När jag körde hem från jobbet idag så var radion igång. Mest som en slags bakgrundskompis medan jag sorterade tankarna. Plötsligt kände jag igen en låt som någon hemlös snubbe förstörde med sin gitarr. Tankarna malde och jag kom inte på vilken låt han gjorde en dålig cover på. Det svävade där längst bak i huvudet men vägrade komma fram.

Jag försökte placera låten, få fram ett namn på bandet, eller uttyda ord nog att jag kunde googla skiten ur texten när jag kommer hem... 

Låten ledde mina tankar till en sommarkväll, på en god vän vid namn Jonas, på den hårt svartsminkade hårdrockstjejen jag under en kort tid var ihop med och på hennes bästa vän som Jonas helt kärat ned sig i. Jag tror vi var runt 17-18 år. Platsen för det hela smög sig sakta in i skallen och hamnade till slut på plats... en strand utanför Malmö... med två dyra flaskor vin som vi snott från Jonas väldigt upptagna pappas vinkällare, vi hade filtar och en säck med ved som vi "lånat" från Kallbadhusets vedbastu. 

Bara två goda vänner, en lägereld och två tjejer som var lika udda och desperata som vi efter kunskap om vem fan vi egentligen var och om vi någonsin kommer passa in någonstans. Den kvällen var det vi fyra mot natten. I ett rus från ett alldeles för dyrt vin satt vi tillsammans vid elden och lät sommarnatten sakta sänka sig över oss i takt med att elden dog ut. Under hela tiden var det en låt som gick om och om igen...

Det var Accept med "Can't Stand The Night" från albumet "Breaker". Inspelat från en redan på den tiden 10 år gammal vinylskiva som vi "lånat" från någons storebror. Jag tror till och med jag har kvar den någonstans.

 

Det var en kväll ur mitt liv som jag helt hade glömt bort och som väcktes till liv av den hemlöse snubben på radion som försökte spela låten. Det är ett bra minne.

 

Samtidigt måste jag säga att om någon sa till mig att jag fick chansen att bli 18 år igen så hade jag vänligt men bestämt tackat nej. I helvete heller jag frivilligt gått igenom all den draman en gång tlll. Fuck no.