Recension av Sturehof – av Allan T.

Hej, Allan här.

Jo, det va ju så här. Efter en tids meditation bestämde jag mig för att gå hit och träffa några samarbetspartners för middag och drinkar. Väl där får jag en känsla av att ha kommit fel, var är Åke och Majsan? Var är Steffe och Nettan? Jag sätter mig i baren och beställer en öl, ''Hejsan hoppsan, den va dyr'' sa jag skojfriskt till barpersonen. Han smålog och fortsatte sedan att servera törstigare besökare. Plötsligt går det upp för mig, ''Helvete! Vi skulle ju ses på Rosenhof'' Åke har tyvärr ingen mobil då han varit mellan jobb sen 96 så jag valde att få ut så mycket upplevelse för pengarna som möjligt. Efter att ha betraktat etablissemanget med en tjuvskytts blick inser jag att någonting inte står rätt till.

Män i 50 och 60-års åldern sitter belåtet och trycker i sig mat och dryck för tusentals kronor tillsammans med damer som måste ha varit deras döttrar, med tanke på den absurda åldersskillnaden. Avundsjukan väller upp inom mig, min farsa gjorde aldrig sånt här med mig.
En dam i sina bästa år kom fram till mig och sa ''Hejsan, är det dig jag letat efter hela kvällen?'' Jag fattade direkt och svarade, ''Jag är inte din son, jag heter Allan. Ska jag ringa färdtjänst åt tant!?'' Hon gick helt abrupt iväg med en sorgsen blick, hoppas hon kom hem ordentligt.

Jag kan nog inte gå hit igen utan i alla fall EN fadersfigur, inte mitt slags hak.

Njut av solen, hälsningar, Ett skilsmässobarn