Läste, som vanligt, Agnes B på Rodeo och fann detta inlägg om Busnel och dess "revival" i nytappning signerat Kereklidou, nu på modeveckan. Roligt både eftersom det är ett märke jag associerar otroligt mycket till min barndom då min mamma har mycket Busnel men också för att det är ett av de första märkena jag blev medveten om som mer eller mindre "märkesplagg".

Extra kul att jag just i julas plockade med mig både en weekendväska och en stickad mössa till Stockholm. Helt omedveten om att Busnel skulle bli en liten snackis inför just modeveckan.

Och håller grejerna i en evighet? Jajemän. Allt jag har från Busnel är från 70/80-talet men ser ut att vara köpt typ, igår. (förutom väskan som jag släpat på resor till såväl öst som väst.)

Som liten liten hund blir man uppenbarligen lite förolämpad av skrikande katt.

Appropå Christopher Kane så fann jag denna fantastiska sjal hemma hos Fanny häromdagen. Nu är denna inte alls signerad Kane utan utav den belgiska designern Christophe Coppens som gjorde laserprintade grejer långt innan vrålaporna tog över var modemässig kvinnas bröst.

Jag skulle vilja säga att Christophe är snäppet vassare med sitt maniska kattansikte. Men Kane kanske fann sin inspiration i den belgiske konstnären till modeskapare?

Jag har ärvt ett par tydliga saker från min mamma. Hennes sommarfräknar, förtjusning i hästar och kärlek till van Gogh. Jag minns inte första gången jag stod framför en van Gogh men jag har tydliga minnen när jag började att älska dem. Det var färgerna. Det mustiga i färger som inte alltid är särskilt mustiga. De nästintill nitiska, maniska små prickarna och linjerna som binder ihop mönster som blir till former som blir till landskap, porträtt och stilleben.

Min absoluta favorit är 'Starry skies'. Jag har målat tavlor med dess himmel som förebild. Haft den som inspiration när jag ritat egna klädkollektioner. Stirrat mig blind på dess virvlar.

Någonting jag inte ärvt från min mamma är hennes obehag inför det oändliga i rymden. Där hon ser läskiga tomrum blir jag nyfiken över oändligheten.

Jag älskar himlar och rymden och jag misstänker att det är van Goghs förtjänst.

Det är kanske inte därför så konstigt att jag efter Christopher Kanes kollektion fått en mindre besatthet vid hans rymdmönstrade kollektion. Jag associerar till 'Starry Skies' och även om ett par tusen dollar är betydligt saftigare än vad jag vill betala så känns chansen en smula större att jag någon gång kan en av Kanes klänningar i mitt ägo än självaste 'Starry Skies'.

Grejen är bara att om jag nu någon gång skulle lägga vantarna på en Kaneklänning med rymdmönstrena så är det enbart för mönstrets skull och inte klänningarna. Gillar inte modellerna nämligen. Känns tråkigt och oinspirerande. För inte tala om skorna till.

Men om man vill finna något billigare, och kanske i annan modell så trillar man antingen på Acne eller Monki och där finns det bara lösa och slängiga jersey/bomullslinnen. Jag vill ha en spejsig klänning!

Så tills jag antingen har en van Gogh med himlaströmmar eller en Kane med en sprakande nebulosa googlar jag sönder aurora borealis (mycket finare på latin) och galaxer.

Så kanske jag försöker mig på att sprätta färg på svart papper för nedanstående effekt eller att skapa magi på mina fingernaglar som längst ned.

Pic. 1 2 3 4, Google. 5, Monki. 6, oh mon dieu. 7, Modette.

edit. Nu är jag inget fan av 90-talstighta/korta/gymdräktsmaterialiga klänningar men mönstret på fröken Engmans blåsa! Spaaaaaaaace!

Hos Agnes B (vart annars liksom? Tjejen har koll på allt!) hittade jag Gareth Pughs videovisning för i år. Mycket möjligt att den inte skiljer sig särskilt mycket från förra årets men jag gillar den verkligen. Vill man se något vackert så tycker jag att den definitivt är värd sina tio minuter.

En annan favorit i filmformat är ju den numera klassiska Alexander McQueenvisningen med Kate Moss som sagoväsen till hologram. Genialiskt i sin skönhet.

Men min favorit är ändå alltid Pradas 'Trembled Blossom'.

Jag älskar allting med art noveau-vibbar. Och färg. Och lekfullhet.

Rent spontant känner jag att om jag ska se ut på något annat sätt i vår än en hippie så är det banne mig som en minimalistisk färgexplotion i sann Jil Sander-anda. Okej, det är ju lite tveksamt att kalla det minimalism. Minimalism inkluderar kanske inte Schiapparellirosa och chockorange tillsammans men för att det ska funka för mig behövs något element som andas personlig prägel. Rent längd och siluettmässigt är det ju definitivt avskalat.

Hade jag haft Fashionsquads benlängd hade jag definitivt burit färgerna som ovan.

Som vanligt tycker jag om Gucci just för att det är starkt och uttrycksfullt med det lilla extra. I samma färgskala som Jil Sander i vår men med geometriska former till plagg som ramas in av guldskärp och gyllene toffsar. Jag hade faktiskt bilden längst till vänster här nedan som inspiration till en uppgift i ett av programmen som ni snart får se!

Och appropå Jil Sander. Jag skulle aldrig betala tusentals kronor för en designväska som ser ut som en billig plastkasse med dåliga handtag. Men jag gillar ironin i hur just en billig plastpåseliknande "väska" blir så uppmärksammad. It-väskor hit och dit, superhajpen blir extra märklig när det är ren och skär ICA-påseplast.