Recension av Oaxen Slip – av Richard L.
Oaxen slip, vackert belägen på Djurgårdens södra strand strax intill Beckholmen, ligger vägg i vägg med flaggskeppet Oaxen krog, i en smart planerad lokal med mörka träpaneler och stora fönster, varmt ljus och högt i tak. Inredningen är spartansk, kanske i huvudsak inspirerad av svenskt skärgårdsliv, utan att bli varken opersonlig eller kitschig, medan utsikten mot Danviken och Sofia är vacker och urbant spektakulär. Många av stolarna är fast monterade i golvet och har fällsäten, vilket efter en helkväll får betyget lika tjusigt som det är oergonomiskt.
Kvällsmenyn är fyrdelad: snacks, för-, huvud- och efterrätter. Vi inleder med snacks i form av rökta elefantbönor med fermenterad mandel, vitlök och persilja. En aptitretande och lång smakupplevelse i flera etapper som imponerar och gläder. Därefter förrätter i form av råbiff av oxinnanlår samt ärtbröd med libbsticka och kalvtunga. Råbiffen är inget mindre än sensationell; en genomtänkt ny tagning på denna standardrätt som är härligt fantasirik utan att passera oigenkännlighetens gräns. Vacker och god, väl värd ett besök i sig själv! Ärtbrödet är desto mastigare, smakerna - tack vare kalvtungan, inte minst - fylligare och konsistensen lite flottigare. Bröd och pålägg är goda och väl tillredda men man kan diskutera storleken på denna rätt, som ju trots allt ska stå i proportion till huvudrätterna. Till detta dricker vi varsitt lageröl från det välplanerade och lokalt betonade utbudet av fatsorter.
Huvudrätterna beställs utan fasta tillbehör; dem väljer man själv. Vi äter långkok på rådjur med rå svampsallad och morotspuré samt stekt ankbröst med grönkål, apelsin- och äppelsky. Till det potatisstomp samt gratinerad broccoli. Ankan är god men inte mer än så. Bäst smakar skyn, som verkligen är rik på de friskt söta nyanserna av ett svenskt höstäpple. Rådjuret utgör kvällens besvikelse. Trots att det är en långkokad, tjock bit som serveras är den utan tvivel direkt torr. Dessutom är den, liksom morotspurén, illa kryddad och smakerna får svårt att överhuvudtaget umgås. Vi dricker röda viner till, från ett smalt men nyanserat spektrum av sorter på glas. Servisens rekommendation att lita på.
När vi i slutet av måltiden påpekar att rådjuret är torrt tar servitrisen tillbaks den till köket, kommer tillbaka och ger oss rätt, och erbjuder fria efterrätter till oss båda. Diskret och vänligt hanterat och generöst kompenserat.
Efterrätten änglamat - vispad grädde med bär och chokladkrisp - är okej men kunde ha varit unset sötare. Chokladkrosset är så dovt att det skulle ha behövts. Den andra efterrätten - rödbetssorbet med chokladmousse - är intressant och välgjord i så måtto att sorbeten är klar och smakrik, och chokladmoussen rik och intensiv, men är inte en kombination som passar min gom något vidare. Till sist en irish coffee, som är den ojämförligast godaste vi druckit. Bra kaffe och bra sprit gör god och värmande drink.
Servisen är uppmärksam utan att vara påträngande, tydlig i sin kommunikation, professionell utan att bli distanserad. Den hanterar klagomålet på ett bra sätt och ger goda rekommendationer. Ett mycket gott betyg till denna!
Prisnivån är medel och man får i bästa, vilket är de flesta, fall mycket smak per krona. Vad som sänker betyget är huvudrätten, som för ett kök av denna klassen och pretentionen är dels oförlåtligt tillagad, dels oinspirerat kryddad. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och det är just svaga som huvudrätterna är på Oaxen slip. Inte desto mindre återvänder vi gärna, men då för att beställa mängder av snacks och några fler förrätter!