Che - Gerillaledaren

Det är både plågsamt och tröttsamt att ta sig igenom till andra sidan av dessa dryga två timmar av Che Guevaras sällskap, men det är också en stor del av poängen. Steven Soderberghs dubbelföreställning om Che är mer den typen av film som fängslar efteråt, än den som underhåller i stunden. Här nedan följer hela recensionen.

Det har gått sex år sedan den kubanska revolutionen, när Castros närmaste man Che Guevara plötsligt försvinner från offentligheten. På en TV-skärm läser Castro upp vad han påstår är ett brev från Che, där denne bekräftar sin avgång från den kubanska regeringen. Han har begett sig utomlands för att fortsätta sprida det revolutionära ordet. I sitt hemland Argentina där han lever med sin fru och sina barn, förändrar Che (Benicio Del Toro) sitt utseende fullständigt för att kunna ta sig in i Bolivia under falsk identitet.

Om den första delen av Steven Soderberghs epos om Che handlade om uppgång ackompanjerad av optimism, är den andra delen den om fallet och genomsyras av en överhängande känsla av oundviklig undergång. Efter de inledande scenerna följer vad som känns som en ändlös väntan i de bolivianska skogarna, där Che möter upp andra revolutionärer med målet att störta den sittande regeringen. Borta är korsklippandet från första filmen som gav efterlängtade tempoväxlingar och andrum. Kvar finns en handhållen, ofta skakig, kamera som gärna kryper klaustrofobiskt nära sina objekt. Bilderna är lika reducerade på färger som de ofta är på handling.

Detta gör att det känns lika olidligt, tråkigt, segt, irriterande, ångestfyllt, tröttsamt och ibland obehagligt att se på filmen, som det förmodligen kändes för Ches revolutionärer ute i fältet. Flera gånger önskar jag frustrerat att Soderbergh ville skynda på processen lite för att komma fram till det oundvikliga, vilket leder mig till att tro att de kände något liknande där i de oändliga skogarna. Särskilt när misären växer och hoppet om en seger blir försvinnande liten. Det är mycket skickligt illustrerat av Soderbergh som på det här viset även fångar Ches obändiga tro på revolutionen och hans seghet. Hans själ om man så vill. Och Benicio Del Toro är utan tvekan rätt man för att porträttera denna själ.

Efter att ha sett den första filmen om Che Guevara funderade jag mycket kring vad för slags bild Soderbergh förmedlade av denna revolutionär, som vissa gärna tillskriver en hjältestatus. Av filmen framgår det att Che knappt fick något stöd alls i Bolivia, varken från landets eget kommunistparti eller från bönderna, snarare tvärtom. Detta struntar han dock blankt i, vilket ju är föga smickrande. Men Soderberghs porträtt av Che blir alldeles för snäv eftersom den utelämnar vissa sidor, som exempelvis vilka metoder (läs: avrättningar) Che var beredd att använda för att uppnå sina mål, medan den i stor utsträckning inkluderar andra sidor, som hans omsorg om människor.

Här har Soderbergh i mitt tycke gjort ett aningen märkligt val som inte alls överensstämmer med filmens annars så objektiva ton. För det här är ju en film som knappt utforskar sina karaktärers relationer, varken till sig själva eller sin omgivning, eller innehåller någon större karaktärsutveckling, utan fokuserar på faktiska händelser som rör den revolutionära kampen. Filmen försöker inte förstå motiven bakom Che Guevaras handlande, men den borde inkludera alla sidor av detta handlande, kan man tycka.

Lina Jokelainen, MovieZine.se

Premiär fredagen den 17/4 på SF's Biografer.