Fredagen den 23 april

Under min tid i Kenya hade jag en hel del diskussioner, bland annat med Joshua om hur jag, som en kvinna skulle bete mig och klä mig. Min kultur krockade mycket med deras. Som ni kan se på bilderna hade jag oftast shorts eller kjol på mig. Anledningen var inte att "showa" mina ben utan snarare för att det var så varmt, cirka trettioåtta grader i skuggan på dagarna. En kenyansk kvinna visar inte sina ben, speciellt inte i slummen. Många gånger när jag och Joshua var på väg till jobbet (Akamba Handicraft) kunde kvinnorna skrika åt mig, be mig gå hem och ta på mig. Trots att jag fick höra det, vägrade jag släppa någonting som jag verkligen trodde på, i detta fall min shorts. Jag var ute efter min frihet. En frihet som vi på något sätt har här i väst. Jag var inte bara "den vita människan" för dem, utan "den vita tjejen som inte visste hur man skulle klä sig anständigt".

Ett annat problem som jag var tvungen att ta itu med var min rökning. Kenyanska kvinnor röker inte. På söndagar fick jag inte ens röka för då var det "church day" och respektlöst mot Gud.
En Kenyansk kvinna i Chaani vaknar på morgonen, diskar kvällens disk, tvättar kläder, kokar te och städar hemmet. På vår gård fick inte kvinnorna sitta eller ligga på golvet som män fick göra. Efter att ha serverat frukosten var det dags att hämta vatten. 20 kilo vatten som ska hämtas och bäras på ryggen hem. En gångsträcka på tjugo minuter. Deras dag bestod i stort sett av att ta hand om hemmet, mannen och barnen. Det var väldigt sällan jag kunde sitta och umgås med mina kvinnliga grannar.

En gång kom Peters fru (min granne mitt emot) fram till mig och tittade på min cigarett. Hon frågade om hon kunde hålla den. Hon höll den försiktigt i handen, studerade den och skrattade. Men när hennes man kom in gav hon snabbt tillbaks cigaretten och sprang in i rummet. Det fick mig att börja tänka. Dessa kvinnor har ingen frihet. De lever med normer och regler. Vilket utgör en stor del av deras personlighet. Nästa morgon frågade jag henne vad frihet var för henne, efter en lång stunds tänkande sa hon "frihet är att vara som en vit person".
Det gav mig kraft, för vid den tidpunkten hade jag börjat tvivla på mitt beslut och min envishet att vara exakt som jag är trots stora motgångar. Då insåg jag att jag för henne, och förmodligen också för många andra kvinnor i området representerade någonting som de själva inte kunde vara på grund av deras kultur, regler och normer. Så småningom insåg jag också att de var mer avslappnade och fria när de med mig.

Jag blev efter ett tag accepterad som jag var. Det var okej för mig att sitta ute på gården, att röka och att ha shorts på mig för att jag var vit. Men jag var inte nöjd. Jag ville dela med mig av min frihet. Jag ville att de skulle känna känslan av att inte bry sig om att bli dömda av andra människor. Många gånger försökte jag kalla ut kvinnorna till på gården. Jag bad dem sitta uppe sena kvällar med mig och prata. Jag gav dem mina kläder. Jag pratade om saker som de oftast inte var vana att dela med sig av. De få kvällar vi satt, skrattade och delade våra historier ihop var härliga. Men trots allt var det en stor skillnad och mur mellan oss som var svårt att riva ner.

Lördag den17 april

"Hur firar ni påsk?", frågade jag Joshua en vecka innan påsken. "Vi går till kyrkan!", fick jag som svar. Här i slummen firar man inte påsk på grund av ekonomiska problem. Då fick jag en idé. Jag ville slakta en get och fixa en påskfest på vår lilla gård för mina grannar. Jag tog upp saken med Joshua och vi arrangerade en fest.

Den morgonen gick vi till områdets slaktare och beställde en get på tjugo kilo från en närliggande by. Kvinnorna i Swahilihuset bestämde sig för att laga köttet. Jag lagade riset tillsammans med en annan kvinna. Klockan sex var alla trettio grannarna i mitt Swahilihus samlade på gården. Man skulle kunna tro att vårt Swahilihus är stort, men runt gården är det bara elva rum på tio kvadratmeter per familj. Det är många som delar de små rummen.

Vi samlades för att äta och bara njuta av varandras sällskap. Det blev mycket mat och alla fick väldigt mycket på sina tallrikar. Barnen satt i en rund ring mitt på gården medan vi vuxna satt lite utspridda överallt. Efter en stund ätande började ett barn framför mig att spy på sig själv samtidigt som han hade stoppat in handen med mat i munnen. De är nämligen inte vana att äta så mycket. Någonting som jag totalt hade missat. Efter ytterligare några minuter började fler barn att spy.

Kvällen var trevlig. Alla såg glada ut. Efter en lång kväll började alla så småningom dra sig till sängs och återigen blev det vi nio vanliga nattugglor som var kvar på gården.

En timme senare började Leo tända en brasa. Det var nämligen dags att laga getens huvud och händer. Vi satt och väntade på att vi skulle äta, men det blev inte så. Jag vet inte riktigt om jag var glad, ledsen eller bara överraskad. Tillslut somnade jag på gården, men fick bara två timmars sömn.

Nästa morgon vaknade jag vid fem. Till min stora överraskning stod brasan fortfarande på. Nu var det dags för frukost. Getens huvud och händer serverades. Jag måste erkänna att det var en av de godaste frukostar jag har ätit.

Torsdagen den 15:e april

Idag behövde jag filma drogmissbrukare. Vi tog oss till ett ställe där mer än trehundra hemlösa barn och ungdomar befann sig. Jag fick en stark känsla när jag var där, men ibland är det svårt att kunna förklara hur situationer påverkar mig. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Väl på plats bröt paniken ut när en stor folkmassa omringade mig och skrek, grät, pratade och med alla möjliga medel försökte visa sin lidelse. Stanken från dessa ungdomar var obegriplig. Nästan alla missbrukade lim. Deras hud bestod av stora djupa sår och bölder. Två av de äldre killarna kom fram till mig. Efter att ha förklarat att jag var intresserad av att filma stället ville de ha mat först (bröd och mjölk). Så vi fick åka och köpa mat först.

Tillbaka på den öppna platsen berättade jag att jag hade med mig bröd och mjölk. I nästa sekund hängde ett helt gäng på närmare hundrafemtio ungdomar desperat över mig. Paniken spred sig då de började dra i mig och brödet och mjölken. Jag befann mig mitt i en folkmassa som var desperata. Jag försökte krypa ihop för att inte bli slagen i ansiktet. Deras mening var heller inte att slå mig, det var mer ett desperat försök att komma åt maten. Några äldre killar försökte få kontroll över situationen med hjälp av långa pinnar av trä och järn. Jag blev också träffad lite här och där, men chocken i min kropp gjorde att jag inte kände smärta från slagen. Det blev bråk och slagsmål på flera ställen, folk skrek, grät och drog i varandra. Jag kan fortfarande inte förstå att jag har fått uppleva detta. På väg hem insåg jag att jag hade blivit bestulen på pengar och mobil. Jag åkte tillbaka.

Väl på plats bröt paniken ut igen. Jag fick inte filmat eller fotograferat och mobil fick jag inte tillbaka.
Jag har dock besökt stället vid ett flertal tillfällen efter den händelsen. Historier och berättelser som jag har fått höra av dessa barn och ungdomar är ofattbara. Ibland önskar jag att mina ögon var som en kamera.

Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se!

Måndagen den 5:e april

Återigen efter en lång dag kom jag åter hem till mitt Swahilihus. Det var sent på kvällen, jag var utmattad. På innegården var det helt tomt. Det tog lång tid innan grannarna började droppa in. Alla glada med stora röda ögon. Jag insåg snabbt att de tuggade på någonting grönt. Efter att jag hade ställt en miljon frågor fick jag reda på att de tuggade på miraa.

Miraa är en växt som växer och odlas i Kenya, många anser att det är som en drog men andra säger att det inte är det. Hur som helst är det lagligt i Kenya. När man väl börjar tugga kan man inte sluta. Effekten av miraa gör att man håller sig pigg så länge man tuggar det och får ett rus av bladen.
Vi satt och pratade på gården. Jag gav upp vid fyra tiden och gick till sängs. När jag vaknade några timmar senare klockan sju på morgonen satt grannarna lika pigga och glada. På kvällen hittade jag dem fortfarande på gården tuggandes på miraa. För att göra historien kort fortsatte miraa-tungadet i två hela dygn. Efter det hittade jag dem sovandes på gården i en hel dag och en hel natt. De vaknade inte förrän efter 24 timmar.

Fredagen den 2:e april

Ibland kan olika kulturmöten och språkbrist sätta en i märkliga situationer. Detta var en sådan situation:

Efter dagens filmande åkte jag hem på kvällen. När jag väl kom in på mitt område var det närmare tjugo barn som skrek "ROSE! HOW ARE YOU?!" Efter en stund kramande och hälsande gjorde de mig sällskap när jag satte mig på gården. Barnen i ghettot sprang och lekte. En av grabbarna hade ett snöre lindat runt en stor tom flaska som han gick runt med. När jag frågade honom vad det var han släpade omkring på svarade han att det var hans hund. En annan gick runt och lekte soldat. Han höll en leksakspistol i handen. När jag fick se på pistolen insåg jag att han hade gjort det av geggan ute på gatan. De kanske inte har pengar, leksaker o sandlåda men de har en enorm fantasi, vilket ger mig inspiration att se saker och ting ur en annan synvinkel.

På kvällen skulle jag titta på matchen mellan Barcelona o Arsenal med mina grannar. Bra match förresten! Det var nog den charmigaste matchen jag någonsin har sett. Grannen mitt emot mig drog bort tygbiten som hängde framför hans dörr. Där inne, längst in i rummet hade han sin lilla tv på. Vi, 9 personer, satt ute på gården och försökte se matchen från långt avstånd. Tv:n hade inget ljud, därför satte vi på radio där kommentatorn berättade om matchens situation på swahili.

Jag kunde helt ärligt inte se någonting. Jag koncentrerade mig på att hitta bollen, tv:n var alldeles för långt bort. Men för att verka engagerad och inte gnälla över att jag inte såg någonting försökte jag för mycket. Inte heller förstod jag vad kommentatorn sa på radion. Jag gjorde nog situationen lite värre. Jag skrek med stor entusiasm med jämna mellan rum när jag trodde att jag såg Barcelona göra mål. Men så var nog inte fallet berättade killarna för mig. Mina reaktioner stämde inte riktigt överrens med hur matchen gick till. När jag vid flera tillfällen skrek missnöjd och arg för jag trodde att Arsenal hade gjort mål tittade alla förvirrade på mig och skrattade.

Hur som helst hade jag trots allt väldigt roligt fast mest i min egen fotbollsbubbla. Efter matchen tittar en av killarna på mig och sa, "Rose, nu är matchen slut och det blev 2 lika inte 20-4 till Barcelona!".

På lördag är det en ny match, jag ska skaffa mig en kikare.