Jag har alltid haft sjukt svårt för Marcus Birro. Han gnäller, försöker sig på poesi, spyr galla över saker och när han sedan får lite motstånd eller kritik för sina texter/påståenden så bryter han ihop i fosterställning och gråter över "näthatet".

Snubben är faktiskt en fet hycklare. Det där "näthatet" som "drabbat" honom har han själv öst ut i sina svamlande texter.

"Bättre än Calle Schulman är i och för sig alla människor som överhuvdaget orkar resa sin skalle från kudden varje dag."

"Domare Stark borde fan inte få döma packade krabbor på en sandstrand under resten av sitt liv."

"Han är som gnällig Charlotte Perelli i frukostmatsalen på ett hotell i Trollhättan. (Jag vet hur gnällig hon är då, jag satt i samma rum.)"

Allt det där är Birros egna ord. Jag lånade lite från NN (läs resten där, han har även länkat till källorna). Nu kan man ju tro att om man tuffar sig på nätet så får man klara av att ta emot lite också. Men det gör inte den här snubben. Vis minsta motstånd så börjar han gråta och vill bli kramad av alla. Vilken megakärring.

Birro startar Twitter och stänger ned den när folk skrattar åt honom.

Birro startar bloggar och lägger ned dem när folk skrattar åt honom.

Birro "flyr" till slut landet när folk skrattar åt honom..

Birro kommer tillbaks från, inte landsflykt, utan EN SEMESTER! och fortsätter skriva sina krönikor fast nu med avstängda kommentarsfunktioner.

Birro känner sig nu, när ingen kan kommentera, äntligen trygg på Internet. Ingen kan nu berätta för honom vilken skitnödig människa han är. Han är "skyddad" från "näthatet". Tyvärr är vi inte skyddade från hans nätsvammel. Lite ojämnt, va?

Testa förresten BIRROGENERATORN! Den sätter ihop en menlös Birrokrönika på nolltid. Hysteriskt rolig. Vem det än är som slängt ihop den så är det genialiskt. Nu behöver Birro aldrig mer jobba utan kan bara klicka på "Ny Krönika" och - hepp! - done!