Fredagen den 26:e feb

Igår morse vaknade jag och mådde illa. Jag försökte göra mig i ordning för att flytta in i mitt Swahilihus. Men jag mådde så illa att jag var tvungen att gå tillbaks till sängen. Vi misstänkte en matförgiftning och jag var tvungen att stanna kvar i sängen. Winston och Anette tar sig till Julius för att filma honom. Efter timmar av smärta och illamående tar jag beslutet att åka till sjukhuset. Efter en liten tveksam diagnos trodde doktorn att jag hade en infektion och gav mig antibiotika. När jag väl kom till hotellrummet fick jag hög feber.

Idag har det varit en av de varmaste dagarna i Mombasa, 35 grader i skuggan. Tyvärr har vi fått jobba mycket i solen. Jag mår lite bättre, tror dock att jag fortfarande har feber. Men jag är väldigt glad över att jag har fixat lite nödvändiga saker till mitt swahilihus. Jag har köpt säng, lite köksgrejer och allt annat som jag behöver för att bo där. Jag kommer att flytta in imorgon.

Mitt Swahilirum är 10 kvm och fullt av spindlar, både på tak och väggar. Julius säger att det är nödvändigt att ha spindlar i sitt rum för att hålla malaria flugorna borta. Det är väldigt smutsigt. Det kommer att vara en utmaning att flytta in. Jag får ibland lite blandade känslor. Ni måste bara se filmen för att förstå hur jag ska bo.

Fredag idag, många i Sverige njuter av sin sista arbetsdag i veckan och/ eller andra planerar eller har planerat sin helg. Här i Kenya jobbar hantverkare 7 dagar i veckan. De har inga helgdagar vilket gör att vi också måste jobba i takt med dem. Imorgon möter jag mitt nya liv i Kenya.

Onsdagen den 24:e feb

På den sydöstra kusten ligger Kenyas näst största stad Mombasa. Mombasa är en hamnstad. Staden är ett turistmål och populär för sina vita sandstränder och kristallklart hav. Varje år kommer hundratusentals soldyrkare hit.

Mombasa är en tropisk paradisstad, majoritet av befolkningen är muslimska Mijikenda folket. Som en attraktiv handel destination har det även lockat hit människor från olika stammar över hela Kenya.

Akamba folket är en av de stammar som har flyttat hit för att arbeta som hantverkare. Många av Akamba männen har lämnat sina familjer i byarna för att skapa ett bättre liv för dem där hemma.

När vi kom till Mombasa reagerade jag på temperaturförändringen. I Wamunyu var klimatet mycket svalare. Värmen slog mot mig när jag klev ut ur bilen. Trots att det var på kvällen var temperaturen fortfarande hög, ca 30 grader; det skrämde mig att tänka hur varmt det skulle kunna vara mitt på dagen. Även lokalbefolkningen klagar på värmen.

Vårt hotell ligger bland den livliga staden Mombasa. När jag satt i bilen längtade jag efter en luftkonditionering. Men när jag klev in i vårt hotellrum hittade jag bara en takfläkt. Detta ska nu vara mitt hem i några veckor framöver. Vi kommer att bo här på grund av det korta avståndet till slumområdet Chaani där Rose ska bo.

 Lyssna

Onsdagen den 24:e feb

Imorse vaknade vi klockan 05:00. Vi skulle filma de sista bilderna från Joshuas hem. Vi skulle även filma när Joshua och Julius tar farväl från sina familjer. Det skulle bli en emotionellt jobbig dag för dem. Vi skulle vara där och filma allt.

Efter 10 timmars bussfärd var vi äntligen på hotellet i Mombasa. Vi var smutsiga, trötta, irriterade och hungriga efter resan. Trots hotellets låga klass var vi tacksamma för toalett, dusch och tre sängar. I byn delade vi en säng och därför kände vi oss lite bortskämda att få varsin säng. Eluttaget och lampan i rummet gav mig känslan av lyx. Spegeln var en bonus. Jag hade inte sett mig själv i spegeln på över en vecka. Efter att ha duschat och bäddat ner mig i den rena sängen fick jag en enorm tacksamhetskänsla. Jag känner mig tjatig när jag hela tiden påpekar att vi ska uppskatta allt vi har i Sverige. Inte vara snobbiga och överlägsna över det. Mer kanske tacksamma, ödmjuka och glada. Hur som helst, det är inte min plats att predika om hur saker ting ska vara.

Idag vaknade vi och använde toaletterna med stor glädje. Jag har njutit varenda sekund och försökt förbereda mig till att flytta in till ghettot imorgon. Jag kommer att bo i ett Swahili hus.
Till dess kommer vi nog bara planera och slappa. Vi ska ladda inför de kommande veckorna och utmaningen är på topp för min del.

Kom att tänka på att vi inte har introducerat oss själva.

Winston är fotografen i teamet. Han letar ständigt efter saker och ting i sin väska. Han är en glad, spontan och otroligt duktig. Han är även enormt rolig och får oss ofta att skratta.

Rose är journalisten och ledaren att prata om alla toalettbesök. Det är hon som pratar mest och diskuterar med alla. Hon är kreativ, envis och drivande. Målmedveten och ambitiös. Hennes vanligaste fras (som hon säger en miljon gånger om dagen) är " min nästa dokumentärfilm ska handla om..."

Tisdagen den 23:e feb

Morgonen har varit händelserik. Vi vaknade kl 05:00 för att filma soluppgången. Där satt vi ute bland majsfälten. Utsikten över den vackra naturen och soluppgången här i byn är obeskrivligt. Efter frukosten filmade vi barnen när de gjorde sig i ordning till skolan. Vi gav oss iväg till skolan och filmat hela morgonen. Jag fick hålla tal för alla barn och fick en del frågor om dokumentären och om hur det är att bo i Sverige. Det är helt otroligt hur disciplinerade de är.

Väl tillbaks hos Joshua, vid tiotiden, bevittnade vi slaktandet av en get. Det kändes väldigt märkligt och jag fick många tankar i huvudet. Jag bara stod där, hörde hur geten skrek och så småningom bara avled. Jag och Winston stod kvar en lång stund, stirrade och såg allmänt chockade ut. Se bilden och avgör själv.

Medan Joshua och hans bror rensade geten utförde vi några intervjuer och sedan var det dags att grilla.

Det var otroligt hett ute. Köttet från geten låg i en hink. Hundratals flugor svärmade omkring. Köttbitarna grillades på grillen. Med händerna vände Joshua revbenen och levern. Joshua vände sig till mig och gav mig en bit. Jag som faktiskt gillar lever trodde att det var just det jag fick och med stor glädje stoppade jag in det i munnen. Någonting sprack i munnen på mig när jag började tugga. Smak av någonting annat än lever tog över mina smaklökar. Winston stod länge och bara stirrade på mig, "good?" fick han ur sig. Hans såg allmänt chockad ut. "Ja, jag gillar lever." säger jag. Då börjar Joshua skratta som berättar att det faktiskt var ett gethjärta...

Japp, det är inte lätt att anpassa sig till deras matkultur. Men jag är glada att de tyckte om det och njöt av varenda bit.

Måndagen den 22:e feb

Ett av de största problem som har påverkat oss i Wamunyu är att klara oss utan elektricitet. Kameran måste laddas. Vår tid är begränsad här och vi behöver filma så mycket som möjligt. Idag åkte vi in till centrum för få tag på en generator för att ladda vår utrustning.

I centrum pågick en marknad. Farmers stod med sina kor och getter och prutade högt med tydliga och entusiastiska gester. Vi hittade ett ställe där vi kunde ladda vår utrustning. Efter Roses toalettbesök bestämde vi oss för att ta en promenad. Tydligen stod vi ut från mängden, allas ögon var fixerade på oss. Vissa tittade på oss med leende på läpparna och skrek. "MAMBO!" eller "MAZUNGO!" Andra spanade bara misstänksamt på oss.

Helt plötsligt hörde vi ett skrik från andra sidan torget. "AMERICAN! Hey you, AMERICAN!" En berusad man sprang mot oss från långt avstånd, stannade framför oss och stack ut sin hand för att hälsa på oss. "Hello Americans, welcome to Wamunyu". Vi blev lite chockade av mannens entusiasm för att träffa oss, men skakade glatt hand med honom. Vi pratade en kort stund och sedan fortsatte vi att gå.

Mannen följde efter oss in i varje butik. Vi försökte bli av med honom i folkmassan men kort därefter stod han där igen. Han fortsatte skrika "AMERICAN!" och började så småningom ändra sin attityd gentemot oss. Hans ton blev mer och mer aggressiv. Till slut stod han vid mitt öra och skrek, "You man, Mr American. I'm talking to you!" Vi förlorade vår trygghetskänsla i den stunden.

Joshua befann sig på andra sidan torget. Han spelade schack med några vänner. Rose försökte be mannen att lämna oss ifred. Själv försökte jag tänka ut något snabbt för att göra oss av med den här mannen. Ointresserad av Rose, sa han till henne med otrevlig ton, "I'm not talking to you, I'm talking to mr. American". Situationen var oroande. Det enda komiska var att mannen hade hittat en liten amerikansk flagga som han stirrigt, våldsamt viftade med när han skrek, "Ameeerican, Ameeerican!"

Joshua dök upp till slut. Han sade några ord till mannen som sedan nickade och försvann. Jag tittade på Joshua en bra stund och undrade vad han hade sagt till mannen. Joshua hade på sig en cheesecutter hatt, och han hade snygga kläder på sig. Han hade ett brett leende på sina läppar.

Inom ett par dagar kommer vi att lämna hans familj och resa hundratals kilometer till Mombasa, där han arbetar. Resan hem till sin familj har han bara råd med några få gånger per år. Jag ser fram emot att lära känna honom bättre.