Aenigma

Jag har en så fruktansvärt glad dag idag. Sitter i butiken och lyssnar på musik, pillar på alla fantastiska kläder vi fått in (mamma, pappa och Mikael - födelsedagsönskelistan blir lång i år), läser era bloggar och luktar på blommorna på disken.

Jag är nöjd med dagens klädsel, tänkt er idel nyanser av blekt grönt cremevitt askrosa och svart, och utanför lyser solen och alla människor som går förbi på gatan ser så himla glada ut.

Dagen känns såhär:

Som att få vårens första blommor och lämna en luktlös vinter bakom sig.

Ha på sig randig klänning och utslaget hår.

Som att äntligen få ta fram sina favoritskor. Egenpysslade och så slitna att man skäms lite. Men man slänger inte skor som man trampat runt i djungel, sand och hav med. Mina äventyrsskor.

Som att sätta ihop en ultimat playlist med musik för alla tillfällen. (ni vet väl att det blir bättre kvalitet och större bilder om man klickar på picsen i inläggen? Då kan man dessutom bläddra mellan alla bilder i en och samma nyupploppade ruta)

Idag har jag diskuterat könsroller och genus inom modevärlden och speciellt inom vintage och secondhandsvängen. Otroligt intressant eftersom vi kom fram till faktumet att svenska män ofta visar sig vara väldigt mycket modigare när det kommer till att handla andra handskläder. Kanske för att man här i Svearike inte är lika rädda för att vara metrosexuell, att vara unik, sticka ut och bära sådant som strider emot könsnormen? En intressant diskussion som vi lämnade oavslutad så länge. Men efter att ha pratat om killar i New York, pojkar i Paris och män i London insåg vi att svenskar är ganska i framkant.

Kul!

Långa landet falukorv och mellanmjölk kan också.

Om jag var kille skulle jag lätt använda dessa manschettknappar som min morfar gjorde på sextiotalet. Små saxar på klarblå emaljbotten! Nu tänker jag tvinga på Mikael dem istället.

Någon som frågade häromdagen vad min morfar hade för yrke. Har ju visat upp en del av hans emaljsmycken på senaste tiden så därför är det kanske lätt att tro att han gjorde något sådant men det är ganska långt ifrån faktiskt. Han var läkare med egen mottagning. Mycket jobb så på fritiden var han kreativ som få. Kanske därifrån jag fått min pysselådra?

Idag ska jag ta tag i det där skolarbetet som även benämns 'klumpen i magen'. Jag har aldrig lämnat in ett skolarbete sent eller missat en uppgift men den här gången har jag sökt motivationen i en smärre evighet. Väntat på den. Undrat när den ska komma. Tillslut ignorerat dess existens i tron om att det kanske dyker upp en blixt från klar himmel med världens mest briljanta idé.

Det gör det inte.

Så nu ska jag sätta tänderna i det på riktigt och påminna mig själv om att det faktiskt är i ett ämne som jag tycker är otroligt intressant. Second hand.

Buddahsarna är glada i alla fall.

Jag har inte så mycket tid att rita just nu annat än när det gäller jobb. Som i mycket annat i mitt liv går saker och ting i vågor. Ena månaden är det massor av skrivjobb, andra månaden är det mer illustrerande, ibland är det skolarbete som tar tiden, vissa veckor är jag i butiken mängder.

Just nu har jag inte så mycket tid över för att rita alltså men jag tänkte att jag kan visa det jag kraffsade ner sist jag hade penna och papper i handen i alla fall!

En förmiddag med 3 from 1 med Lady Gaga på MTV och det kanske inte är så svårt att gissa var inspirationen kom ifrån. Det jag diggar med damen i frågas videor är att de i mångt och mycket är små filmer istället för just videor och att det alltid är detaljer som går igen. De cirkelrunda solglasögonen med uppfällbara "vingar" exempelvis.

Jag brukar inte känna särskilt gigantiska begär efter plagg från de stora elefanterna till modehus men något som föll mig i smaken i våras var helt klart Hussein Chalayans skira klänningar med drapering och detaljer i form av händer. Därav halsringningen.

När jag ligger hemma och är sjuk, som idag, och dagens höjdpunkt är apelsiner i skivor (som jag förövrigt är allergisk emot så höjdpunkten toppas av en brännande känsla i hela munnen) är mitt behov av flärd som störst har jag märkt. Jag vet inte om det har att göra med att min kropp och mitt sinne förargar sig över att mottot everyday is dress up day för en gångs skull får stå tillbaka för metervis av mjukt grått collegetröjetyg eller för att litervis med te och en snytpapperssårig nästipp känns så fruktansvärt oglammigt. Men jag längtar efter överdådiga smycken som klirrar mot halsen, sidentyger som ligger svalt mot kroppen och festligheter med extra jävla allt.

Jag önskar mig Guccis aw-kollektion 07 och 08, Indiskas fantastiska sammetsjacka, broderad folklorism, ryska influenser och bohemisk lyxhippiekänsla.

Det närmsta jag kommer detta är att måla naglarna i Sephoras mandarinfärgade lack som är i ungefär samma färg som Iekelienes sidenblus. Wowkänslan är inte total.

Om jag nu ska vara gnällig så är det ju måttligt kul att mina föräldrar inte ens behagar ringa mig för att tala om hur fantastiskt de haft det i Qatar och Kuala Lumpur. De ringde mina bröder. Men inte mig. Jag är barnet på Frostmofjället helt enkelt. Ensam, borttappad, kall och hungrig.