En kollega på jobb berättade om att han fått en paket med "kroppsvårds"-produkter av sin fru. Det innehöll tydligen en rakapparat av den dyrare sorten, inte bara en... utan flera krämer (ögonkräm?!?!, ansiktskräm, dagen-efter-kräm blablabla), badoljor, en kräm före rakning, en kräm för efteråt och en massa annan skit.

Vi skrattade åt honom ett tag där vi satt runt bordet. Vi gratulerade honom sedan till den fjolligaste presenten någonsin. Mer skratt.

Han blev lite sur där ett tag. Förklarade att rakapparat minsann inte var fel (erhm... JO!). Krämerna var hur bra som helst! För att poängtera så stack han fram hakan över bordet.

"Här, känn på min kind. Känn så tight maskinen rakar!"

*SMACK!*  <-- Vänskaplig lavett från mig.

"AJ! Vad faaaan." sa han och såg arg ut.

"Skärp dig för helvete." sa jag.

Idag har vi haft en speciell gäst i studion som tog med sig en liten äcklig hund. Den for omkring här som ett litet dampo och skällde. En sådan där lite golvmoppsliknande kaxig hund som väldigt snabbt blir irriterande. Speciellt med det där gälla småhundsskället som skär i öronen.

Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! Vaffvaffvaffvaff! *springaspringa*

Matte stod i sångbåset. Varje gång hon kom ut påpekade folk i studion att den där hunden skällde lite väl mycket... då log hon bara det där sömniga fånleendet bara hundägare kan ha och sa saker som:

"Liiiiiillen är så uppspelt! Titta som han gillar att röra sig! Titta på honom... är han inte sööööt? Vem är duuuktig? Vem är mattes lilla älskling?"

Vaff! Vaff! Vaff! *springaspringaspringa* VAFF! VAFF! VAFF! *vifta på svans* vaff! *vifta på svans* VAFFVAFF! *vifta på svans*

Han är inte söt. Han är jobbig. Man vill bara döda honom.

Matte tog en klunk vatten och gick in i sångbåset igen. Dampohunden började fara fram och tillbaks igen som en byfjåne på speed. Rgntudjooooo... ! ! !

Ungefär där fick jag nog. Jag gick ut i korridoren, vilket hundkräket direkt la märke till och kom vilt skällande farande mot mig. När "lillen" hade några meter kvar så böjde jag mig framåt ned mot honom och vrålade högt som fan "HÅLL KÄFTEN DITT ADHDMONGO!!!!!" rakt i ansiktet på den lilla störiga jäveln. Vi snackar alltså ett kort, högt vrål från min sida samtidigt som jag spände blicken i det lilla aset.

Den lilla hunden blev - om möjligt - ännu mindre och började backade så att klorna skrafsade på parketten. Som en bakåtrivstart. Han for snabbt som fan upp på soffan i loungen och la sig skakandes bredvid mattes tröja.

Bra. Rör du dig därifrån blir det fotboll.

Kristoffer och hans sambo skiljde sig. Det blev bråk om hunden Totte. Detta gjorde att Kristoffer faktiskt bemödade sig att dra det hela vägen till domstol om "vårdnaden" om Totte.

Öh... va?!

Kristoffer gick - på riktigt! - till rätten för att slåss för sin del i chihuahua-shihtzun Totte. Det självklart åt helvete och Kristoffer inte bara förlorade målet, utan blev tvungen att betala sambons rättegångskostnader på 30.000 spänn. Det hela tog dessutom 1,5 år! För en hund!

Kristoffer bryr sig inte om pengarna, säger han. Han bryr sig bara om hunden (yeah, right). Nu fick han ju gråta ut i Aftonbladet i en liten artikel så han fick iallafall någon uppmärksamhet för de där 30.000 kronorna.

Det hela säger mig en hel del om Kristoffer. Han lyckades, med hjälp av hundtvisten, smeta sig kvar i sitt stackars ex liv i hela 18 månader. Jag slår vad om att han är en riktigt needy jävel.

Vilken otrolig mes. En mes som dessutom är 30.000 kronor fattigare. Justice have been served, med andra ord.

I takt med att solen tittar fram mer och mer så känner jag våren i mig sakta vakna till liv. Jag vet definitivt att det börjar närma sig vår när alla våra cyklister åter svärmar ut på gatorna.

De kan inte hålla sig på cykelbanorna för de kör så "supersnabbt". De fattar dessutom noll av trafikregler i stan. Att stanna vid ett rödljus är för en cyklist att "långsamt rulla" samtidigt som de "vobblar med styret som en parkinssonssjuk dåre". De uppför sig som ett gäng balanserande förståndshandikappade på två hjul.

Nu läste jag (tack cian) att detta leder till att cyklisterna råkar illa ut. Faktum är... att stackarna råkar mest illa ut av alla i trafiken! Så hemskt!

"De senaste fem åren har i stort sett alla olyckstyper på vägarna minskat. Undantaget är cyklisterna. Sedan ett par år tillbaka är cyklister den största gruppen svårt skadade vägtrafikanter."

En fördel är dock att en en olycka med en cyklist sällan leder till några skador... ja, utöver repor på lacken och kanske en och annan liten buckla. Även om det är sjukt irriterande så är det iallafall inte så farligt för oss som kör bil. Men ändå... viktigare är ju den här pedaltrampande människoartens hälsa!

Så vi måste skydda dessa cyklister på bästa sätt! Det är tyvärr uppenbart att de inte har förstånd till det själva... och då måste vi i sann svensk anda ta hand om dem! Alla ska med!

Vi har redan märkt ut delar i stadsbilden där de får lov att vara ifred - där de kan vara sig själva - dessa reservat kallas för "cykelbanor" och det är ett bra steg på vägen. Det är bara det att vissa cyklister hela tiden rymmer ut i vägnätet och skapar problem. Ofta skadar de dessutom sig själva vid rituella dispyter med bl.a. bilar i trafiken. Så kanske även ett stängsel vore på plats? Jag menar... vi har ju viltstängsel på utsatta vägområden! Varför ska inte cyklisterna åtnjuta samma skydd längs med cykelbanorna?

Agiterade cyklister i panik, skrämda av ett högt trafikljud, ger sig på en bil.

Det är så man får ont i hjärtat.

Jag tycker att det snart borde komma fram en ansvarsfull politiker (en miljömupp kanske?) som tar tag i det här. För om vi blundar för problemet kanske vi om några år inte har kvar några cyklister i våra städer!!! För min egen del hade jag hade saknat vårkänslan - och glädjen! - man känner när man ser dem åka ned i diket efter man vårtutat lite på dem.

Bevara mångfalden i storstäderna!

DN -

Jag läste i DN att det nu ska bli förbjudet att sms:a i bilen. För min del så anser jag redan att sms:ande vid ett rödljus är harmlöst men att det är direkt livsfarligt på motorvägen. Som alltid handlar det om en avvägning som måste göras. Därför har vi lagen om vårdslöshet i trafik. Men detta räcker inte... oh, nej. Sossarna och miljömupparna är överens om att vi måste ha en nu lag som mer i detalj berättar vad man inte får göra i bilen.

"– Det som är mest farligt är att släppa blicken från vägen. Därför måste vi skapa en teknikneutral lagstiftning, säger Anders Ygeman (S)."

I praktiken betyder detta att lagen kommer innehålla formuleringar om vad föraren koncentrerar blicken på i bilen. En lag om att man inte får använda Internet (?), mail, GPS (bra där!) och displayer av olika sort som kräver förarens uppmärksamhet.

Hur blir det med hastighetsmätaren? Får man titta på den? Eller om man vill pillra lite på klimatanläggningen? Är det ok? Eller byta radiokanal på displayen? Får man vända sig om i bilen och be ungarna hålla käften? Det borde även bli förbjudet för vackra människor att röra sig på trottoarerna. De kan ju vara en enorm distraktion! Stora reklamskyltar vid sidan av vägen borde vara olagliga de med. Drive-thru kan ju inte vara bra... jag menar... deala med människor UTANFÖR bilen samtidigt som motorn är igång verkar vara farligt som fan.

Kom igen bara... spä på mitt förakt för politiker. Jag menar... varför sluta nu? Släng in en lag om att man måste ha en hjälm på sig när man trillar och slår i huvudet. Det är precis lika korkat nämligen.

Tänk efter själv nu lite. Regeringen spenderar en jävla massa pengar på trafikövervakning, ny teknik och nya lagar som ska stävja olyckor och dödsfall i trafiken. Låter det bra? Ok. Då sätter vi det hela i perspektiv.

Antal döda i trafiken 2008: 400

Antal döda i självmord 2008: 1.500

Viss skillnad. Så med det i åtanke... var borde vi lägga fokus om vi skulle välja mellan dessa två? Var kan vi göra mest skillnad? Det finns fler exempel. Tänk efter själv så ska du se.

Politiker. Det är något du blir när du inte kan få ett riktigt jobb.