Praktikanten är helt till sig över sin iPhone. Hon pillar konstant på den. Pillepillepillpill... men hon glömmer den lite varstans lite väl ofta. Då vill hon låna en telefon så hon kan ringa till den... och innan hon hör signalen i ett annat rum så ser hon lite rädd ut. Hon är väldigt rädd om sin iPhone.

Idag glömde hon den på mitt skrivbord.

Nu har jag bytt ringsignal, satt ett larm till imorgon bitti (5.00), ändrat hennes statusrad på Facebook till "Sitter på toa...", twittrat ut detsamma, ändrat namnen i adressboken så att det står "Gud" när jag ringer till henne och bytte sedan ut namnen på hennes mamma & pojkvän och lite annat. Avslutningsvis gick jag in på hennes Facebook och gick med i alla religiösa grupper jag hittade.

Praktikanten går lite senare förbi med orolig blick och letar. Hon tittar in på mitt kontor.

"Har du sett min iPhone?" frågar hon mig.

"Den ligger här." säger jag och pekar på mitt skrivbord.

"Oh, är det min! Tack."

"Åh, ingen orsak... ingen orsak." säger jag och hör ett ont skratt från någonstans långt inne i min hjärna.

Hon går glad och lättad ut från mitt kontor.

Folk inser inte riktigt vad en telefon idag har access till. Så... lägg aldrig ifrån dig en smartphone utan att låsa den (lösenkodslås under inställningar på iFjanten).

Nu ska jag hem.