Drag me to hell

Efter tre inkomstbringande blockbusters har Sam Raimi känt sig så nostalgisk att han tar sitt filmskapande dit det en gång började. Dåligt smink, taskigt skådespeleri och en slafsig massa humor. ”Drag me to Hell” är lika absurd som ”Evil Dead”, lika smaklös som ”Evil Dead” och lika rolig som ”Evil Dead”. Knappast kult men den stora frågan är om det här är bra. Och visst kan man även som recensent ändra sig.

Det var i hård konkurrens med Tarantino som Raimis ”Drag me to Hell” tävlade om att vara Cannes skrattigaste filminslag. Regissören är som bekant inte bara känd för ”Spider-Man” utan också för att med underhållande resultat ha fört goregenren in i filmens finrum. Och finare än Cannes filmfestival kan det väl knappast bli.
Det krävs inte mycket hjärna men desto mer hjärta för att avnjuta en av Raimis låt oss säga mer säregna verk. Hans senaste är inget undantag. Tur då att publiken verkar ha haft blodpumpen på rätt ställe för ”Drag me to Hell” lockade till sig en och annan applåd från en minst sagt luttrad skara åskådare.

Christine Brown (Alison Lohman) står inför chansen att bli befordrad på banken där hon arbetar. Men efter allt hårt arbete och slitig övertid verkat posten som assistant director gå till nye men stenhårt ambitiöse Stu Rubin (Reggie Lee). Christine måste tuffa till sig, ”Take the tough decisions” som chefen säger. ”I can make tough decisions too” svarar hon med darrig stämma, och gör sitt livs misstag när hon nekar en zigenarhäxa en förlängning på sitt lån. En förbannelse kastas, en uråldrig demon vaknar och ”skräcken” tar vid.

Raimi har inte gjort mycket för att pumpa in någon vidare skrämsel i ”Drag me to Hell”. Det här är snarare befängd komedi kryddat med mycket, mycket och jag menar massor med fejkblod, kroppsvätskor och allsköns lemmar. Hade ”Exorcisten” och Spielbergs ”Poltergeist” fått en avkomma hade det varit just ”Drag me to Hell”.
Det absurda ligger inte i dialogen även om den antagligen uppfyller de flesta punkter i listan för kassa manus. Här har antagligen det värsta skrapats bort med hjälp av en kanske lika smaklös humor. Sam Raimi är inte den pretto typens regissör. Tvärtom är det just det som gör filmen till en behållning framför sina genrekollegor. Utan föresatsen eller ens en gnutta ambition om att ta sig själv på allvar slår man bort den värsta kritiken.

Så på det hela taget är Sam Raimis senaste nostalgitripp sin titel till trots inte en så hemsk helvetestripp. Snarare en smaklöst rolig berg-och-dalbana.

Daniel S Ogalde, MoveZine.se

Premiär på SF's Biografer fredag 12/6. Rekomenderas från 15 år.