Den hårresande hårresan

Mariana och Elin driver frisörsalongen Claque la Mouche i Gamla Stan. Salongen har uppmärksammats för sin trevliga atmosfär och sina duktiga frisörer. Nu har de uppmärksammats för den rörande historian om en av deras kunder, Michelle, som nyligen drabbades av den hemska sjukdomen cancer.

- Att klippa sig och färga håret är en ganska kul och härlig del av livet om du frågar oss. Ett lätt sätt att ändra sitt utseende och ett enklelt sätt att ge uttryck åt sin stil på. Man kanske vill följa en trend, vara snygg på sitt nya jobb eller bara visa lite attityd. Mycket av sin identitet sitter i håret, säger Elin och Mariana.

- När något händer i livet, oftast något omtumlande, väljer man ibland att göra en lite mera dramatisk förändring av just sitt hår. Det växer ut. En frivillig förändring. Men vad gör man när det inte längre är frivilligt, frågar de sig.

När Michelle hade berättat det gräsliga beskedet för sin familj var just håret det första hennes två barn funderade på. Att tappa håret kan vara det mest konkreta barn tänker när de hör om cancer. Michelle tog kontakt med Elin och Mariana och berättade om sin sjukdom och en idé. Bland det första Michelles barn frågade henne när hon berättat om sin bröstcancer var om de inte kunde få klippa tuppkam på henne innan håret trillade av. "Ja, varför inte?", tänkte Michelle. Vilken chans att äntligen prova de frisyrer som man aldrig skulle våga annars - för att vända det hela till något mera positivt.

Barnens fråga resulterade i fyra klippningar på sex veckor. De bokade in klippningar och färg varannan vecka tills att cellgiftsbehandlingen skulle starta. Under tiden bloggade Michelle om sin upplevelse och sina känslor kring varje klippning. Nedan kan du läsa hennes historia.

Jag älskar att hänga i Claque la Mouche underbara soffor. Här kan man prata hår i timmar. Och annat också förstås.

Del 1

Ja, vad gör man när man vet att ens hår kommer att trilla av om några veckor? Man gråter. Och krisar. Håret är ju en sådan stor del av identiteten.

I alla fall är det så för mig. I många år har jag haft långt mörkt hår - lite uppklippt och ibland lite ljusare slingor. Vissa dagar, rätt rakt och andra lockigare. Men väldigt ofta tofs om jag ska vara riktigt ärlig.

En av de roligaste sakerna med att ha hår på huvudet är att man kan gå och klippa och färga det.

De senaste två åren har jag klippt mig på Claque La Mouche. Jag älskar att gå dit. Miljön, stämningen och kreativa frisörer gör det så himla trivsamt. Jag gick dit och diskuterade hur jag skulle kunna vänja mig av med att ha hår. Jag insåg att det skulle bli jobbigt att tappa långt hår. Det måste bli kortare. Elin föreslog en page till en början. "Till en början?", frågade jag. "Ja", sa hon. "Vi kan ju testa annat också". "När tror du att du tappar håret?" frågade Mariana. "Om ungefär fem veckor", svarade jag. "Då har vi gott om tid", sa hon och plirade med ögonen.

Min hårresa har börjat...

Det blev en page.

Del 2

Ok. Jag kommer att tappa håret snart. Det kanske inte är så dramatiskt. Det är egentligen själva cancerdiagnosen som är mest jobbig. Min andra tanke efter jag fick diagnosen (efter min första - "Tänk om jag dör snart?") var - ¨"Hur kommer barnen att reagera?" Jag har en dotter på 10 år och en son på 7 år. Till min lättnad och lite förvåning blev barnen mer oroade över hur jag kommer att se ut utan hår än att jag faktiskt är sjuk. Kanske inte så konstigt - cancer är ju så abstrakt och hår är så konkret.

Att vara hårlös går ju också lyckligtvis att göra något åt. Det finns peruker till exempel. Eller sjalar. "Nej, det är klart att det inte riktigt är samma sak", kunde jag hålla med dem om "Men jag lovar att jag inte kommer att vara skallig när jag hämtar er från skolan, jag lovar..." Sen när barnen hörde att de fick hjälpa mig raka av håret när det väl började trilla av, blev de jätteglada. "Får vi göra en tuppkam?", frågade de ivrigt. Nu längtar de.

Ett par veckor innan jag fick börja tampas med sjukdomen, klippte sig min dotter hos Elin på Claque La Mouche. Hon ville testa hur det skulle vara att ha lugg. Modigt tyckte jag. Jag kom själv ihåg hur missnöjd jag var första gången jag klippte lugg - ungefär i hennes ålder. Problemet var att jag hade en virvel i luggen, så den blev aldrig den raka, fina som jag drömde om. Jag blev inspirerad av henne och Elin och tänkte att jag också ville vara modig med mitt hår... Och nu har jag chansen att testa allt jag annars aldrig hade vågat! Håret kommer ju som sagt ändå att trilla av under cellgiftsbehandlingen. Nu längtar jag efter att klippa mig igen - måste prova något nytt!

Mina barn stormtrivs också på Claque La Mouche!

Del 3

Hjälp vad läskigt! Jag ska klippa mig kort. Och jag har inte haft kort hår sedan slutet av 90-talet. Då var jag 10kg lättare och ungefär lika mycket yngre. Allt blir ju liksom snyggare då. Men nu när jag vet att jag snart inte kommer att ha något hår alls, vill jag först se mig själv med kort hår...

Fast hjälp vad roligt! Det är hur spännande som helst att testa nya frisyrer. Och nya färger. Det skulle aldrig någonsin ha fallit mig in att blondera håret förut. "Det är klart att du måste testa nu", sa Mariana. Hon har ju rätt - det är nu eller aldrig! Claque La Mouche har lyckats förvandla min stora ångest till ett roligt äventyr. I like!

Jag kände verkligen igen mig i Joan Wahlgrens tavla som man har framför sig när håret tvättas på Claque La Mouche. Elin och Edward har också lika fokuserade blickar!

Jag måste berätta vad som hände någon dag efter jag blev korthårig och mörkblond. Det var dags för mig att prova peruker - bra att ha när man inte har något hår, vilket jag inte kommer att ha snart. Damen i butiken undrade vilka sorts peruker hon skulle plocka fram. Eftersom tanken var att peruken skulle likna mitt vanliga hår, det långa bruna, letade jag efter ett fotografi i min telefon. När damen fick se fotografiet skrattade hon högt. "Du vill väl inte se ut så där?", frågade hon mig fnittrandes. På riktigt sa hon så! "Eh, jo jag tänkte det", svarade jag lite osäkert. "Nä. Du passar mycket bättre i kort, ljust hår", sa hon. "Du ser mycket yngre ut nu", lade hon till. Oj, vad många peruker jag provade sen. Varför ska man begränsa sig?

Håret blev kortare och ljusare.

Del 4

Så var det dags för den sista klippningen innan mitt hår trillar av. Elin och Mariana fick fria händer och det kändes mycket tryggt!

På ett sätt har min hårresa bidragit till att jag har kunnat släppa taget om mitt hår, eftersom det ändå inte ser ut som det brukar. Men ironiskt nog känns det nu ännu mer sorgligt att håret kommer att trilla av snart. För så här snygg var det länge sedan jag kände mig. Mariana och Elin har helt enkelt lyckats FÖR bra!

Jag vill fortsätta att vara den här nya coola personen, med pink-platina-färgat hår och ränder i nacken (!) ett tag till;-). Jag blir överöst med komplimanger när jag träffar folk på olika möten, på företag och skolor, som inte känner till min diagnos (så de vill inte bara vara snälla gissar jag...). Det har varit så roligt. Och trots att det är kort tid jag får vara så här tuff kunde jag inte låta bli att köpa några nya plagg som passar till den nya frisyren. För det förstår ju alla (förutom min kära man förstås) att kläder och skor måste passa frisyren - så det gäller ju att passa på:-).

Håret blev ännu ljusare och kortare. Och denna gång fick jag coola ränder i nacken!

Sen när håret börjar växa ut efter min behandling har jag något att se fram emot. Det kan bli nya roliga frisyrer på vägen.

Nu har jag också hämtat min peruk. Jag fick lite beslutsångest nu när jag har haft flera olika frisyrer på så kort tid. Tillslut fick barnen bestämma och de ville, som barn brukar, att deras mamma skulle se ut "som vanligt", vilket i det här fallet betyder långt, mörkbrunt hår. Och nu ser jag fram emot att klippa den där perfekta luggen som jag aldrig har kunnat ha på grund av en virvel jag har i håret. Tänk att man kan klippa peruker - I like!