I en undersökning av Novus Opinion på uppdrag av företaget Hemtex så kom de fram till att att kvinnor retar sig mer på partners städförmåga än män. Några av frågorna:

På frågan ”irriterar du dig mycket på din partners städvanor” så svarade 13 procent av kvinnorna ”ja”, mot 3 procent för männen.

På frågan ”irriterar du dig något på din partners städvanor” fick jakande svar av 41 procent av kvinnorna, mot 19 procent av männen.

Om partnern för "oljud" i sömnen, 47 procent av kvinnorna irriterar sig ”mycket” eller ”något” på att partnern för oljud i sömnen. Männen verkar störas mindre – 23 procent klagar på snarkande partner.

Partnerns blängande på tv och datorskärm gör att 34 procent av kvinnorna irriteras. Endast 12 procent av männen känner irritation över samma fenomen.

Lagar du mat för sällan och för dåligt? Ett irriterat ”ja” kommer från 29 procent av kvinnorna, medan bara 10 procent av männen vågar uttala irritation i ämnet.

"En mer övergripande slutsats som undersökningen tydligt visar är att det i hemmiljön i första hand är kvinnor som visar irritation."

NEJ?! ÄR DET SANT?! Skulle kvinnor vara mer irriterade över saker i hemmen än män? Verkligen? Jag är chockad! Jag tror inte det är så mycket städningen som är ifråga här...

"Ska du bara sitta där?" - Öh... ja?

"Ska den ligga där?" - Öh... ja?

"Ska du spela nu igen?" - Öh... ja?

"Du ser mig inte längre!" - Öh... jo?

"Vad tänker du på?" - Öh... inget?

"Lyssnar du?" - Öh... va?

"Älskar du mig? Verkligen?" - Öh... men vad i... JA och JAAA!

"Jag behöver en kram..." - men vad fan...

"Hur känner du angående oss?" - Öh... hjälp? ÖL! Jag behöver ÖL!

Vi män hatar att dela med oss. Vi har inget behov av att dela med oss av våra innersta känslor. Zip... noll... nada behov! Det retar ni kvinnor er som fan på. Klart ni blir irriterade.

;)

En mycket liten man har idag orsakat en annan människas död. Över ett bråk på en parkeringsplats. Eller man och man... ett fegt litet as är väl en bättre beskrivning.

En man som har så stora problem att han flippar ut över att ett äldre par tutar på honom för att han står i vägen. Den lilla psykstörda idioten slår då ned mannen och sedan vevar han modigt på och slår en 78-årig kvinna med nävarna! Hon trillar i marken, medvetslös och slår huvudet i marken så pass allvarligt att hon nu inte längre finns bland oss.

Jag är så trött på alla psykstörda, våldsbenägna idioter i samhället. Jag kan inte ens förstå vad som gör att en människa kan vara så sjuk. Jag tänker inte förstå det. Jag vägrar. Lås in såna här idioter på livstid. De har inga rättigheter som vi behöver ta hänsyn till. De försvann samtidigt som det första slaget föll.

Jag hoppas att hela Landskrona, såväl myndigheter som undre värld, affärsinnehavare, den lokala bridgeföreningen... ja, ALLA gör gemensam sak och hittar honom. Någonstans finns det någon som vet vem han är... och det är inte en chans att han kan hålla sig undan.

Antingen är det någon rakryggad jävel som plockar honom. Det kommer gå jävligt illa då.

Eller så hittar polisen honom. Då blir det fängelse i några år.

Jag håller tummarna för det första alternativet.

Till mannen som nu är ensam kvar går all min förståelse och mina tankar. Hans förtvivlan måste vara enorm... och att få någon man älskar bortryckt från på det här sättet. Jag hoppas att han har någon som håller om honom just nu mitt i all meningslöshet.

Kom igen nu, Landskronabor. Ni vet vad ni måste göra... gör det.

SvD - DN - AB - Exp - Sds - GP -

Busschaufförer. Jag har många erfarenheter av dem. Inga av dem bra. Sedan min gymnasietid har jag inte åkt buss. Jag totalvägrar. Jag dör fan hellre än åker lokaltrafik.

Busschaufförer är några sura typer som sitter där bakom ratten... kungar över sitt eget lilla patetiska rike. Är man som jag dessutom bilist så hatar man dem ännu mer. De är experter på att fixa trafikproppar, köra osmidigt och allmänt uppföra sig illa. Att vara ivägen för andra trafikanter är rena rama onanin för busschaufförer.

Ramsan "en busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör..." är månfärder från sanningen.

Så jag är inte så överraskad över att en busschaufför sitter och pratar i mobiltelefon när han kör buss och blir förbannad när passagerarna säger till honom att han kör som en kratta och kanske inte borde prata i telefon samtidigt. Eftersom busschaufförers hjärnor fungerar lite annorlunda så blir alltså hans lösning att slänga av stackarna som hade mage att säga till honom. I busschaufförens huvud är det nämligen så att han är "flygkapten" över bussen. Han bestämmer över sin buss! Han har minsann en uniform dessutom! Och vi vet alla vad uniformer gör med svaga människor... även om uniformen är ful som stryk.

Yrkeschaufförer är sämst i världen i trafiken för de tror de har koll. Förresten är termen "yrkeschaufför" löjlig. De jobbar alltså heltid med något som nästan alla gör varje morgon till och från jobb. Wow, liksom! Högskoleutbildning på det, va?

Chokladägg? Någon?

Jag blev nyfiken på just den frågan... VARFÖR?... efter lunchen, eftersom ingen hos oss runt matbordet hade en aning. Svaret var inte det lättaste. Så här står det på Wikipedia:

"Inom kristendomen firas påsken till minne av Jesus från Nasarets död och uppståndelse, samt hans tal, ett firande som utsträckes till en hel vecka, den så kallade stilla veckan vilken börjar med palmsöndagen, med dymmelonsdagen, skärtorsdagen och långfredagen som hållpunkter, tills att den avslutas med påskdagen."

Öh... dymmelwhat? Typiskt kristet jiddrande... det bär tydligen emot som fan att svara enkelt på en fråga. En hel vecka med trams. Orka!

Jag snor härmed Påsken och döper om den till "Upplysningsdagarna" och stökar om lite i protokollet. Jag ändrar dessutom i existerande "mall" så att vi slipper böka runt och ändra de röda dagarna i våra kalendrar.

Alltså, glad "Upplysningsdag" på er!
Här vi firar att vi minnet av att vi äntligen genomskådat religionen och förpassat den till historieböckerna. Detta firande ska pågå under en vecka, den så kallade "Upplysningsveckan" vilken börjar med "Titta! Jag har upptäckt min hjärna"-söndagen, följt av wtf!-dagen, meh!-dagen och Spritfredagen som hållpunkter, tills att den avslutas med Bakfullsdagen. För de extra taggade så rekommenderar jag ett trevligt litet Bibelbål på "meh!"-dagen tillsammans med goda vänner.

Det här ska bli roligt! Och skönt! För nu slipper vi alla påskkärringar (vad har tanter på kvastar med saken att göra?!), färgglada fjädrar på små pinnar, små gula kycklingar, Jesus död... sen inte död... och sen död ...sort of... igen (fan, bestäm dig någon gång, din damp!), snabba kaniner som smäller i dörrarna, chokladägg och allt annat megaflum som de här dagarna tidigare varit associerade med. Jag menar... hur många olika förklaringar ska man få plats med i skallen? Påsken måste fan vara den mest uppfuckade högtiden någonsin.

Fast vi kan behålla den snabba adhd-kaninen även om vi nu firar Upplysningsdagen. Han brukar nämligen lämna efter sig godis. När det gäller godis så skiter jag i logiken. Bring it!

Mötte en kvinnlig artist under dagen som inte är ansluten till oss. På omvägar hade hon fått reda på att jag bloggar... hon vet dock, som de flesta jag känner, inte var eller om vad. Fuck. Jobbigt. Hon hade en liten idé nämligen. Vi sitter i köket med kaffe när...

"DU!" sa hon så där plötsligt som bara tjejer kan göra.

"JA?" säger jag och hoppar till.

"Du skulle kunna hänga med mig en kväll. Göra en helkväll på stan och blogga om det!"

"Öh... nej?" tycker jag.

"Jo! Skitkul! Så kan vi ta bilder med lite folk och så... för din blogg... så blir du mer känd i mina kretsar... och jag får massor med uppmärksamhet inför min nya låt! Vi kan videofilma! Du vet, intervjua folk och så!"

"NEJNEJNEJ! Verkligen... NEJ! För helvete... chilla nu. Det är ingen sådan blogg."

"Va?"

"Ja... alltså... det är ingen "tihihi, kolla-mig"-blogg."

"Nähä... vaddådå... skriver du om då?"

"Andra saker."

"Som?"

"Sånt som du inte har att göra med."

"Äh... vaddå... är det en sådan där sportblogg?!"

"Sportblo...? Öh... precis! Hahaha... busted!" säger jag och tittar nervöst ut mot kontoret ifall någon som INTE vet att jag bloggar ska komma drällandes och göra det hela extra jobbigt för mig.

"Äh... sport är ju gud så trååååkigt!"

"Exakt. Så..."

"... så... det fungerar ju inte med min grej!"

"Nope. Tyvärr..."

"Fan vad synd. Hade varit kul... men sport liksom... No offense nu, men booooring!" säger hon och ler och fladdrar med ögonen.

"Absolut inte. Det är lugnt."

"Hahahahaha... verkligen? SPORT!? Det trodde jag inte om dig!"

"Nej. Jag får höra det där en del när folk får reda på det där."

"Men guud! Hoppas din sportblogg en dag blir riktigt stor!"

"Öh... visst. Jag måste gå nu. Säg inte till någon att jag bloggar om sport." säger jag. Hon blinkar till mig precis som om det är vår lilla hemlighet.

Jisses... så nu tror hon att jag bloggar om sport. Hahaha... svårlurad liksom... lite som att sandblästra ett ostkex.

Phew...