Jag har idag spenderat dagen ute på en gård utanför Skåne. Där är det några driftiga människor som startat världens bästa företag. De satsar ekologiskt och har gett sig fan på att rädda en väldigt utsatt grupp med människor - och inte djur - för en gångs skull. En riktig ekologisk gård med ett tydligt mål.
På mitt besök fick jag se lyckliga miljöpartister som kunde springa fritt på de gröna fälten runt gården. De var lyckliga och fick bra foder. Kreativiteten uppmuntrades genom att de fick fläta korgar, plocka maskrosor och i ladan fick de fritt debattera om sitt favoritämne - miljön. Jag såg när de fick lunchen serverad ute på en äng som låg vackert belägen vid en sjö. De skrattade, satte blommor i varandras hår och bökade runt efter maten i jorden. En av de ansvariga för gården sa att personalen brukade skoja till det och gömma det ekologiska fodret i marken.
"Även matstunden ska uppmuntra lite tankeverksamhet." sa huvudansvarig herr Olsson till mig. Det ser ut att uppskattas och man kan se att de snabbt börjar samarbeta för att få fram maten.
Vi betraktade dem en stund där de for runt med vinden i håret efter maten. Jag kunde skymta kärleken till dessa varelser i herr Olssons ögonvrå. Det här var en man som hittat sitt kall i livet.
Efter lunchen gick vi runt och tittade på omgivningarna. Han visade några vindkraftverk på baksidan. Han förklarade att de gav fan ingen ström alls som man kunde lita på så han köpte in billig el från marknaden.
"Men det är inget vi berättar för dem." säger han och blir allvarlig. "Då hade det blivit uppror i stallarna. Det är bättre de får fortsätta tro att de här vindmöllorna ger den kraft vi behöver. Fan, ibland får vi till och med snurra dem med hjälp av en elmotor! Vi gör allt för att hålla dem lugna!" Jag nickar och är imponerad. Herr Olsson har tänkt på allt.
Det slutar med att jag adopterar en liten miljöpartist vid namn Åke. Han samlar kottar och är inte helt accepterad i den stora gruppen än. För ynka 200 spänn i månaden så ser jag till att han får kravodlade morötter, inte-så-stickiga-spån som toalettpapper och att han får leva sitt liv i tron att världen ser likadan ut överallt. Åke kommer fram och ger mig en kram innan jag går. Jag kramar tillbaks. Han springer sedan rakt ut på ängen efter en fjäril, han har sådan fart att några kottar faller ut från hans midjeväska. Go Åke! tänker jag för mig själv. Spring! Var fri!
Det här känns bra. Det känns viktigt.