"Jaha... dags att för vårbehandling." säger en besökare till min kollega.
"Ja, det är ju lite att stå i nu när våren kommer." svarar han.
"Förra året hade jag mögel i min. Jävligt jobbigt."
"Hmm, jag brukar ha mossa i min på ena sidan av trädgården... relativt lätt att lösa."
Jag rör om lite i mitt kaffe, lite disträ eftersom jag läser i en tidning.
"Vad pratar ni om?" undrar jag.
"Naturgrejjor... du vet... gräsmattor. Sånt som du får ångest av." säger kollegan.
"Får jag väl inte alls. Förra året hade jag växter på min balkong i en blomlåda." säger jag och försöker låta förolämpad.
"Blomlåda? Du?"
"Öh... kruka då."
"Som du köpt?"
"Erhm... njaeee... fick den av min flickvän."
"Tänkte väl det. Du bodde väl där i några år innan du upptäckte balkongen."
"Äsch... överdriv..."
"Du får ursäkta min kollega." säger kollegan och vänder sig till sin vän. "Du förstår... det här är en kille som kryper ihop i fosterställning så fort han lämnar staden." förklarar han..
Vilket jävla påhopp! :)
Jag kan visst det åka ut på landet, din panna!
Problemet är bara att varje gång jag gjort det så har jag hoppat ut ur bilen, tittat mig omkring och sedan sagt:
"Jaha... Nu då?"
Då är det alltid en glad typ som säger att vi kan ju gå ned till sjön och titta lite. Vi går dit.
"Jaha... Nu då?"
Någon föreslår att vi tar fram grillen, öppnar en öl och chillar lite. Så det gör vi.
"Jaha... Nu då?"
Alla tröttnar på mig och så åker vi hem en dag tidigare. När vi kommer fram så säger jag:
"Aaah... det var skönt att vara ute i naturen! Nu går vi till den här restaurangen och äter, sedan går vi till den där baren och chillar lite och sedan gör vi osvosvosv, blablabla... fast först måste jag bara duscha bort lantluften."
"Du menar den friska luften?"
"Precis. Den måste bort."
Jag och naturen är goda men avlägsna vänner. Det räcker med att vi kollar läget med varandra en eller två gånger om året.
