Recension av Racamaca – av Beata H.
I julis gassande värmebölja, när hela kroppen blir lätt självhäftande, känns den svenska skuggan plötsligt mer åtråvärd än de heta strålar vi annars desperat jagar de övriga 355 dagarna om året. Dagar då vinnerven skapar ett konstant pirr som trånar efter druvpåfyllning - då glädjs man åt de magiska vattenhålen som spär på eskapismen och känslan av att faktiskt inte befinna sig i Svedala rike, utan mer i ett stimmigt tapaskvarter i en aldrig sovande stad i någon kokande metropol som Madrid. Dagar man längtar efter en sann kvartersbodega, ett sådant där hål-i-väggen ställe som är alldeles för litet för att rymma fler än ett fåtal, men samtidigt är så magiskt välkomnande att alla ändå tycks få plats. Då jublar man åt ställen som "Racamaca".
Bara namnet får i alla fall mig att vilja föreslå alla sommarens kommande häng där. "En kvällspincho på Racamaca?" - det låter ju för härligt att ropa i förbifarten. Bara drop-in, ingen bordsbokning. Det bådar gott. Det är precis sådär alla de bästa trängre ställena gör för att dra dit folk i ivriga sociala klungor, för att fylla det redan trånga utrymmet med känsla och skapa härlig stämning i en gemensam väntan på det goda.
Jag och mitt sällskap erbjuds vänta på ett bord i baren och beställer två glas husets vita, ett pärlande baskiskt Txakoli-vin som ihop med ett gäng saftiga oliver landar så perfekt att vi gärna väntar i en smärre evighet. Baren består av en sådan där charmigt genomskinlig glasskiva som i sann Pinchos-anda gör skådebröd av alla de färdiga smårätterna för maximalt aptitretande. Hela stället är en pulserande paus från den anonyma Stockholmsbubblan och en hyllning till det spontana, högljutt glada och närkontakts-härliga. Ur högtalarna ljuder härligt 90-tal med flera guilty pleasures som får många glada tillrop bland de diggande matgästerna. Det skapas en familjär känsla av fnissig igenkänning när alla tittar upp på sin omgivning och möts i ett "Bailando", vilket än mer förgyller den levande bubblan vi omsluts av.
Väl till bords får vi varsina menyer i form av två papper och tuschpennor med vilka vi uppmuntras att "kryssa i de rätter som känns spännande". Härligt busigt och interaktivt - jag älskar ju lekfullhet och pyssel. Jag kryssar i hummus, zucchinirullader och en kronärtskocksslider. Mitt sällskap tar en slider med kött, salami och någon (väldigt) stark spansk korv. För autenciteten väljer vi att dela en flaska Albarino och i takt med att alla rätterna kommer blir det sådär härligt trångt och rörigt på det lilla bordet, precis så som man önskar.
Det är en upplevelse att sitta vid det där bordet. Jag njuter av alla rätterna, men absolut mest av att få vara där, i myllret och den bubbliga stämningen som är så udda för Stockholm. Om man som jag har en förkärlek för den sydeuropeiska kulturen så anammar man gärna ett smått förspanskat beteende av bara farten och jag får hålla mig för att inte råka ha ner något från vårt lilla bord i min plötsliga inlevelse. Det är underbart att plocka med händerna, doppa bröd i olja och salt och se hur glasen får flottiga märken som kommer med att njuta med själen.
Det bästa med det här stället är att de inte har något riktigt kök, utan tillagar allt i restaurangens mitt, bakom baren, på ett väldigt litet utrymme. Kocken blir en del av sällskapet, så det är inte konstigt att atmosfären sätter sig i maten. Man häpnar av smakerna som liksom dansar in i enkelheten. Det enda som inte lirar med Spanien-vibbarna är priserna, men den petitessen är ju något man behöver påminnas om först i slutet av besöket. Rätterna är i sig möjligen något snålt tilltagna, men i sann tapasanda och jag tycker verkligen att smakerna överträffar det man förväntar sig för den Stockholmspengen. Alla rätter överraskar med sina kreativa smaker och jag kommer gärna hit igen och igen och filar på min tuschbingo, ty jag är väldigt nyfiken på resten av deras meny och hur, om möjligt, man överträffar denna kanonleverans.
Innan vi går har jag gjort flera försök att googla namnet utan vettigt resultat. Men för mig klingar "Racamaca" som svenskans "Bra Rackare" – eller snarare: "En Mycket Bra Rackare"! Vamos!
