Aenigma

Klicka på bilden för bättre kvalitet och storlek.

Idag är en extrem fixardag av olika slag. Medan modemaffian hetsar sönder sig över Lanvin <3 H&M kollektionen och ger varandra Anna Wintour-blickar på H&M i city så äter jag klementiner iförd Mikaels flanellskjorta och skriver listor. Jag har inget direkt intresse av samarbetskollektionerna och har aldrig haft. Kanske svänger jag inom en butik och kikar vad rovdjuren lämnat kvar men prio ett idag är att åka och förnya mitt pass hos polisen.

Känner mig mer än måttligt upprymd efter gårdagens samtal. Ungefär lika glad som flickorna i min illustration ovan. + en rejäl dos av nervositet.

Den här klänningen köpte jag som plåster på såren till mig själv när jag gick miste om det där drömjobbet för några veckor sedan. Som mer eller mindre besatt vid allt som är etniskt, långt, mönstrat och gärna i rostiga toner var den ett kap för 90 kr.

Lite roligt att jag visar er den just idag eftersom att jag när jag köpte den här klänningen kände det som att alla tåg gått mig förbi och mina drömmar försvann i fjärran. Ikväll fick jag nämligen ett samtal som gjorde mig helt yr. Det kommer att ske stora saker framöver och jag kan knappt vänta tills jag får berätta det för er! Först måste jag dock dubbelkolla så det är okej att prata om. Men imorgon, då får ni veta vad som får mitt huvud att snurra runt runt runt!

Finast är den med ett ljust skinnskärp i midjan och mina boots i samma nyanser av brunt. Och ett jävligt chunky halsband.

Jag har fortfarande en förkylning som heter duga i kroppen. Utöver ett hjärta som känns som ett russin. Men samtidigt singlar det ned snö utanför fönstret, det luktar glögg i lägenheten om man känner efter riktigt ordentligt och veckans schema är fullt med fina event, roliga planer och möten. Dessutom fick jag träffa hela min familj i helgen för första gången sedan i somras.

Livet går i tankens riktning, jag håller fast vid det.

Ikväll ska jag försöka mig på att göra soppa för första gången i mitt liv. Som potatisälskare av grandiosa mått och dessutom, som sagt, redigt förkyld med hosta som får organen att skaka i sina fästen kan det ju inte bli bättre. Soppinspirationen fick jag av min egna illustration som är ett par år gammal. Grönsakspromenad liksom.

Appropå illustrationer fann jag denna gamla goding. En personlig favorit jag ritade förra året misstänker jag. Hennes proportioner blev så bra.

Igår gick en människa som varit en del av hela mitt liv bort. Människan som kallade mig för 'apskaft', som alltid sjöng, som alltid hade en fantastisk berättelse från förr om äventyr i länder långt borta. Han som visste hur livet skulle njutas utav till fullo. Som byggde en pool i trädgården så att familjen kunde ligga i det turkosa vattnet omgiven av tusentals blommor och titta upp mot en lika blå himmel och säga "det är så här livet är när det är som bäst".

För mig är sommaren så förknippad med honom. Han var på ett sätt sommaren.

Och jag har ingen aning om hur det någonsin ska kunna bli sommar igen utan honom.

Ingen kan ta min morbrors plats. Ingen kan fylla det tomrum efter honom, det tomrum som just nu känns så oändligt att hela mitt medvetande har försvunnit däri.

Men som min bror just sa. "Det finns få människor som levt så mycket som G. Som levt så till fullo. Han hade ingenting att ångra." Det är min största tröst just nu. Att i denna höst där jag lärde mig gråta så vet vi att om det var någon som tog till vara på varje dag så var det min morbror, mina kusiners pappa, min mosters man och han som var sommaren.