andra, bli en bättre människa och kunna forma det liv jag vill ha. I samband med detta började jag även läsa mycket böcker inom hälsa och psykologi, jag minns starkt att Hemligheten var en revolutionerande ögonöppnare för mig. Jag var i en period av förändring, och insåg att vi människor aldrig är färdiga. Vi är i konstant rörelse, och för att vara den bästa versionen av sig själv måste man vara villig att utvecklas. Detta kan vara obehaligt, för man tvingas inse att man inte bara har bra sidor, utan också vissa man behöva jobba på - delvis för sin egen skull, men i vissa fall också för andras. Folk som säger "jag är så här" är bland de ocharmigaste jag vet, vi är alla på vårt sätt, det betyder dock inte att vi kan bete oss hur vi vill, och ha det som argument - i alla fall inte om vi vill bli omtyckta.

Hur gör man då när man går igenom de mörka perioderna? Hur hittar man ljuset? I samband med den perioden jag nämner ovan - vilket jag bara kan tolka som ett resultat av psykolog-timmar och läsning - började jag forma ett slags tillförlit till livet. Vissa skulle kanske kalla det naivitet, gör det, men jag tror på att livet blir vad man gör det till. Sen tror jag även att mycket händer av en anledning, och det som ska ske kommer att ske. Är det något jobbigt, kommer lärdomen av det vara meningen. Jag minns att jag dejtade mitt ex, och det var lite oklart om det någonsin skulle bli vi, jag började nog tappa hoppet, men så lutade jag mig mot att allt skulle bli bra. Jag vägrade tro något annat än att livet hade mig om ryggen, jag tänkte att det här kommer att lösa sig. Då var det som om jag slappnade av, jag kände mig trygg i den känslan, varken stressad eller nervös.

Det sättet att tänka, kalla det verktyg eller om du vill va sån; fjanterier, har varit en stor del till varför jag psykiskt klarar mig igenom de jobbigare perioderna bättre idag. Det flyttar inte berg, men mitt mående blir mycket bättre. Jag kan älta något hundra gånger, ifrågasätta saker, känna ångest, men när det blir för mycket tänker jag att det här kommer går bra, det är klart det kommer gå bra, och så vänder jag det oväntade som kan upplevas läskigt, till något spännande istället.

Jag väljer att lita på livet, jag kan inte se det på något annat sätt än att det kommer att gå bra. Det kommer va tufft, säkert förjävligt vissa stunder, men det kommer att gå alldeles utmärkt. Och med den inställningen, kommer man se till att det blir så.

Hur gör ni? Har något verktyg i livet som ni tar fram?

Vad är din pose?

Jag har fått höra att jag har en pose, och det är att jag drar ena handen genom håret som ni ser på ena bilden här. Jag tror det har att göra med att jag känner att jag inte vet var jag ska göra av händerna, vill inte bara stå rakt upp och ner. Däremot, hatar jag mina händer, så om jag får till en bra bild förstör de ofta. En stor klo som sticker fram... har ni någon speciell pose ni alltid tar till?

Updatering: står uppenbarligen även i kors, haha...

Hösten är här, och så är även höstkläderna! Ovan ser ni klackar från & Other Stories, byxor från Åhléns, kavajkappa fråm H&M Studio, väska från Uterqüe.

Hipp hurra det är min dag!

Herregud, nu är det 27 år sedan det var min tur att komma ut på BB den där söndagskvällen. 27 år är lång tid, året var 1991... När lammen tystnar gick upp på bioduken, Spice Girls eller Vänner hade inte ens haft premiär men Carola vinner Eurovision Song Contest med Fångad av en stormvind!

För mig personligen hände det nog inte så värst mycket år 1991, jag hann med tre månader innan det blev 1992 och jag kan tänka mig att fokus låg på bröstmjölk och att sova.

År 2018, mitt 27e år, måste jag nog dock säga går till historien som ett av de mest händelserika åren i min livstid. Men jag tänkte att det blir en årskrönika om det närmare nyår.

Idag har jag blivit grattad på sängen av min kära familj (saknar dig Alfons). Traditionsenligt sjungs det sånger, äts tårta och öppnas paket. Solen skiner och jag har en lagom fullspäckad, färdigpanerad (älskar det) dag framför mig.

Bäst gör ni i att följa mig på Instagram Stories!

ūüéąūüéąūüéą

Veckans lista

Den här veckan fick bloggen ta stryk. Som jag antydde i mitt Monday mood-inlägg hade jag mycket att göra, och det blev mer än jag anat. Vad är det med det här året? Allt ska tydligen hända. Jag hade tänkt göra ett längre inlägg om allt från veckan som gått, men jag får ta det imorgon. Jag skriver detta, natten till måndag kl 01.57, från Huddinge sjukhus. Kanske inte behöver nämnas, eller så gör det det. Det var ju det här med att dela med sig. Jag får skriva ett annat inlägg om det.


Veckans mående: 

Instabilt. Jag har mått sådär senaste veckorna, känt av typiska PMS-symptom - jag har dock inte riktigt, vad jag vet, haft PMS speciellt mycket i livet, i all fall inte på en och samma tidpunkt varje månad, så kraftigt som jag känt av nu. Om det är det vet jag inte, men jag har låg energi, känt mig orkeslös, hänging, haft huvud och magvärk, känt mig låg, ledsen, arg, irriterad. Det började släppa den här veckan, thank god, men jag har en del annat, faktiskt konkreta saker som ligger och trycker på och skapar stress och oro. Jag mår helt enkelt inte bäst just nu, men så är livet. Samtidigt händer det väldigt mycket kul, jag önskar bara att min energi var med mig. Men jag kämpar på, nästa månad kanske blir awesome!

Veckans godaste måltid:

Mat har blivit sekundärt just nu, jag minns inte senaste jag åt på ett sådan sätt som bara måste vara enkelt och gå fort, något som också bidrar till sötsug. Men står nog mellan min frukost på Riche, lunch på Ling Long eller middag på Poké Burger.

Veckans jobb:

Vet inte ens var jag ska börja. Det är mycket nu, det är kul, jag är glad och tacksam, men det är mycket nu! Nystart betyder alltid full gas, det händer något hos allt och alla. Vi firade Thatsups 10-årsjubileum där jag är redaktör, vilken fantastisk resa Adam som är VD och grundare har gjort! Jag är så glad för att få vara med på den, och just nu skulle jag säga att vi är i en spännande utvecklingsfas. Jag har haft ett utvärderingsmöte med Michaela Forni som jag frilansat för under sommaren, det var väldigt mysigt och framför kul att höra att hon var så nöjd och att det gått så bra! Jag har fått två roliga samarbeten framöver, det ska bli spännande! Håller även på med vad jag hoppas kommer bli en superhärlig intervjustory till ett modemagasin. Och den här veckan väntar två spännande möten om eventuellt nya projekt... 

Veckans klädesplagg:

Det får bli mina svarta, mjuka och åtsittande träningsbyxor. Jag har levt i dem när jag inte behövt visa mig lika representabel. Har börjat fundera på om man skulle kunna styla dem fashionabelt på något sätt?

Veckans jobbigaste:

För att välja ett ytligare spår, vädret och klädsel! Är det sommar? Är det höst? Detta ställer till det för mig och slutar ofta med att jag får katastrofala eftersvettningar när jag cyklat för at rush har för mycket på mig, eller så fryser när solen går i moln för att jag har för lite på mig. Eller mitt sammanbrott efter tre timmar på Mall of Scandinavia? There were tears.

Veckans bästa:

Söndagens samtal. Jag fortsätter att skriva i kod och får återkomma på den här punkten. 

Veckans låt:

Celine Dion - I’m alive