Säljare. Jag får spel på dem. Jag får ännu mer spel på dem när någon jävel lyckas boka in ett möte med dem och lurar med mig på mötet. Först är de sena för de hittar ingen parkering och ringer till oss och ber om hjälp?! Typ, VA?! Sedan börjar de med en halvtimmes blablabla om deras bolag. Jag sitter och skruvar på mig och försöker med övertydligt kroppsspråk säga: RAPPA PÅÅÅÅÅÅÅÅ! Till slut säger en av säljarna:

"Det var lite om oss. Så... vad har ni för behov idag?"

"Öh... va?"

"Vad har ni för datorbehov, vad har ni för kommunikationslösningar?"

"Vad menar du med kommunikationslösningar?"

"Mail, telefon och kalendrar... ja... allt."

"Är det lösningar? Äsch... skitsamma. Vi har allt det där. Jag trodde ni kunde fixa bra priser på nya appledatorer. Det är därför jag är här." säger jag och blänger surt på min kollega.

"Alltså... vi arbetar med helhetslösningar. Detta skapar synergier..." säger kostymledaren.

"Öh syner....what? Alltså, jag vill bara "lösa" billiga datorer eftersom vi köper rätt många datorer varje år."

"Ska ni ha support på maskinerna?"

"Det räcker med garantin från Apple."

"Vi har ett paket som innefattar mjukvara för backup..."

"Nej. Sluta nu. Vi stoppar själva in den mjukvara vi behöver. Vi har backup. Vi kör Apps för vår mail. Vi har en egenutvecklad dropboxserver för våra producenter... kort sagt... vi har mer koll än vad du kan föreställa dig. Kan ni eller kan ni inte fixa billiga datorer? Vi snackar enbart hårdvara. Vi säger vilka maskiner vi vill ha, ni levererar dem hit och vi betalar er för det..."

"Vi jobbar inte så."

"Nehej. Vi jobbar inte så här vi heller. Tack för mötet. Dörren är därborta."

Jag går ut från mötet. Folk måste sluta boka upp mig på möten med idioter. Lyssnar folk verkligen på deras babblande normalt sätt? Jag vill ha bra pris på datorer. Utan en massa tjafs. Går det?

Jag är en sann sci-fi nörd. Jag menar alltså en proffsig sådan. Kan knappt läsa en bok om den inte utspelar sig på en annan planet eller på en rymdstation. Alltså gillar jag sci-fi mässor för då kan jag gå omkring och bara njuta av allt flum.

Sonen hittade "Alien" och "Predator prylar" och en fet plansch med rymdmonster (sponsrad av farfar) och lite annat. Flickvännen fick sin autograf av Robert Englund och jag... tja... jag ville köpa små statyetter av det lite mer erotiska slaget av mangafigurer men blev tvungen att lägga det på hyllan. Inte så poppis hos flickvännen... kanske nästa år.

In alles... lyckad dag. Kunde blivit som förra gången... när allting flippade ut helt. Kolla bara dessa bilder från 2009 års mässa:

Min flickvän blev plockad vid dörren när hon försökte rycka åt sig lite Star Wars grejjor...

 

Sedan blir sonen vild och flippade ut... han skulle hämnas med några välriktade pungsparkar... bakfrånpungsparkar... den effektivaste sorten...

Om man säger så här.... den vita plastrustningen skyddar inte ett skit...

 

... vilket givetvis ledde till konsekvenser...

 

I år gick det lugnare till som sagt. Vi handlade bara lite stuff och alla höll sig i skinnet.

Men jag säger det bara... en hel mässhall full med nördar... kan det bli roligare? Nej, såklart inte. Det är lika kul att se på nördarna "in action", dreglandes över alla prylar som att titta på de sakerna som visas upp. Ärligt talat undrar jag om inte vissa av nördarna som var där är mer känsliga för solsken än vampyrer. Det luktade till och med nörd där. Och nej... doften av en sann nörd är inte hallon.

Men det var en skön dag!

 

EDIT:

 

Snopet... "Beam me up Scotty" är en fet bluff... de jävlarna åker bil... jag är besviken!!!

 

Våren är på väg. I takt med att solen tittar fram mer och mer så upptäcker jag - trots envisa försök till förnekelse från min hjärnas sida - att även de spandexklädda hobbycyklisterna har dammat av sina cyklar och vingligt gett sig ut i trafiken igen.

Jag hade tre sådana framför mig idag. Mitt i stan. Med full mundering av likadana (nåja... nästan likadana) tights, helroliga droppformade hjälmar och de trekantiga glasögonen med grälla färger. De var dessutom tre på bredden vid rödljuset och blockerade effektivt alla bilar bakom. De "låg" liksom ned på sina cyklar och deras hjälmförsedda huvuden tittade upp mot rödljuset... sedan mot vägen... mot rödljuset.... mot vägen... de var väldigt laddade... det syntes. Jag kunde nästan höra hur de under hjälmarna tänkte "vrooooomvrooomVROOOOOM!"

Det blev gult ljus... det var dags att köra... och de började lamt "fräsa" iväg. Jag, som fortfarande retade mig på att de cyklade tre i bredd, passade på att tuta lite och skrattade åt en av dem som missade pedalen av ljudet. De trampade på med ny, arg frenetisk cykelenergi... *tramptramptrampTRAMPELITRAMP!* Deras små fötter blev nästan suddiga. Efter kanske hundra meter lyckades jag och några andra bilister med hjälp av tutande och rusande motorer få dem att cykla in till kanten så att vi med riktiga fordon kunde köra om dem.

Jag gjorde en tummen upp i bilen mot bakrutan för att "tacka" för att de, efter lite påtryckningar, äntligen lyckades att göra rätt för sig i trafiken och flytta på sig. Jag fick direkt tre arga långfingrar tillbaks i backspegeln. Ouch.

Hahahahahaha... whatever. Move suckers.

Jag ska starta en tradition med ett sånt här inlägg om året. Förra årets inlägg ligger här.

Jag älskar progressiv musik... ni vet... låten börjar någonstans och förändras hela tiden tills det hela är slut... Infected Mushroom har evolverats förbi alla genrer och har mer eller mindre skapat en helt egen nisch. Den här låten är helt enkelt utflippat bra. Som ett modernt Mozartstycke i komplexitet fast med tunga gitarrer och... äsch... Love it! Soundgasm!

Av någon anledning hinner jag exakt till jobbet på 9.38 minuter varje dag - oavsett trafik. Varje dag sitter jag där bakom ratten och har en ljudtripp till den här låten... och varje gång jag svänger ned i garaget så är låten slut. Underbart.

Öh... ni vet... ha en sjukt bra morgon. Nu är jag sjukt speedad av musiken... ska göra det värre med lite kaffe och bli instängd på mitt rum av mina kollegor till min lilla morgon-"high" lägger sig :D

"Nej! Det har hänt igen! Kom igen nu! Hjälp till att få in honom på rummet!" skriker de medan jag springer runt kontoret med fantastiska förslag, nya idéer, ritar diagram och har mig... ni vet... som den där lille fågeln från "Kalle Anka i djungeln" på julafton.

Jo. Det kan jag berätta. Min mobil är till 90% av min fritid på ljudlös eftersom jag har telefonen nära mig. På jobb är ljudet oftast på men inte om jag har möte eller mycket att göra. Ljudlös är då perfekt... på det sättet kan jag med en enkel blick på telefonen kolla om någon har ringt/sms:at/mailat. Sedan svarar jag eller ringer tillbaks när jag har tid.

"Jag har ringt dig hela förmiddagen? Varför svarade du inte?"

"För jag var upptagen med annat." svarar jag och personen i andra luren bryter totalt ihop av oförståelse. VA?! Såg du att det ringde men svarade inte?! Hur kan man inte svara i sin telefon? Du måste vara sinnessjuk!

"Upptagen med vad då?" undrar personen... precis som om jag måste förklara varför jag inte svarade när han ringde.

"Skit du i det." svarar jag irriterat. "Vad vill du?"

I 99% av fallen är det INTE så viktigt att det måste tas direkt. Det är så dampigt att förvänta sig att någon alltid ska svara att jag får spel.

Samma person ringde mig på mobilen när jag var upptagen i ett annat samtal. Då blinkade hans namn på mobilen. Jag tryckte "Upptaget" eftersom jag... tja... var just det... UPPTAGEN. Då gick det några sekunder sedan började min kontorstelefon ringa. Det var han igen. Fan... han ringer alltså till mig igen... varför? Jag tog dock den andra telefonen och sa:

"Förstå! Upptagen!" i luren och la på. Senare visade det sig... som alltid... att det var något trivialt trams han ville jiddra om. Varför trodde han jag tryckte på "upptaget"? Vad trodde han jag gjorde? Satt och nöjeslyssnade på Fröken Ur och väntade på att någon skulle ringa mig?

Jag kan sitta i min soffa, läsa en bok och plötsligt se att telefonens display blinkar till av ett sms. Då vet jag att jag fått ett sms. Bra... då kan jag läsa det när jag är klar med det jag gör för tillfället eller när jag helt enkelt känner för det. Jag släpper inte allt för att springa och kolla mina sms stup i kvarten som verkar vissa tro. SMS.... SMS... SMS... sedan kommer samtalet med "HAR DU FÅTT MINA SMS?! Du svarade inte direkt så jag trodde du var döööööd!!!!" PAAAANIIIIIIK!

Telefonen verkar vara den nya snuttefilten. Jag har sett panik och stress i ögonen på folk som inser att deras telefon är död och de inte har en laddare i närheten. "SHIT! Jag är helt offline! Jag kommer missa allt roligt skit i hela världen för nu kan ingen få tag på mig!!!"

Suck. Vet ni vad? Jag bestämmer när och om jag svarar i telefon eller inte. Jag bestämmer när jag kollar mina sms och om och när jag vill svara. Vad jag än gör så behöver jag faktiskt inte förklara mig.

Så är det.

Gilla läget.

Helvete... dampmänniskor.