November 2009

Varit i Sthlm på massor av möten så att bloggen blev lite lidande ber jag om ursäkt för. Alldeles för mycket att göra på en gång ledde till lite hjärnsläpp. Nu är jag tillbaks igen. Givetvis har kontoret havererat när man varit borta.

"Har du skickat in alla claims till Youtube?" frågar jag praktikanten.

"Ja... det tog halva dagen."

"Hmm, jag har inte fått någon bekräftelse via min mail."

"Konstigt. Jag HAR skickat det!"

Jag ringer och kollar. Nope. Inget har kommit in till dem. Jag går tillbaks igen och frågar:

"Allvarligt. Det har inte kommit något till dem. Visa mig hur du har gjort."

"Alltså... så här..." och hon börjar visa mig. Hon fyller i alla uppgifterna, trycker på enter och sedan går hon tillbaks ett steg, fyller i uppgifterna, trycker på enter, tillbaks ett steg osv.

"Men du måste ju trycka på godkänn!" utbrister jag. "Det står ju en fet jävla knapp där som det står GODKÄNN på!!!"

"Va?"

"När du fyllt i uppgifterna och trycker enter ber de dig GODKÄNNA! DÄR! Stor jävla knapp!!!"

"Måste jag trycka på den?"

"Men för hel... JA! Om du vill skicka in det så måste du det!"

"Jassåååååå. Så störigt."

"Störi...?! Suck... jaha, då vet du vad du ska göra idag."

"Måste jag göra om allting?!?!? Från början?"

"Vad tror du själv?"

"Finns det inget annat sätt?"

"Jo, du kan alltid åka tillbaks i tiden och slå dig själv i skallen precis innan du började."

"Ok, ok, ok... jag gör väl om det då."

"Nej för fan... gör inte om det... gör det rätt istället."

"Det var det jag menade."

"Om det ändå vore så väl."

Ungefär där fick jag ont i huvudet.

Allvarligt. Det låter skoj.

Speciellt efter att ha läst artikeln "Sex av tio butiksanställda ljuger" i Aftonbladet. Snacka om att man kan ha roligt på jobb när man ljuger på någon tjockis skumma kläder.

"Här! Den här uppblåsbara, gula hatten passar perfekt till dina lila tights!"

"Erhm... det känns lite skumt. Färgerna..."

"Nejdå! Detta är det senaste från Milano. Du ser fan-ta-boulus ut!"

"Verkligen?"

"Självklart! Varför skulle jag ljuga för dig? Dessutom ser jag på dig att du kan mode!"

"Ja... jag läser ju tidningar... och några bloggar..."

"Precis! Då vet du vad jag snackar om! Här... ta den här ljusgröna toppen med... pricken över i... ooooh, snyggt!"

"Ja... du kanske har rätt."

"Det vet du att jag har!"

"Vet du! Jag tar det! Jag ska ut ikväll!"

"Så ska det låta!"

När kunden går ut gör jag high-fives med mina andra kollegor samtidigt som en vän videofilmar kunden på väg ut från affären. Youtube nästa!

AB - AB -

Jag har bestämt mig för att inte äta spannmål. Jag blir trött av sådant har jag märkt. Så idag fick det bli en stor portion med sallad och kyckling. Riktigt bra var den och riktigt stor. Jag var helnöjd. Några andra på jobb tycker detta med nyttig mat är hysteriskt roligt och fick för sig att retas lite.

"Höhöhö, snart får du kanintänder."

"Ser gott ut det där med sallad. Tjejigt värre. Dig skulle man vilja bjuda på middag."

"Ska du inte ha lite riktig mat?"

Vi sitter där vid bordet och äter. De äter kebab, pizza och mikromat. Smaskar ljudligt och uppför sig som om jag skulle vara frestad av deras mat. Tar bitar av sin mat och viftar med framför mig. Rätt störigt måste jag erkänna. Poäng till dem för jag blir irriterad.

"Killar, killar, killar... alltså, ni kan tracka mig hur mycket ni vill. Av alla här så är jag den enda som faktiskt kan se min penis när jag står upp i duschen utan att behöva dra in magen. Det är ett faktum som talar för sig själv."

Tystnad. En tittar mot sin mage. De andra flabbar lite... men de har kommit av sig lite. Någon försöker med att köra något försvarstal med att "öl har byggt denna kropp" kommentarer. En annan säger:

"Vad fan! Jag kan fixa hur många tjejer som helst med min mage. Det handlar om attityd och sånt. Jag äter vad jag vill, när jag vill. Man lever bara en gång."

"Visst." säger jag.

"Hellre äta gott än äta kaninmat." fortsätter en annan.

"Jag tror inte kaniner äter kyckling." påpekar jag.

"Men sallad äter de!" konkluderar en tredje.

"Visst. Men det roliga här är... att nästa gång ni duschar kommer ni titta ned... ni kommer inte att se er kuk och då kommer ni tänka på hur ägda ni blev här vid det här bordet." påpekar jag.

"Nej... det komm..."

"Jo... och ni kommer höra en svag inbillningsröst från kuken under magen som svagt piper 'Varför tittar du aldrig på mig längre?' sedan kommer ni tänka på vad ni äter några dagar."

"Äsch..."

"Och den där klumpen ni då känner i magen över att ni har låtit det gå så långt... den har jag lagt där. Långtidsmobbing som följer med er in i hemmets trygga vrå. Allt på grund av att ni inte kunde låta mig äta ifred."

"Du är inte..." försöker någon.

"Äsch, bara ge upp nu... Det är inte lönt. Kolla på det där leendet... han har mer skit på gång. Ge honom inte nöjet utan låt honom äta salladen bara." avslutar en annan.

Game, set and match Pezster.

:D

Denna är ett måste. Ibland hittar man något på nätet som är sjukt roligt. Den här brevväxlingen är helt enkelt lysande rolig!!! Det spelar ingen roll om den är fejkad. Sjukt bra.

Klicka här och njut :D

Längst upp på Aftonbladets sida 15.21 idag.

Jag fattar inte. Varför?

Verkligen.

Jag pratar hellre med hunden. Ser ni som han ligger? Med rumpan mot dem.

"Blanda inte in mig med de där andra. Jag är en schäfer... jag kan fan inte kontrollera vem som äger mig. Så länge jag får käk skiter jag i vilket. Låt mig vara."

AB -