Så sa dom. Dom små studenterna som var på nyhetsmorgon imorse. Taggade till tusen för dagens festligheter (veckans festligheter!) i Hyde Park här i Stockholm, söta och små i sitt lockade hår och sina vita kläder. Jag kunde inte undgå att bli lite avundsjuk på deras glädje, fina kroppar och oförstörda själar.
Men kan inte någon bara tala om för dom små liven att det verkligen inte är den största dagen i deras liv? Inte för att vara en partypooper eller en bitterfitta. Ja, eller kanske. Men lite vett måste ju dessa stackars barn får höra innan dom ska ge sig ut i den stora vida världen. Vi kan väl rädda deras hjärtan litegrann och förbereda dom på att, under förutsättningarna att dom har livet i behåll, så kommer dom att uppleva mycket större saker än studenten. Både lyckliga och olyckliga dagar, men framförallt verkligen större. Förmodligen kommer dom allihopa att få sitt hjärta krossat så hårt så att dom bara vill gå sönder, någon dom älskar kommer att dö, dom kommer att få barn och dom kommer att gifta sig. Jag satsar allt jag har på att det kommer att vara större dagar.
Kanske är det en storstadsgrej att påstå att studenten är det största som händer i ens liv, för jag kan inte minnas att någon av oss uppe i byn gjorde detta stora uttalande? Eller har jag bara glömt bort att jag verkligen en gång i tiden skulle ha trott att studenten kommer att vara den viktigaste dagen i mitt liv? PÅ RIKTIGT?