Recension av Eriks Gondolen – av Allan T.

Min rädsla för höjder hade alltid varit ett faktum. Den rädslan behövde besegras så jag tog mod till mig och lyckades ta mig upp till Gondolen.

Så va jag där, en miljard meter upp i luften och inget annat att göra än att börja bearbeta rädslan. Gick fram till baren och lyckades kröka läpparna tillräckligt mycket för att få ur mig ''E-e-en w-whiskey s-sour, t-t-tack''

Kvinnan bakom disken såg på mig med en mors blida blick och slängde på två röda ihop den godaste whiskey sour'n jag druckit.

På en sekund fann jag min rädsla för höjder helt orimlig. Hur kan jag ha varit så rädd? Det gäller alltså att i Pavlovisk anda betinga sig själv med någonting positivt när mörkret tonar upp sig. Varje gång jag befinner mig på en höjd idag drömmer jag mig tillbaka till den där vackra kvällen, den där skummiga drinken med en iskub i mitten.

Alla tiders alltså!

Rädda slussen, mvh, Allan