Recension av Tennstopet – av Charlotte A.
Ett besök på Tennstopet är som att färdas 50 år tillbaka i tiden och det känns som man nästan blir en lite del av ”Vår tid är nu”, det är ungefär dit min referens till denna typen av restauranger sträcker sig. Speciellt med mobilförbud!
I vanliga fall gillar jag varken denna typen av stuk på restaurang eller mat. Det vill säga gammalt, omodernt, dunkelt och svensk husmanskost - helt utan trendfaktor. Men däremot älskar jag ”Vår tid är nu” och har precis börjat se om serien för att ha minnet färskt till säsongspremiären av säsong 3, men det är en annan historia. Min poäng är i alla fall att jag levde mig in så mycket i den känslan av att ”vara där” att jag faktiskt kom att uppskatta besöket och upplevelsen av Tennstopet. Med familjen runt bordet kunde jag nästan nosa på och andas en del av Nina Löwanders liv. Så, tack till ”Vår tid är nu” för att ni kunde bidra till att min upplevelse blev mycket roligare och bättre, haha!
Efter att jag satt mig och öppnat upp sinnet insåg jag också ganska snabbt att det inte enbart var en gammal resturang fylld med gamla gubbar, trots att detta också är en sanning, utan att det vilade en viss elegans, fransk touch och fridfull stämning över restaurangen som jag kom att gilla. Vilket jag naturligtvis inte tänkt från början.
Maten är i enlighet med svensk tradition och om du är sugen på Rydberg, Wallenberg, dillstuvad potatis, skomakarlåda eller blodpudding är det hit du ska gå för en schysst peng. Den alkoholhaltiga menyn erbjuder allt från Sverige, Frankrike, USA, Spanien, Italien, Österrike och New Zeeland, en del lättåtkomliga gamla godingar samt en del beställningsvaror som det finns ytterst lite av i Sverige och på Systembolaget efter närmare research.
Vad gäller maten ville jag inte vara negativt inställsam som jag har en dålig ovana att bli när jag ska äta svensk husman. Men när den vita, runda tallriken kom in riktigt kände hur det rev till inombords och de gamla minnena från skolans matsal gjorde sig påminda. Jag ogillar verkligen vita runda tallrikar och påminns varje gång om den gurksmakande potatisen som vi tvingades att äta - extra påtagligt när det var potatis som skulle finnas på min tallrik.
Men till min stora förvåning gillade jag köttbullarna. De hade stuns, bra stekyta, god lök-umami grund och gifte sig fint med den faktiskt väldigt gräddiga såsen. Ingen wow-upplevelse eller direkt smakexplosion då det är svårt att få potatismos och gräddsås att smaka och se ut annorlunda men för de som uppskakar denna maten, som min kära husmans-mor, kan jag förstå känslan över att sitta där och äta. Vad gäller de andra rätterna som mitt sällskap tog kan jag inte uttala mig om men det såg precis sådär tråkigt ut som tråkig husmanskost kan göra. Smakerna däremot gick hem hos samtliga. Upplägget för min rätt vill jag ändå ge ett plus i kanten för då de serverade köttbullarna och såsen separat från moset och tillbehören som kom i små söta skålar på en silverbricka. Och bra mängd vitpeppar i moset som jag kan vara ganska petig med.
Servicen var klockren vad gäller bemötande, rekommendationer, uppvaktning och kunde verkligen visa upp varför stället har så stor kundlojalitet. Deras entusiasm över maten smittades av på mig och helt plötsligt var jag exalterad över att äta deras köttbullar med gräddsås, lingon och pressgurka. Denna detalj och proffsighet bidrog till stor del av den fridfulla upplevelsen jag hade och tillät mig att slappna av till 100% under hela besöket.
Deras uteservering är fantastiskt trevlig längst med vägen på Dalagatan. Perfekt en varm höstdag på eftermiddagen när solen ligger på för att ta ett glas vin, varm kaffe eller såklart en bit mat. Perfekt ställe för lunch á 145kr om du är i trakterna, såklart gillar svensk husmanskost och råkar ha med dig sällskap från den äldre generationen!