Jag har aldrig varit något större fan av Acne. Det vet man om man läst min blogg ett tag. Mycket beror nog på alla modebloggare som hajpat sönder designen som om det vore ett åttonde underverk. Det gör mig mode-trött.

   MEN, jag älskar det faktum att ett svensk märke har blivit så himla stort, hyllat över hela världen och tagit sig långt bortom våra nordliga breddgrader. Det gör mig stolt på samma sätt som IKEA och ABBA gör. Jag tycker att Jonny Johansson är något utav det bästa som hänt svenskt mode då han, och teamet bakom märket, lyckats med att marknadsföra det precis rätt och framförallt, nått ut till rätt människor.

Där bugar jag och gör tummen upp alla gånger.

Men saken är som alltid när det kommer till kläder för mig att jag aldrig skulle lägga hundratals, och ofta tusentals, kronor på kläder som är basvaror eller basvaror med en twist. Det spelar ingen roll hur ofta folk säger till mig att skillnaden på passformen i en dyrare tröja är 10 gånger bättre än en H&M. Vill jag ha bättre passform lägger jag på en 50-lapp eller två hos Weekday och får en bättre.

Det går emot mina principer att handla de enklaste utav kläder för de största prislapparna. Och det spelar ingen roll om det är Margiela, Prada eller Acne. Samma sak gäller.

Vad jag däremot verkligen gillar med Acne är de delar av kollektionerna som nästan aldrig kommer ut i butik utan blir enbart för editorials, plåtningar och artister. Acne är som bäst när Acne gör futuristiska glasögon, materialmixar vilt, brutala skor med överdrivna klackar och detaljer, stenliknande väskor och rejäla smycken. Den delen av Acne älskar jag.

Pics. Hotspot, Lisa C, Acne.

Pic. Gammal illustration. Den pryder även baksidan av min telefon!

Lite ledigt tid över och därmed lite tillfälle att sätta sig ned med illustrationsjobb som borde ha blivit gjort igår.

Rent spontant känner jag att om jag ska se ut på något annat sätt i vår än en hippie så är det banne mig som en minimalistisk färgexplotion i sann Jil Sander-anda. Okej, det är ju lite tveksamt att kalla det minimalism. Minimalism inkluderar kanske inte Schiapparellirosa och chockorange tillsammans men för att det ska funka för mig behövs något element som andas personlig prägel. Rent längd och siluettmässigt är det ju definitivt avskalat.

Hade jag haft Fashionsquads benlängd hade jag definitivt burit färgerna som ovan.

Som vanligt tycker jag om Gucci just för att det är starkt och uttrycksfullt med det lilla extra. I samma färgskala som Jil Sander i vår men med geometriska former till plagg som ramas in av guldskärp och gyllene toffsar. Jag hade faktiskt bilden längst till vänster här nedan som inspiration till en uppgift i ett av programmen som ni snart får se!

Och appropå Jil Sander. Jag skulle aldrig betala tusentals kronor för en designväska som ser ut som en billig plastkasse med dåliga handtag. Men jag gillar ironin i hur just en billig plastpåseliknande "väska" blir så uppmärksammad. It-väskor hit och dit, superhajpen blir extra märklig när det är ren och skär ICA-påseplast.

Om exakt sex dagar visas det första avsnittet av Stylisterna. Jag har vänt och vridit på det. Funderat och diskuterat. Slagit min panna blodig och ryckt upp mig.

Det är JOBBIGT att komma till insikten om att massa människor snart ska se mitt liv, och de andras, ur en så märklig vinkel. TV-vinkel. Men om sex dagar är det alltså dags!

Häromdagen snackade vi en hel del om det magiska i couture. Det genuina, rena hantverket där inget lämnas åt slumpen och varje detalj är lagd med omsorg. Det var ju just det som gjorde att jag inte kunde lämna detta stycke modehistoria på Myrorna. Pierre Balmain från 70-talet i en kombination av peach/turquoise/gold som gör mig knäpp.

Bara en sån grej som att dragkedjan är inlagd i en vriden söm som gör att klänningen sluter om runt kroppen är ju smått fantastisk.