Jag är knappast ensam om att vara en dagdrömmare. Det är nog fler än färre som ibland, medvetet eller omedvetet, låter tankarna löpa fritt och färdas till platser långt långt bort. I mitt fall är det nästan alltid musik som öppnar porten till dagdrömmandet; ibland så diskret att jag knappt märker det innan jag redan är någon annanstans och andra gånger så uppenbart att mitt medvetande får nöjet att åka med från början till slut, nästan som om mitt ”vanliga” jag ser mitt dagdrömmande jag utifrån. Det senarenämnda händer alltid när jag lyssnar på Billy Joel’s ”New York State of Mind” och jag hamnar alltid på samma plats, även fast jag inte exakt vet vart i världen den ligger. Det brukar i alla fall se ut såhär:
Jag är knappast ensam om att vara en dagdrömmare. Det är nog fler än färre som ibland, medvetet eller omedvetet, låter tankarna löpa fritt och färdas till platser långt långt bort. I mitt fall är det nästan alltid musik som öppnar p...
Visa hela »
