Vid matbordet. Sonen har med sin några kompisar till lunch. En av hans kompisar, Gustav, vill först inte ha sallad, sedan vill han inte ha vare sig olja eller god balsamvinäger. Jag misstänker att han inte ens testat och tjatar lite:

"Ta nu lite sallad, Gustav. Ta på lite balsamvinäger." säger jag till honom..

"Neej, det smakar bajs." säger han och alla fnittrar.

"Jasså. Hur vet du vad bajs smakar?" undrar jag... vilket leder till skratt.

"Men ååååååh!" säger Gustav. Plötsligt lite röd i huvudet.

"Verkligen. Har du ätit bajs? Var då? Var fick du bajset ifrån?"

"Sluta! Jag äter inte bajs!"

"Jodå. Vi måste nog kolla kattlådan här sen. Så det inte fattas kattbajskorvar. Som du ätit upp utan att fråga." säger jag. Nu har alla mer eller mindre brutit ihop helt av skratt.

"Jag äter inte bajs säger jag! Det är bara en sak man säger." försöker Gustav.

"Va? Vem säger det?" undrar jag.

"Jag till exempel! Jag säger det!"

"Vaddå? Vad är det du säger, Gustav?"

"Att saker smakar som bajs!"
"Så... då har du alltså smakat på bajs?"

"MEN ÅÅÅÅÅÅH!" säger Gustav och nu skrattar alla så de trillar av stolarna.

"Balsamvinäger?" frågar jag när alla sitter lugnt igen.

"Ja, ok då." säger Gustav och provar... "Oj! Det är ju jättegott!"

"Precis! Gott! Mmmmmm! Som bajs!" säger jag högt... och alla skrattar igen.

"Men pappaaaaaaaaaa! Lägg av nu!" säger sonen med skrattårar i ögonen.

Ah... att bli helt vuxen är ju astråkigt. ;)