I ett fint litet präktigt område utanför en stad nära dig... ungefär där bor jag. Och idag fick jag ännu ett bevis på att folk som bor i den här hålan är i fruktansvärt behov av några nya intressen/aktiviteter i livet.
"Hejsan?" svarar jag på ett nummer jag inte känner igen.
"Ja, hallå? Jag står här med din son och hans kompisar." hör jag en knarrande pensionärsröst säga.
"Jaha." svarar jag. "Har det hänt något?"
"Nej. Allt är bra. Men jag vill göra dig uppmärksam på att de springer omkring och siktar på varandra med vapen. En av dem riktade sitt vapen mot huvudet på en kamrat som låg på marken."
"Jaha? Det låter som om de leker krig."
"Ja! En mamma som var här blev mycket illa berörd av deras lek. Hon sa inte till dem, men jag som är äldre och har lite mer skinn på näsan tog tag i det."
"Jaha?"
"Det är ingen bra lek. Det ser hemskt ut."
"Som sagt. De leker krig." säger jag.
"Ja. Men de siktar på varandra."
"Ja, det ingår liksom i leken. Det är ju ingen poäng att sikta på träd eller annat."
"Ja, nu har jag iallafall berättat för dig vad din son och hans kompisar håller på med."
"Jupp. De leker krig. Tack för den infon. Något mer du känner du vill slösa bort min tid med?"
"Hejdå."
"Hejhej."
Jag lägger på och berättar genast för min kollega som börjar skratta. En skitnödig pensionär i farten. Det roliga är att när sonen kommer hem så berättar han att kärringen, arg efter att jag inte deltog i hennes pk-panik, försökte be dem att dra från parken. För annars skulle hon ringa polisen. Varpå sonen och kompisarna sa: "Visst. Ring du." och sedan lekte vidare.
Varför ringde kärringen mig och hur fick hon numret? Jo, jag har tydligt berättat för min son att när mossiga idioter kommer och försöker köra bort dem, hota med att "jag vill prata med dina föräldrar" eller liknande argument för att få barn att sluta föra oljud (leka) så ska han omedelbart be gubb- eller tantfan att ringa mig.
På det sättet kan även jag få lite roligt.