Jag har alltid varit fascinerad av alla dessa sjukpellar i landet som inte vill jobba. Inte de som är sjuka på riktigt nu alltså... utan alla de med... erhm... tvivelaktiga "sjukdomar" som gärna vill slippa arbeta. De är väldigt mån om att man ska förstå hur jobbigt de har det men kan knappt beskriva vad problemet är.

Oj, jag är känslomässigt slut pga av en skilsmässa. Jag kan aldrig mer jobba.

Oj, jag har inbillningssjuka och kan därför aldrig mer jobba.

Oj, jag lider av utmattningssyndrom och kan aldrig mer jobba.

Oj, jag tål inte el. Så... jag vill... öh... kan inte jobba.

Några andra exempel hittar ni här. Ett praktexempel på hur luddiga argument folk har för att slippa arbeta som alla vi andra. Om något inträffar så att man får det lite jobbigt i livet så ska man i det här landet helst inte behöva jobba. 

Jag blir otroligt provocerad och irriterad av att någon halvfet medelålders kärring gnäller över att hon inte kan jobba eftersom hon har lite ont någonstans och det känns lite konstigt när hon råkar känna stress. Läkarna hittar inget fysiskt fel på henne och därför får hon låtsasdiagnos av en läkare som inte pallar med gnället och... Tadaaaa! Sjukskriven! Win! Sedan vill kärringen ha pengar till lite semester och annan skit för "ska jag inte kunna åka på semester bara för att jag är sjuk?"

Nej. Kan du inte jobba själv så ska samhället se till att du har husrum, vård och mat. Bara där ska du vara nöjd. Att kräva mer är direkt löjligt. Mina skattepengar ska hjälpa folk som har riktiga problem och inte mentalt retarderade personer som tycker livet är jobbigt.

Än mer irriterad blir jag när jag konstaterar att Akim, en kille som ibland hjälper en kollega med hans gård, arbetar som fan. Han har brännskador över högra delen av kroppen, med stel hud som följd. Spöksmärtor i de fingrar han inte längre har på höger hand och ständigt återkommande mardrömmar. HAN arbetar som hantverkare! Vilket till och med jag är imponerad över.

Problemet med alla dessa andra klenpellar till parasiter är att allmänhetens syn på sjuka blir helt fel. De som verkligen behöver samhällets hjälp ska ha den men blir lidande när folk med "utmattningssymptom", fibromyalgi, utbrändhet, elallergi ska komma gnällande i media för sin "rätt" att slippa jobba. Kort sagt... de snor åt sig pengar från de riktigt sjuka.

Varför hör vi inte de riktigt sjuka klaga? Oh, kan det bero på att de ÄR riktigt sjuka och BLIR omhändertagna? De som gnäller i media är bara upprörda för att de inte är tillräckligt sjuka för att slippa arbeta.

Det hela är enkelt. Försäkringskassan kan fan spionera på dessa s.k. "sjuklingar". Kan de åka på semester och bada? Kan de klippa gräsmattan, vattna rabatterna eller sitta och snacka med vänner i telefon dagarna i ända? Sitter de och bloggar? Hänger de på Facebook dagarna i ända? Tja... då finns det med all sannolikhet ett arbete för dem. Problemet är att de inte vill jobba så det spelar ingen roll om det finns jobb.

En annan idé på hur man spårar upp de som är låtsassjuka är att se om de använder sig av zonterapeuter, healing, spåkärringar, homeopater, kiropraktorer, naturläkemedel, har överdrivet många husdjur och ifall de är överviktiga. Solklara fall av dumma människor som helt enkelt inte klarar av livet för att det är "för jobbigt" och som då brakar ihop i en slags självpåhittad sjukdom så att de kan spendera resten av livet i en meningslös, samhällsbelastande dregeltillvaro där allting alltid är någon annans problem.

De är en belastning för samhället och de ska skämmas för att de tar resurser som är till för de som är sjuka på allvar.

Parasiter.

AB - Exp - 2 - svd - 2 - dn - 

Först gifter sig vår grävskopeprinsessa med någon som ser misstänkt ut som ett äldre syskon... sedan förökar de sig... och nu vill kungen ha mer stålar.

Hmmm... det får mig att tänka lite.

Vi - det svenska folket - betalar för kungafamiljen. Deras mat, kläder, boende... ja allt. Vi skickar även runt dem i världen på diverse tillställningar. Ibland så avlar vi dem tillsammans med ett annat lands kelgrisar och då blir de fler. Och blir de fler... kostar det mer.

Det är ju lite som med ett husdjur. T.ex. en hund. Man betalar allting, skickar dem på tävlingar och avlar dem. Skillnaden är att en hund är billigare (den kräver inte ett liv i lyx) och man kan dessutom gosa med den. Alternativt få den att göra saker... som att hämta tidningen på morgonen. 

Ni ser? Alltså är kungafamiljen hela Sveriges husdjur. Skillnaden är att vi inte får ut något av dem mer än gnäll om mer pengar. Dessutom avlade vi vår prinsessa med någon utan stamtavla! Mycket ogenomtänkt. För att kontrollera mängden husdjur så är det vanligt med kastrering. Annars har man hela huset fullt av djur... och det där kan snabbt bli dyrt.

Så... det är dags att ta tag i det här.

Vem ringer veterinären?

SvD - AB - 

Grönsakshandlare på torg är finfina grejjor. En kollega ska ha en företagsrelaterad tillställning i helgen och hade en inköpslista med grönsaker, frukt och diverse exotiska grejjor. Kinesisk svart vinäger, Sichiuanpeppar, ett speciellt ris och ja... kollegan såg helt knäckt ut.

"Det finns inte på Ica. Jag har kollat." sa han. 

Eftersom vi är i Malmö begav vi oss till Möllevångstorget. Vi pratade lite med torghandlarna, pekade på vår lista, frågade om de hade det där? Och vet du var vi kan köpa det där? etcetc... och en av dem ryckte otåligt åt sig hela listan och sa: "Jajaja. Inga problem. Ge mig tio minuter." Han började sedan skrika order på farsi åt sina yngre anställda som snabbt pilade iväg i olika riktningar.

Vi gick och käkade lunch i närheten. Efter en kvart kommer torgsnubben till restaurangen med tre påsar. Vi kollar och inser att han har fixat hela listan! Han påpekar dock att vinet får vi fixa själv. Någon måtta för det vara.

Han vill ha 200 spänn för varorna och handlingen. Kollegan som räknade med 400 spänn ger honom 300 spänn och tackar för hjälpen. Torgsnubben ger oss sitt mobilnummer och säger till oss att ringa till honom ifall vi behöver ha hjälp fler gånger.

Min kollega får plötsligt för sig att han glömde be om kvitto.

"Lägg av." säger jag och trycker ned honom i stolen igen.

1 -

Björn Ranelid. Snacka om att den snubben väcker känslor. Jag har efter Melodifestivalen (där han tydligen gick vidare) mer eller mindre hört alla i min omgivning såga honom, kommentera hans utseende och på alla sätt förringa, håna och i allmänt uttrycka sig som några jävla idioter.

Ni som ylar över kvalitén i hans nummer ska hålla käften. Jag arbetar i branschen och ni fattar inte hur vi - som arbetar UTANFÖR lilla skitsverige - skrattar röven av oss åt ALLA bidragen. Det är så fantastiskt dåligt att det är ren humor. Artisterna kan inte engelska, de kan inte sjunga, låtarna är skrivna av gubbar och föredettingar vars utveckling inom musikskapandet helt har avstannat. Det är direkt pinsamt från början till slut.

Det är inte en fråga om vilket bidrag som är bäst utan helt och hållet vilket bidrag som suger minst.

Jag sågar Melodifestivalen för den är pinsam och har INGENTING med bra musik att göra. Det är ett dreglande skitjippo för - och av - idioter.

Ranelid är för alltid i min ringhörna eftersom han en gång trollade fram en av de vackraste meningarna jag vet.

"Bär ditt barn som den sista droppen vatten i en öken".

Så... Ranelid... skit nu i den där sunktävlingen. Ge dem inte nöjet. Ge dem inte tittarsifforna. Jag vet att SVT & Christer Björkman har räknat med hatet som uppkommit och utnyttjat det - och dig - för att skapa rubriker. Skapa dina egna och hoppa av skiten... det har nämligen aldrig hänt innan.

Punkt.

AB - Exp - 2 - 3 -

Nya "forskningsrön" runt "sjukdomen" fetma dyker upp med jämna mellanrum. Det senaste är från Finland och som vanligt när det handlar om saker från Finland så är det så klart dåligt. Så här:

"Det är i det centrala nervsystemet hungersignalerna hanteras, det är också därifrån aptiten styrs. De finländska forskarna från universitetet i Åbo och Aalto-universitetet i Helsingfors har i sin studie fått fram nya bevis på att det är hjärnan som spökar när vår matlust blir för stor. Att vi vräker i oss mer än vi behöver verkar bero på en obalans mellan de delar av hjärnan som styr vårt belöningssystem och de delar där förståndet sitter."

Det är alltså hjärnans fel att tjockisar äter för mycket. Hjärnan har hand om massor med saker. Hjärnan styr armar, händer och får dem till att forsla mer och mer mat till munnen. Som sedan tuggar maten och sväljer den. Det är en väldigt ond hjärna som ser till att tjockisarna blir tjocka. För att säkerställa att tjockisarna inte slutar äta levererar hjärnan endorfiner för att "knarka" tjockisarna till ett tillstånd där de fortsätter tugga maten. Under tiden detta sker sitter tydligen tjockisarna hjälplösa, i ett mörkt mentalt hörn i sin egen hjärna och gråter över sitt öde.

"Deras slutsats är att hjärnan spelar en stor roll för fetma och övervikt."

Grattis Finlandsforskare! Det är bra att ni sparkar in öppna dörrar! Resten av världen är helt övertygade om att det är tjockisarna själva bär ansvaret för sin fetma. Jag känner en snubbe som MÅSTE gå till gymmet fyra gånger i veckan för annars ser hans ämnesomsättning till att tjocka till honom. Detta är han medveten om och därför gymbesöken. Han tycker det är skitdrygt (4 ordentliga gympass i veckan när man har familj är jobbigt!) men som han själv säger: "Vad fan är alternativet? Att bli tjock?"

Det är ändå lite roligt med tjockisarna och deras forskarvänner. De har den senaste tiden fått det till att det är genetiskt, att deras celler fungerar annorlunda, att det är ett virus och nu är det alltså hjärnans fel. Win! Det vi ser är ett slags världsrekord i att slippa ta ansvar.

Om tjockisarna inte vill äta, men hjärnan "lurar dem" till att göra det ändå så snackar vi alltså någon form av missbruk. Missbruk är ingen "sjukdom" utan helt enkelt ett resultat av ett klent psyke hos en individ som inte kan ta sig i kragen.

"Vad du äter! Inte konstigt du är tjock!"

"Nej, det är min hjärnas fel! Allt smakar så gott!"

"Det är väl för fan DIN hjärna. Hjärnan är ju du! Sluta ät!"

"Jag kan inte!"

"Vad fan! Ge fan i min mat! Håll dig på din sida av bordet!"

"Jag kan inte sluta! Hjääärnaaaaan styyyyyr!"

"Argh! Det där är min arm!"

"Maaaaaaaaaaaat! Ge mig maaaaat!"

Påminner lite om zombiekulturen. Man kanske borde göra en splatterfilm? "Attack of the fatties!". Jag ser framför mig där filmens hjältar (kanske ett slimt, vackert par) kämpar sig förbi horder av tjockisar som försöker äta världen. Det ska finnas med hagelgevär, en plogbil (Yes! Jag ser det framför mig!) och massor av explosioner! Vi snor den där virusidén de hade och gör så att om någon blir biten av en tjockis så utbryter kraftiga svettningar och allt ser efter några timmar plötsligt mycket gott ut.

Favoritscenen är när hjältarna tar två skivor C4 med en granat i mitten och räcker fram den till den fruktansvärda "person noll" - Ursprungstjockisen som startade det hela - med kommentaren:

"Mac Boom?" säger hjälten och försöker trycka ut den explosiva sandwichen genom en dörr.

"YAAAARGH!!! Give me burger! Must eat!" säger fettot medan tjocka fingrar ivrigt trycker in rubbet i munnen.

*Anomnomnom...*

Boom!

End credits.