Jag visste väl det! Det blev precis som jag trodde. Att jag idag skulle bli aningens deprimerad. Deprimerad över att denna tisdag inte innebär lika mycket uppmärksamhet för mig som jag fick igår. Typiskt att man ska ha ett ego som är lika stort som jordklotet. Tipiskt.
Och när jag mår såhär så tänker jag mer än vanligt. På livet och dess mening och på människor. Och det jag kommit fram till idag är att man kan dela upp människor i två olika kategorier: Den ena typen är en människa som är nöjd. Nöjd med det mesta och som inte funderar så mycket över livets alla frågor. Man kanske jobbar på ICA, tjänar pengar så man klarar sig, gifter sig tidigt, skaffar barn och hus och planerar sin semester ett halvår i förväg. Man kan lätt se på personen i fråga att det ligger ett lugn över dennes tillvaro. Det är en person som sätter sig på altanen på morgonen, dricker sin kaffekopp i lugn och ro och konstaterar att gräset vuxit litegrann, lutar sig tillbaks och funderar på om man kanske borde ta och klippa det någon dag här i veckan?
Och sen så finns den eviga sökaren: En sån som jag som aldrig är nöjd. Som hela tiden funderar på om man inte kan få det liite bättre med ALLT. Som kämpar och sliter med sig själv och sin hjärna och som i perioder skulle kunna sälja sin själ för att få uppnå den ultimata lyckan i livet. Som en gång vid ung åder känt en kick av livet och bara vill ha mer. En kick, en rusning genom kroppen som förmodligen är högre än vad värsta knarket ever kan ge en. Och man lever ständigt för att få känna den där kicken igen och igen och helst hela tiden, dygnet runt, och nu nu nu. En människa med tankar som varje dag bildar ett slags kaos i hjärnan. Är jag lycklig nu? Kan jag bli ännu lyckligare? Har jag hunnit med allt? En människa med en ständig längtan som aldrig går över. En längtan efter att finna ro i själen samtidigt som man bara inte kan förmå sig att sluta söka. En längtan efter att inte alltid tänka så mycket och att inte alltid försöka förutspå vad som kommer att hända. Hur påverkas mitt liv om jag går till vänster? Tänk om jag väljer fel och höger är bättre? Missar jag nåt då? Och mitt i allt så kommer paniken för att man inser att man inte lever fullt ut om man bara tänker hela tiden. Livet händer ju här och nu och man kan ju inte bara analysera bort allt, tiden går ju.. Och så tar man sig en kaffekopp, sätter sig i gräset och funderar. Och då kommer paniken: Missar jag nåt om jag bara sitter här?
Kanske är det helt enkel bara så som den där jävla Melissa sjunger: "Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, men något vackert med att vandra den ändå."
