Det är tisdag idag och jag bor i Stockholm. Än så länge i alla fall. Jag är fortfarande lite confused, men det där med livet och vars jag ska bo tar jag nästa vecka. Den här veckan ska jag bara fortsätta ha roligt. Och det enda jag kan höra i min hjärna idag är Mando, jag kan liksom inte stänga av och inte riktigt tänka klart. Dance with somebody, jovisst.

Hur ska jag lyckas summera den galna helgen jag just vart med om? Hoja mie sanon!! Kemångesen har tagit vid, jag lyckades ducka den igår men nu jävlar känns det. Jag vill ju alltid ha lika roligt heeela tiden. Jag vet inte vad jag ska skriva och säga. Jag tror jag vill flytta till Göteborg och jag vill ha ett hus och en egen walk in closet. Jag vill bara skratta hela livet. Skratta och skratta och skratta. Jag vill vara med mina vänner hela tiden och jag kan inte fatta att man måste vara vuxen och inte kan leva som en enda stor hippie-familj hela tiden. Eller kan man det?

TACK som fan till er alla: Janne, Davve, Jennie, Joel, Henke, Lena, Anton, Antti, Pekka, Fjoben, Alex, hela familjen Rautila (min extrafamilj), och framförallt Tina och Ola för världens bästa fest, och så ett stort tack till Glenn också såklart. Ni gör mitt liv rikt, mer än ni kan ana.

Jag kan inte skriva nåmer nu, jag mår så jävla bra och samtidigt så jävla dåligt. Som tur är så är Tilda på väg till mig, vi har ju inte setts på länge och jag behöver verkligen hennes energi just nu!

Hööramaa hej.

Då var man åter tillbaka i Staden...har haft en jätte skön semester hemma i Vasa, och känner som vanligt att det är lite vemodigt att återvända...

Jag tycker ändå att jag hunnit med massor under mina två veckor...varit ute på skären, ätit socker-grisar (bakverk), grillat med vänner, haft picknick i Hovrättsparken och mycket mer...

kaffe med gris...och trevligt sällskap...

Tack för grillningseftermiddagen Cilla :)

Gudmor smälter av charmtrollet

Parkhäng med homies... (bild lånad av Alice Östergård)

...no comments!

No niin...nu skall det packas upp och ätas frukost...

Idag är det den stora 30-års festen som fått oss Juoksengibor (och andra också såklart) att resa hit! Min barndomsgranne och världens bästa Tina har fyllt år i veckan och det firas med en stor fest ikväll. Temat är 60 och 70-tal och självklart så ska alla klä ut sig!

Jag kör på lite sliten Janis Joplin stil. Det passar bra till slitna mig.

Igår var jag en utav skådespelarna i en skräckfilm - Mygger Island...helt otrolig upplevelse!

Det var en varm kväll i juli, kära vänner samlades för att njuta av sommaren och sällskapet. För att få maximal njutning av det fina sommrvädret i Vasa bestämde sig vännerna att samlas ute i Sundom skärgård "aka" Alidroppun (en egen liten skärgårds ö där familjen Ahlström/Udd/Degerlund oftast firar sina sommrar).

Stämningen var på topp - vi tjoade tjimmade, spelade kubb, grillade och njöt av utsökt finsk dryck medan kvällen sakta smög sig på...

Vännerna som glatt umgicks inne i stugan vaknade plötsligt till av en kraftig smäll...Kvällen, mörkret och mystiken kröp sig sakta på...

(bild lånad utav Jonaathan Hemming, kär vän)

 Vännerna som alla skulle ta sig vidare från ön, kände att det var dags att börja röra sig vidare innan ovädret kom allt för nära. För att ta sig ut till ön var vi tvugna att ro ca 50m i en liten roddbåt... För att alla skulle ta sig över så fort som möjligt så erbjöd jag mig att ro över 3 utav vännerna för att sedan hämta resten...

Vi hoppade i båten och jag kände hur stora droppar föll på min hud...regnet blev kraftigare och kraftigare samtidigt som bullret närmade sig och blixtarna lös upp sjön allt ljusare. Paniken inom mig steg...att färdas på sjön har aldrig varit en rekommendation under åskväder.

Då jag äntligen tog mig tillbaka till ön för att hämta resten bytte vi om så att min kära kusin fattade ororna...vid det här laget öste det ner och det kändes som om blixten jagade oss...Vi tog oss över sjön och sökte oss upp till vägen längs den igenvuxna stigen. I och med att jag vandrat längs denna stig sedan barnsben så tog jag täten med systeryster hack i häl...ängslig och rädd, men fokuserad.

Regnet öste fortfarande ner och jag var dyngsur vid det här laget...längtade till bilen som endast var några hundra meter bort. Skogen var mörk och jag kände hur jag plötsligt var mycket längre fram längs stigen än de andra. Mina tankar spelade spratt, ensam ute i skogen och värdens åskväder - någon kommer att ta mig...jag kommer att försvinna och hållas fången i en källare någonstans i Sundom där ingen någonsing kommer att hitta mig...

...utan att jag själv hann reagera så hann mina kära hack i häl - all spänning släppte och jag var åter trygg. För att verkligen sansa oss så avslutade vi kvällen men en "lounas lautanen" vid grillen...