Jag går till jobbet, utför mina sysslor, har roligt och utvecklas till den ständigt förnyade uppdaterade versionen av mig. Jag njuter och trivs på mitt jobb. Jag är bra på det jag gör och det har inte gått rutin i något (omöjligt på företaget jag jobbar på). Jag utmanas ständigt och tar mig uppåt...

Jag kommer hem till en son som är helt underbar. Jag följer honom på hans väg genom livet. Jag stöttar honom, jag pushar honom, jag kramar honom... jag följer hans resa på livets stig som mer eller mindre precis har börjat. Jag älskar den pojken mer än allting annat i världen.

Jag har mina vingar över och runt honom. Jag bevakar honom, jag finns där... men låter honom pröva sina förmågor själv. Det är viktigt att det får vara så... men lite skyddad verkstad måste det vara. Skulle något hända så blir mina vingar över honom till iskallt stål. Vägen till honom går igenom mig... och inget kan ta sig igenom.

Det går inte en dag utan att jag är stolt över honom.

Jag kommer hem till en flickvän. En flickvän som sliter med sitt, jobbar, utvecklas, upptäcker, skrattar och blommar ut. Jag är tacksam för henne, tacksam för hur hennes vackra ögon ser ut när hon ser på mig när jag pussar henne.

Jag ser hur hon mer och mer bekantar sig med min son och hur de två skapar band mellan sig.

Om hon är ledsen... vill jag förstöra allt som får henne att gråta... och om hon är glad så känner jag mig varmt fluffig så där långt in i mitt innersta. När jag ser henne busa runt med min son och när jag hör deras skratt så hör jag musik.

Även hon är under mina vingar. Samma sak där... hon kör sitt race i livet... hon kan vara tuff (även om det inte är hennes grej)... men skulle det gå fel och hon inte orkar... så står jag bakom henne och är beredd att flytta berg för hennes skull.

Det går inte en dag utan att jag är stolt över henne.

Det krävs dock en dag som idag. När jag sitter själv, efter en hektisk vecka, med mina tankar på min balkong och går igenom livet. När jag kommer upp till ytan från vardagen och tar ett djupt andetag... har tid att tänka efter... att känna efter... när dimman av vardagens brus lättar och...

... jag kan plötsligt se allting kristallklart.

Jag inser vilken enorm tur jag har haft i livet. Jag ser hur mycket jag har.

Min son, min flickvän, mina föräldrar, mina vänner...

Precis då... när jag kommer upp till ytan för att andas, när andetaget in närmar sig sin kulmen...

Precis då... inser jag att jag är den rikaste mannen i världen.

Det är en oerhört mäktig känsla.

Jag hoppas att jag kan vara stark och alltid finnas där för dem. Skulle något hända är jag dock övertygad om att de alla (sonen, flickvännen, familjen, vännerna) skulle tillsammans fånga mig och den tanken gör mig starkare än någonsin.

Typ så här (visst... det är en reklam... men symboliken i det här fallet är helrätt! Där sitter jag och fjantar mig och plötsligt händer något...):

Så länge jag har dem alla är jag osårbar.