Kvinnan framför mig i kön beställer en buzzola-pizza och plötsligt blir jag 14 år gammal. Jag är på prao, min första riktiga kontakt med arbetslivet.
Medan mina klasskamrater kan stoltsera med praktik på brandstationer, advokatbyråer, mäklarfirmor och glassiga butiker på NK låter jag mitt intresse för mat styra mitt val.
Jag är pizzabagare i en vecka på Gavroche ute på Lidingö (finns kvar än i dag).

Eller bagare och bagare. I mitt fjortonåriga huvud ser jag framför mig hur jag elegant kastar pizzadeg i luften medan folk hurrar som i filmen Cocktail.
I verkligheten får jag springa fram och tillbaka med tallrikar. Diska tallrikar. Och rengöra bord efter dreglande gymnasieungdomar.

Jag glömmer aldrig när en av bagarna ber mig leverera en tallrik pizza under den mycket hektiska lunchperioden. 80 skollunchvägrare från Hersby Gymnasium intar den lilla lokalen och jag springer mig svettig mellan borden.
– En labzola! En labzola! skriker jag högt och tydligt med ingen tycks reagera.
Jag fortsätter att skrika mig hes helt förgäves. Helvete.
Ingen vill ha labzolan.

Jag går tillbaka till bagaren och förklarar situationen.
Han skrattar så hans stora mage gungar och jag förstår inte vad som är så roligt.
Han ropar något på turkiska till de andra bagarna och de börjar också garva så tårarna rinner. Jag är ett levande frågetecken.
Till slut klappar han mig på ryggen, tittar mig i ögonen och ler vänligt.
– Brorsan. Jag bad dig leverera en buzzola. Vad fan är labzola?! Vi har ingen labzola? Det finns ingen pizza som heter labzola.