Måndagen den 22:e feb

Dagens ämne har mest handlat om toalettbesök. Vi har problem med att utföra nummer två, något jag nu insett jag har tagit för givet hemma i Sverige. Enkla saker som kommer av sig själv. I Sverige borde man uppskatta alla toalettbesök. Efter flera dagar, långa diskussioner och våra dagliga mål med bönor var alternativen få. Winston hade besökt toaletten igår. Han hade fantiserat om att han satt på ett femstjärnigt hotell. Erfaren som han var, kände han att han kunde ge oss lite råd till våra första stora besök.

Under tiden behövde vi omgående ladda vår utrustning och fick därför åka in till byns centrum. På väg mot "downtown" som ligger ca 45 minuter från vårt hem fick jag akuta behov av att utföra nummer två. Det dröjde innan vi hittade en toalett nära laddningsbutiken där vi skulle ladda vår utrustning. Joshuas toalett var rena himmelriket jämfört med denna. Jag hade inget val. Efter att ha sprungit in och ut tre, fyra, fem gånger var jag nu tvungen att utföra akuta gärningar gråtande. Winston som skulle ge stöd stod mest utanför den leriga hyddan och skrattade högt medan jag grät ännu mer.

Vi fortsatte dagen med att ladda upp våra elektriska utrustningar. På väg hem från centrum planerade jag och Anette morgondagens besök på toaletten på Joshuas gård. Några timmar senare, efter ytterligare måltid med bönor var det Anettes tur att besöka toaletten. Kolsvart omkring oss, med enbart en svag ficklampa som redskap och rökelse i handen begav vi oss till toaletten. Dagens problem löstes till slut.

Morgondagen blir hektisk. Vi ska upp och filma den vackra soluppgången. Sen ska jag laga frukost till barnen som ska till skolan klockan 05:30. Vi ska även bevittna slaktandet av en get.

Söndagen den 21:e feb

Idag har det varit en händelse rik dag! En bra dag. Ni vet, en av dem dagarna där man känner att man får ut så mycket som möjligt. Ser och upplever en sida av livet som man inte trodde fanns.

Vi började morgonen med att höra Joshuas rörande historia om sin uppväxt. En historia som jag hade velat att alla våra nära och kära kunde uppleva. En historia som skiljer sig från min uppväxt i Iran eller Winstons uppväxt i Nya Zeeland och annorlunda från livet i Sverige. En sann historia. Så småningom tog vi oss till byns kärna. Winston filmade konstant. Trots att vi har bra koll och schema på vad vi behöver filma för dokumentären kan det bli lite förvirrande. Anledningen är att man vill filma allt. Alla nya intryck är intressanta. Så intressanta att man ibland känner att man tappar fokus på den verkliga historien för dokumentären. Men man måste hålla distans till andra fängslande handlingar, svårt men nödvändigt. Hur som helst, vi begav oss av på två motorcyklar, tre på varje, till Julias hem som ligger 3 km ifrån Joshuas hus. Väl framme möte vi hela hans familj och släktingar. Ett möte som på många sätt fick mig att tänka efter. Det finns inte mycket de har och så svårt med olika familjesituationer men ändå har de ett skratt, en äkta positiv syn på livet och ett leende på sina läppar.

Vi fick chansen att prata med Julias mormor. Det var en häftig upplevelse att höra hur hon beskrev sina tankar och känslor. En kvinna på 90 år någonting men stark, glad och hoppfull. Hennes berättelse tog mig tillbaks i tiden. Hon var så äkta, hennes ord och meningar kom från ett rent hjärta. Hon tog mig tillbaks till en värld där människan bara verkade vara en enkel levande varelse, äkta, naiv men vacker. Det känns som vi har utvecklats väldigt mycket i världen men har samtidigt tappat balansen om äkthet när det gäller känslor och tankar. Kanske har saker som status, stolthet, pengar, avundsjuka, svartsjuka satt gränser för oss?

Att prata med Julius fru gav mig en större inblick i deras liv. Julius och hans fru har varit gifta i tretton år. Under alla dessa år har de försökt att skaffa barn utan att lyckas. För att Mary ska bli gravid behöver de medicin och för att få medicin behöver de pengar. Vilket de inte har. Tänk att pengar ska styra så mycket i våra liv!

Innan vi begav oss till Joshuas hem så bjöd Julius oss på te. Vi satt på ett litet café ute på landet som är omringat av sand och grönska. Väl därute fick vi en liten skvätt regn på oss innan vi satte oss på motorcyklarna och körde hem på skumpiga vägar.

I kväll ska jag laga mat med Joshuas fru. Ska bli intressant och se vad det blir till middag!

PS: Jag vet inte varför men här i Kambiti är jag jämnt hungrig, kanske för att man bara äter frukost och middag. Under dagen får man stå ut med tom mage.

Lördagen den 20:e feb

Klockan var nio på kvällen. Vi låg som kvällen innan ihopknölade på en väldigt trång plats. Hälften av min kropp hängde mellan sängen och väggen. Rörde jag huvudet åt höger fick jag sängramen i ansiktet. Där låg vi pratade lite om dagens händelser och lyssnade på fladdermöss. Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten som ligger 30 meter från vår hydda. Laget bestämde sig för att göra mig sällskap.

På väg dit i mörkret... nej nej, inte mörkret utan i den kolsvarta intet... hörde vi fotsteg i majsfältet. Vi var de enda som var vakna. Kändes som att hela världen hade lämnat oss. Med en svag ficklampa i handen försökte vi lista ut var fotstegen kom ifrån och var den rörde sig. Vid de laget hade jag helt glömt bort mitt akuta behov. Men med rädsla i varenda kroppsdel försökte vi ta oss till vårt mål, dvs. toaletten! När vi stod där, framför den leriga hyddan började hunden på gården att skälla! Då tog rädslan över oss. En känsla av hopplöshet i ett främmande område gjorde att vi blev panikslagna. Jag tog väldigt snabba steg i den mörka intet... med Winston och Anette en bit bakom mig. Efter några sekunder, trots att det kändes mycket längre, kom vi fram till vår koja. Väl inne låste vi dörren, placerade våra resväskor framför den och la oss i sängen. Återigen på den trånga platsen, fast jag kunde inte varit gladare. Mitt hjärta bultade och jag försökte lyssna till vartenda ljud som kom till mig. Efter en stund kunde vi återigen höra fotstegen utanför vårt fönster och vi blev ännu mer rädda!

Tiden gick och jag stirrade ut i det mörka och svarta natten med kroppen helt stelt. Min trygghet var så långt borta från mig. Stakars Winston, var femte minut frågade jag om han var vaken. I en börja svarade han kvickt men eftersom tiden gick började han mumla istället. Det var en lång natt. Vet inte när jag började bli så trött att jag släppte allt men den natten fick jag inte heller så mycket sömn.

Torsdagen den 18:e feb

Vägen till Wamunyu från Nairobi var väldigt skumpig och stenig. Omgivningen bestod delvis av karakteristiska bruna kullar. Här och var kunde man se teplantage och majsfält. En stor kontrast från den livliga staden Nairobi. Det här är "the real Kenya" (det riktiga Kenya) tänkte jag.

Vi anlände till Joshuas hus och blev glatt bemötta av hans familj. Joshua med sitt livliga humör tog med oss kring sin boskap. Den röda jorden var dekorerad med tegelröda kojor. Här är kvinnorna de som styr. Hans 80-år-någonting-gamla mor sprang runt med djuren och högg ved. Fantastiskt!

Vi blev visade till våra rum, sedan toaletten som låg trettio meter bort, ett hål i marken. Jag frågade Joshua varför det fanns grenar i luckorna i taket?

- Vi har placerat dem där för att hålla fladdermöss borta på nätterna.

Jag är ingen mörkrädd person av mig, men efter hans svar hade jag velat ha dagsljuset en lite längre stund. Här i byn har de inte tillgång till el och rinnande vatten. Så fort solen försvann förstod jag hur oförbredd jag var för denna främmande värld som jag helt plötsligt befann mig i. Hemma i Sverige tänker jag nog inte mycket på el för det är så enkelt, bara en strömbrytare som ska på och av.

På kvällen samlades vi med familjen för middag, en enkel måltid av majs och ris. Vi satt runt Joshua som berättade om sina ungdomshistorier och översatte berättelser av sin mor. Deras sätt att leva är väldigt enkelt men inspirerar mig. Här är mycket lugnt. När vi var bredda att gå till sängs blev jag förvånad. Joshua sa att jag skulle följa med honom. Jag följde honom i mörkret till en annan hydda där jag skulle få sova.

Jag tittade på Rose och Anette som flinade, lättade att det inte var dem. I hyddan insåg jag att det inte fanns några pinnar för att skydda mig från fladdermöss. Detta kan låta som jag är mammas pojke, rädd för mörkret. Men jag tror nog att det hade varit ett fåtal personer som hade velat ligga ute i en hydda bland alla majsfält helt själv. Jag tittade runt omkring mig och drog mig snabbt tillbaka till Rose och Anette. Nu ligger vi på en trång plats och lyssnar på fladdermöss som gnager på pinnar över våra huvuden.