Förra året gjorde jag en enkel guide till hur man gör en av mina favoritfrisyrer. Hittade bilderna i Mikaels dator, insåg hur mycket som hänt och hur mycket som förändrats på ett år, och tänkte att jag skulle ge er guiden igen. Ni har frågat om mer hår-relaterade tips (huvudhår, inget annat, för den som får snuskiga tankar) så jag börjar såhär.

Börja med två vanliga flätor, en på vardera sida om huvudet. För extra känsla av att vara tolv, välj rosa snoddar.

Se till att ha en näve hårnålar redo. (Jag behöver cirka 10-12 st)

Lägg flätorna över huvudet och sedan omlott bak i nacken. Börja med att fästa flätornas ändar där med ett par, fyra nålar. Vänta en stund med att headbanga för då är det bara att börja om.

När flätorna ligger där de ska är det bara att sticka i nålarna där det känns som att det behövs. Skaka lite på huvudet för att se om allting är fäst, annars bara peta fast några rackare till.

Inte världens bästa bild på bästa frisyren men ni förstår grejen. Dra på dig garderobens finaste dirdl och spring sedan ut på närmsta kulle med en barnaskara i hälarna och sjung om edelweiss och dina favourite things.

För ett år sedan ungefär så..

såg jag ut lite såhär.

I vintage, vintage, vintage och en smula second hand med neonrosa läppar.

Ritade det här.

Hade en grej för små miniatyrillustrationer med djur och knäppa inslag.

Hittade den här som varit borta i ett år.

Blev överlycklig när jag insåg att bröstkorgshalsbandet hängt på en krok i Skåne hela tiden.

Köpte den här.

100 kr på Myrorna för en handsydd jacka i ull och siden med ansiktssiluetter.

Flyttade in i den här lägenheten.

Lidingös bästa ställe med shackrutigt köksgolv och egen uteplats.

Visade er den här favorittidningen.

Australiensiska Frankie Magazine som gör mig lyckligare för varje sida.

Använde den här skjortan jämt.

Älskade att bo med Mikael för en miljon skäl. Ett av dem var att alla hans skjortor blev mina.

Idag har jag hängt på en stenstrand i Stockholms skärgård i solen, läst sommarens olästa nummer av ELLE, tittat på när tre killar tumlat omkring som lyckliga sälar bland vågorna i jakten på surf och ätit lagom sega ostbågar.

Gif, från den fantastiska Malin!

Jag känner mig lite såhär. Trött, suddig, långsam och en smula morrande på slutet.

Man blir uppenbarligen så efter två långa, jag menar verkligen långa, dagar i studion. Plåtar kampanj gör vi, för en känd svensk kedja, och det är hur roligt som helst.

Mina fötter värker dock något infernaliskt efter att ha stått på betonggolv.

Jag tror att jag ska spendera veckans enda lediga dag med att hänga på en ö vid havet innan det är reklamfilmsinspelning. Jajamän.

Bara det jag ville säga.

Jag har ju ändå dille på att ha gula naglar precis hela tiden. Och så gillade jag ju verkligen Pradas vårkollektion. Så jag kanske skulle satsa på knallgula banan-naglar?

Något annat som är b a n a n a s är ju att det tydligen ska bli en säsong till av Stylisterna. Herregud. Jag orkar inte ens tänka på det.

Mer om det en dag när jag inte varit i studion för plåtning i 10 timmar.

När jag fyllde år fick jag väldigt många fina presenter. Två som bara var alldeles lite extra fina av olika skäl var båda tavlor. Jag älskar att få konst och illustrationer av mina duktiga vänner och ibland lyckas jag tjata till mig en och annan.

Dock hade jag inte väntat mig att få nedanstående. De överträffar typ en Monet.

"Chipsmannen" är min kära Nathalie Ruejas verk, och illustrationen har varit min favorit sedan jag såg den första gången. Den påminner mig om att man får ligga och pilla sig i naven och titta på skittv fast man borde tvätta och gå ut med soporna och laga riktig middag. Den inger också ett sådant skönt svensson-lugn. Stockholm kan vara så burdust, pretantiöst, elakt, vasst, kallt, nedlåtande och arrogant i min bransch. Då tittar man bara på chipsmannen och frågar sig själv; what would chipsmannen do? Han skulle ge alla ett flottigt finger, klia sig på den tjocka, valkiga magen och fortsätta glo nöjt på TVn under tiden växten i hörnet antar nästa steg i att uttrycka fullkomlig melankoli. Bilden är sorglig och fin på precis samma gång.

Man måste känna mig ganska väl för att förstå min kärlek till djur. Jag blir liksom ett sockerstinnt barn när det kommer till varelser med päls. Ögonen blir runda, munnen likaså och jag knorrar tills jag får klappa. Just hamstrar har varit en akilleshäl i några år och detta är en stående grej hos mina vänner.

Så förstå min förtjusning när jag får min alldeles egen hamster-tavla. Och inte vilken hamster-tavla som helst. Utan the one.

Så vansinnigt knäpp, märklig, absurd och bisarr på det mest fantastiska vis.

Fanny gjorde helt enkelt min egna filmaffisch och om jag får säga det själv bräcker jag Julia Roberts ben i Pretty Women när som och Natalie Portman är inte längre Hollywoods pretty face.

Det krävs morrhår för det nu.