Okej så högt upp kanske jag inte är, men jag hörde just den meningen i en låt. Jag chillar vid mitt fönster och lyssnar på alla ljud jag hör från mina grannar. Alltid musik och i perfekt volym. Ibland någon som visslar en melodi, men mest musik. Veronica Maggio och Oskar Linnros, hela dagarna långa. Undra om det är samma granne som alltid hör på samma musik eller om alla på hela Söder har gått och blivit kär i våra svenska artister? Ja, egentligen spelar det ju ingen roll. Jag tycker det är så sjukt mysigt.

Jag ser upp mot mina grannar mitt emot. Jag känner dom som har THE PENTHOUSE och dom har pride-fest på torsdag. Och det bästa av allt: Jag ska dit : ) !!!

Hur jag än försöker så är dethär med vardag inget för mig. Jag är lessen att säga det, men så är det. Jag ser på huset och längtar till torsdag. Eller åtminstone tills någon kommer med sin vita häst och räddar mig. Tills dess ska jag göra sånt som man måste göra om man inte bor i ett slott och om man ännu inte blivit räddad. Nämligen diska. Ooh. Underbart.