Läste i Svd om att företag ratar Arbetsförmedlingen. Detta har varit ett faktum i flera år och det är alltså först nu som någon kommer på hur det ligger till?

Vi har använt AF en gång vid en rekrytering. Först kom det hit en kärring som gick omkring i studion och sa "oooooh!" och "aaaaah!" när hon tittade runt i våra studiolokaler. Sedan satt hon som ett litet barn i en leksaksaffär och lyssnade på våra krav. Då och då tittade hon och såg att det gick en "kändis" i korridorerna och då hoppade hon nästan på stolen av glädje. Sedan gick hon iväg för att hitta någon som passade våra önskemål.

Kort därefter kom den ena efterblivna arbetssökanden efter den andra. Långtidsarbetslösa, folk som endast kunde jobba halvtid, människor helt utan utbildning etc etc etc. Inte nog med det... den där kärringen från AF ringde stup i kvarten och ville veta vem som varit här och sökt jobb, när de dök upp och hur de verkade. Droppen var när de skickade en psyksjuk människa som gick på rehabilitering i "slutfas" på intervju. Snubben satt och ryckte och var skum under den korta intervjutiden vi gav honom.

Givetvis ringde jag AF-kärringen och frågade vad fan hon höll på med. Varför skicka bottenskrapet till oss när vi tydligt har gett henne våra kravspecar? Hon svarade att vi kan få mycket billigare anställda på det här sättet. Det var nämligen tjockt med bidrag att få om man tog hand om en - som hon sa - "svåranställd" person. Givetvis bad jag henne fara åt helvete och avslutade sedan alla kontakter med AF. Vi vill ha hjälp med att hitta rätt personer och inte att mot betalning hysa idioter här på företaget.

Lägg ned AF.

Solidaritet är ett äckligt flockdjurscivilisationsord enligt mig. Från wiki:


"Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa."


Solidaritet krockar helt enkelt med min egoism. Och det är inte bra.



Det har kommit fram att Spotify kommer begränsa sin gratisversion.


"Efter de första sex månaderna får gratisanvändarna lyssna på musik tio timmar varje månad. Ungefär 200 låtar, med andra ord. Varje låt kommer dessutom bara att kunna spelas fem gånger."


Detta ledde till att många blev upprörda. Nästan löjligt upprörda. Jag menar... 100 spänn i månaden är väl inte speciellt mycket pengar för att få tillgång till musik? Inte för standardsvensson iallafall.

Jag har under tiden alla gått över till Spotify fortsatt att utvidga min musiksamling. Det mesta jag gillar finns dessutom inte på Spotify. Jag är väl uppe i en 3 TB med musik just nu. Min mapp med mina absoluta "just-nu"-favoriter streamar jag till jobbdatorn, iPhone (jailbreakad så klart... annars blir det jobbigt) och det kostar mig nada stålars.

Ett exempel på hur dåligt det är med musik för den "stora massan" är när småbarn vid namn Newkid släpper låtar som heter "Baby". Om ni vill veta vad jag menar så får ni googla fram den för fuck no att jag länkar till skiten. Man vill liksom bara slå honom när man hör den. Det är musiken som ackompanjerar en intelligensbefriad generation.


En kollega på jobb berättade om att han fått en paket med "kroppsvårds"-produkter av sin fru. Det innehöll tydligen en rakapparat av den dyrare sorten, inte bara en... utan flera krämer (ögonkräm?!?!, ansiktskräm, dagen-efter-kräm blablabla), badoljor, en kräm före rakning, en kräm för efteråt och en massa annan skit.

Vi skrattade åt honom ett tag där vi satt runt bordet. Vi gratulerade honom sedan till den fjolligaste presenten någonsin. Mer skratt.

Han blev lite sur där ett tag. Förklarade att rakapparat minsann inte var fel (erhm... JO!). Krämerna var hur bra som helst! För att poängtera så stack han fram hakan över bordet.

"Här, känn på min kind. Känn så tight maskinen rakar!"

*SMACK!*  <-- Vänskaplig lavett från mig.

"AJ! Vad faaaan." sa han och såg arg ut.

"Skärp dig för helvete." sa jag.