På vårt kontor har vi tillgång till ett garage. Med en stor inkörsport. När jag var ute och införskaffade lite mat till helgen så la jag märke till en bil som stod parkerad inne i gången. Jag tänkte inte mer på det. När jag kom tillbaks efter en kvart så såg jag att bilen var kvar. Den var tydligt märkt med ett kommunalt parkeringsbolags logotyp. Inne i bilen satt det två lönnfeta parkeringstanter och häckade. Helt oacceptabelt. Sånt kan vi inte tillåta.

Jag gick fram och knackade på rutan. Tanten vevade försiktigt ned rutan och sa genom springan:

"Vad vill du?"

"Du står på privat mark." sa jag.

"Det är en infart."

"Din slutledningsförmåga är imponerande. Faktum kvarstår... detta är privat mark och ni kan inte sitta på era arslen här och invänta rätt tidpunkt att lappa bilarna på gatan. Det är bara och sticka härifrån."

"Du kan inte..."

"Lyssna... Ni. Får. Inte. Stå. Här."

Jag backar några steg, tar en bild på deras reg. nummer, tar upp telefonen och ringer vd:n på företaget som äger byggnaden. En bekant som, precis som jag, hatar parkeringsvakter.

Kärringarna lämnar bilen i vår infart för att gå sin äckliga lapprunda. En av dem pratar i telefon med någon och nämner det faktum att jag sagt till dem. De tittar på mig med "vemtrorduattduär"-blicken. En av fetknopparna ler dessutom obehagligt. 

VD:n kommer ned efter knappt en minut med vaktmästaren i släptåg. Vaktis har bötesblocket i högsta beredskap. Han frågar mig hur länge bilen har stått här. Jag svarar honom att det är minst 15 minuter och berättar att fetknopparna precis drog ut på gatan. VD:n ler ont och nickar mot vaktmästaren som skriver ut en bot på 1500 spänn och sätter den på deras bil.

Win.

Sedan tjafsade jag och vd:n om vem som egentligen är skyldig vem en öl efter det här. Det slutade med att han sa att vi helt enkelt käkar lunch tillsammans några dagar tills de där 1500 kronorna är slut.

Taget.

Kan en fredag börja bättre? 

Självklart inte.

"Hej, jag ringer från förvaltningfondnågonting." säger en pepp röst i andra änden.

"Hejhej." svarar jag.

"Du har inte den som är ansvarig för löner och pensioner inne?"

"Jodå."

"Kan jag få prata med honom?"

"Visst. Har du penna och papper?"

"Jajamen!"

"Bra. Då skriver du ned ditt namn, personnummer, ditt ärende, ditt telefonnummer och beräknad samtalstid och sedan faxar du det till vårt faxnummer 11 87 00. Därefter kommer rätt person att höra av sig till dig inom kort." säger jag.

"Öh..."

"Frågor?"

"Nej, men det är lättare att ta det över telefon." försöker säljaren.

"Självklart. Men nu vill han ha det så här. Skicka faxen bara. Han ringer."

"Ja, ok. Hejdå."

"Hejdå."

Läste precis en krönika av en snubbe som heter Jimmy Fredriksson. Han har tänkt lite runt det där tonårsgänget som misshandlade en 60-åring i Göteborg. Och han får till det rejält.

Han tar upp hur det mesiga samhället hela tiden ska förklara varför vissa sjuka människor gör saker. Idioters beteende ska förklaras... "vi måste förstå att..." NEJ. Jag måste inte förstå något mer än att någon sjuk människa har skadat en annan. Jag skiter fullständigt i de där ungdomarnas bakgrund. Jag vill inte ens förstå. Experterna - psykologerna och beteendevetarna - DE kan försöka förstå och skapa mening i dessa vansinnesdåd... men att begära att allmänheten ska förväntas förstå är lite väl mycket begärt. 

"Men de har haft en jobbig uppväxt." eller "de har det så fattigt." eller liknande bullshit. Alla sådana uttalanden är ett hån mot alla de som har haft exakt samma livsvillkor men som inte går omkring och misshandlar människor för det.

Krönikören avslutar med:

"Den som väljer att sparka, slå, sticka eller skjuta ska stöta på ett samhälle som inte är förstående utan totalt fördömande.

Ett samhälle som reagerar omedelbart och med en sådan tyngd att brottsoffren och deras anhöriga känner att vi är på deras sida.

Ett samhälle som vågar bli förbannat på riktigt."

Kudos!

Efter att ha klarat av dagens U-landsproblem, nämligen min hunger, satte jag mig ned för att kolla om det var något på tv värt min uppmärksamhet. Då kom dagens I-landsproblem och gjorde sig till känna. Min fjärrkontroll ville inte alls vara med. Den hade bestämt sig för att inte fungera. Jag trycker till slut så hårt att fingertopparna blir vita och då byter tv:n - nästan motvilligt - kanal. 

Min fjärrkontroll är cp. Alla fjärrkontroller blir förr eller senare cp. Jag undrar varför. Hur svårt kan det vara att få en fjärrkontroll att inte bli cp? Jag funderar på det faktum att vi faktiskt har haft människor på månen för en herrans massa år sedan. Vi har robotar, datorer och massor av annat snyggt och fräsigt. Men en fungerande fjärrkontroll som håller mer än 3 år är tydligen helt omöjligt att tillverka.

Varför? 

Kommunen har lagt märke till att ett av husen som ska rivas på tomten har ett eternittak. Då jävlar kommer det in regler. Regelonanifest! De springer lyckliga omkring på kommunkontoret och tar fram en massa mappar. Om jag ska ha det borttaget så är det en triljon regler som alla drabbar mig negativt som ska följas. Företaget som anlitas ska ha asbetstlicens (eller något). De får bara jobba lite i taget. Kommunråttorna ska komma ut och kolla läget (för de har kompetens... hahahaha... kommun och kompetens i samma mening... roligt). Miljöfarliga containers, förseglingar och... ungefär där blev det jobbigt så min hjärna helt enkelt stängde av. I min enfald trodde jag att man kunde riva ett gammalt skithus på sin egen tomt utan att det skulle bli ett MEGAPROJEKT. Dumt av mig. Men vad fan. Jag är bara på tillfälligt besök i kommunråttornas gråa, dammiga vardag. Hur kunde jag veta?

Skitsamma. Ta bort eternit = JÄTTEDYRT och MYCKET PAPPERSARBETE.

"Men om jag själv tar bort eternitskiten innan rivningen då?" försöker jag.

"Då är det lugnt." säger kommunråttan.

"Vaddå lugnt?" säger jag. Chockad.
"Ja, då har du ju gjort det."

"Öh... som om jag tar bort allt själv så kan vi slänga alla dessa papper, regler etc åt sidan?"

"Ja... alltså. Om du som privatperson tar bort det så är det så."

Jaha. Det var ju... öh... logiskt? Eller? Nästa steg är alltså att riva ned ett litet eternittak. Hmmm... då behöver jag en mask, ett par glasögon, några schyssta verktyg och en container för miljöfarligt avfall. Och öl. Massor av öl. Det klarar jag.

Efter det blir det äntligen rivning. Win! Tjohoooo! Öh... nej? Va? Det krävs mer kommunråtteinteraktion innan vi kan fortsätta. Suck. Så här:

För att få till en rivning måste vi ha ett möte med kommunråttorna där vi ska berätta att vi har tagit bort eterniten själva. Vi måste även berätta vilka hus vi ska riva (öh... kan det vara de som står i vägen för det hus vi sökt bygglov för?). Kontrollplan för rivningen måste upprättas (har inte en aning om vad de vill med det... jag vill bara ha bort skiten). Någon måste kolla efter "virkesförstörande insekter" och "hussvamp" bland bråten (&/%"#!!!!!!??????). Givetvis skickas fakturan för det till oss, tackar! Det måste även göras en inventering av mängden rivmassa (skitsamma, jag betalar ju för vad det ni än blir... lönt!) och planeras ifall vi behöver arbetsplatsbesök (nej?). Och bullernivåer måste av någon anledning tas i beaktning. 

Öh. Frågan är hur jag ska hålla mig odryg under mötet. 

"Jaha. Bra! Då är det bara några punkter kvar. Färgen på eventuella fordon som ska delta i arbetet, rivningsarbetarnas skor, mängden myggägg bakom skjulet. Sedan är det bara att börja riva? Eller? Är det mer? Vill ni ha en inventering på mängden luft som förbrukas under byggtiden?"

Blir jag så där idiotdryg så kommer de med hjälp av paragrafer försena bygget in i nästa istid. Jag måste helt enkelt hålla käften.. Detta kan bli det svåraste jag någonsin gett mig in i.

Jag får helt enkelt gå dit full.