Maj 2009

Hahahahah... märker ni stressen? Jag ser den överallt. I tidningarna haglar rubrikerna "Så får du snyggare häck än grannen!", "Fixa drömkroppen nu!" och så där fortsätter det. Vilken hysteri! OJ?! ÄR DET SOMMAR SNART!? Då måste vi tydligen sätta sprätt. Om det inte är formen som ska skärpas till så är det skavanker eller annat som ska justeras. Som celluiter... tydligen alla kvinnors skräck.

Så här står det:

-------------------------

Kan man bli av med celluliter med rumpträning?

– Nej, inte enbart med styrketräning. Men med en kombination av rumpövningar och konditionsträning ihop med massage/skrubb som får igång blodcirkulationen kan det bli bättre, tror jag i alla fall.

-------------------------

Rumpövningar? Vad fan är rumpövningar? Måste en rumpa öva något? Vad är det en rumpa måste göra som kräver övning? Och skrubb? Skrubba röven?! Wtf?! Låter ju jävligt oporrigt.

Jag lovar att om någon "expert" hade suttit och skrivit ihop en artikel om att man skulle ta en tub tandkräm och smeta på rumpan och vira gladpack om den så hade några hundra människor suttit med svidande rumpsmärta och spänt inväntat mirakelresultatet. Lär er... det finns inga genvägar.

AB - AB -

Detta snubblade in på jobbmailen idag. Putin gått och inspekterat arenan inför ESC2009. Arash sa till och med: "Thank you! Mr President!". Haha... det hade jag med gjort. Ärligt talat... kan DU namnet på rysslands president. Nej... tänkte väl det :)

Lite kaxigt ändå att ha skakat hand med Putin.

Jag har två datorer. En stationär PC och en MacBook Pro. PCn och jag är ovänner just nu.

Jag stirrar på en systemruta som kvider över att något inte gått rätt till. I den gråa rutan kan jag läsa att jag tydligen gjort något som gjort datorn lite ledsen. Under texten finns det en liten knapp som det står "Ok" på.

Fan... det är INTE ok ditt elektroniska skrälle! Jag vill ha ett annat alternativ!!! "Gå och DÖ, datorjävel!" till exempel! Eller kort och gott en knapp med texten: "Håll käften". Vad som helst men inte den där "Ok"-knappen.

Den hånar mig den där lilla gråa rutan. Försöker klicka runt den som en idiot men tydligen måste Windows ha mitt klick på den där knappen. Den lilla rutan ligger envist kvar. Det går inte att göra något... jag försöker komma runt det... men det går inte. Skit. Så jag drar ut sladden ur väggen i ren frustration. Jag ska INTE trycka på den där knappen har jag bestämt mig för. POFF! så dör allting. Hahaha... jag sitter och ler för mig själv... det räknade du inte med va? Skitwindows. Jag vann.

Det kändes bra. Någonstans måste man dra en linje. Enda problemet nu är väl att när jag startar den igen så kommer det upp en dialogruta som säger att datorn inte stängdes av korrekt. Som om jag inte visste det redan... och jag ger mig fan på att den där lilla knappen är tillbaks då. "Du gjorde fel när du stängde av mig." och så knappen "OK" under. Inte ens ett frågetecken efter. Pungsparkar till Bill Gates.

Startar laptopen och sätter mig i soffan istället. Ahh... Mac.

Någon som behöver en PC?

"OK"

Tjocka, svettiga snubbar är klart singlar oftare än andra. Är det underligt? Måste man ens fundera över varför? Hahaha... den del av mig gillar när Aftonbladet fibblar ut icke-nyheter. Nu reder vi ut detta:

En tjock människa ger dåliga vibbar. Nu snackar vi alltså om de RIKTIGA fetknopparna... lite mull behöver inte vara fel... men de där översvällande fetknopparna... Hur kan man låta det gå så långt och bara låta kroppen förfalla? Ösa in skräpmat och undvika allt vad man kan att röra sig.

Ska vi lagstadga om att tjockisar ska få bättre chanser till jobb och bättre bemötande? Hmm... jaja... bara om vi då höjer skatten för dem, dubbel taxa på flyg och lokaltrafik, grymma skattetillägg på skräpmat samt tjockisavdelningar på restaurangerna! En rökare drabbas av skatt, en snusare åker på skatt... dags att ta tag i tjockisarna med?

Nej, hjälp dem istället till bättre kost, mer motion och sådant som tar tag i själva PROBLEMET! En tjock person kan inte vara en glad människa. Vill någon egentligen vara tjock? Tja... kanske de som inte pallar ta tag i problemet säger så där. Det var en kvinna som i tv som sa: "I´m fat but I´m proud!"

DET tror jag inte på.

En gång var jag på fest och en stor tjock tjej kom fram och sa:
"Guuud, vad du är smal!" Och så skulle hon klämma på min armled.
"Tackar... du är rätt tjock själv!" Svarade jag snabbt och pekade mot hennes mage.

Hon blev sur. Jag frågade varför? Är det bättre att vara smal? Varför skulle det vara ok för henne att påpeka att jag är smal men inte för mig att påpeka att hon är tjock. Hon klämde dessutom på mig! Jag är KRÄNKT! Lol

AB | AB |

Läste idag om det där paret som torterat sina fosterbarn på Aftonbladet. När jag plötsligt såg den där lilla bilden av en pojkes brev till sina föräldrar...

... så gick jag sönder.

Björn Ranelid sa en gång:
"Bär ditt barn som den sista droppen vatten i en öken".
Det är nog den vackraste meningen jag vet.

Jag har själv en son. En liten underbar kille på 9 år som är mitt i att upptäcka livet. Han skrattar, gråter, busar, oroar sig för svininfluensan, oroar sig för sin syster... ja... en herrans massa rör sig i den där lille pojkens huvud. Mitt i allting är han trygg och vet om att jag älskar honom. Han VET. När jag tänker på min lille pojke... hur sköra barn är... och så läser jag mer i artiklarna. Och tårarna kommer...

Någonstans i Sverige sitter det små barn med ångest. Som undrar var mamma och pappa är. Som inte förstår varför vuxna människor är elaka. Som trots misshandel och bråk älskar sina föräldrar - för de vet inte annat. Små underbara barn som konstant tror de gjort något fel... och som förtvivlat sträcker ut en hand mot de vuxna som gör så fel mot dem... som bara vill bli älskade... och som blir sparkade på tillbaks.

Min puls bankar i kroppen och när jag tänker på ångesten bakom den här lille pojkens ord på papperet kan jag inte göra annat än att släppa fram mina tårar ännu mer. Den lille pojken har formulerat för honom världens viktigaste fråga där. Ritat små hjärtan och han vädjar om ett brev tillbaks. Han blottar sig som bara ett litet barn kan göra. Det gör så vansinnigt ont i mig när jag tänker att han kanske aldrig fick ett svar.

Hade jag haft möjlighet hade jag tagit alla världens barn under mina armar. Gett dem en frihamn där de vet att de är älskade... där deras största problem skulle vara om de ska ha mjölk eller juice till frukost... eller som min sons största fundering just nu... vilken färg nästa modellbygge ska ha... Men jag kan inte ta dem alla under mina armar...

Istället sitter jag och tittar på min skärm med tårar i ögonen och försöker förstå... hur någon kan lämna ifrån sig sina ungar... hur någon kan agera utstuderat, grymt och sjukt. Plåga dem, förvägra dem kärlek och utnyttja deras oerhörda längtan att få vara trygga och älskade. Hur fan går det ihop? Hur kan någon vara så sjuk?

En del av mig är sönder, min tro på mänskligheten vacklar och jag känner en enorm sorg för alla barn som far illa... nästan en maktlöshet som försvagar mig... sedan kommer ursinnet som en våg genom mig, arbetar upp min puls så att den känns i tinningarna. Hör nu era as:

Ni som kränker barn. Ni som slår, hotar och utnyttjar deras kärlek. En gång, någon gång, kommer ni att stöta på en som som jag. Som ser ert riktiga jag när ni glömmer er. Då blir det konsekvenser era jävla as. För jag har nog aldrig i mitt liv vetat vad riktigt hat är... men nu vet jag. Det är en röd flamma som bultar bakom mina ögon, det bränner hela min kropp inifrån och det vill ut.
Så om jag snubblar över någon som gör barn illa är det inte ett blogginlägg som kommer rinna ut på nätet, det är inte ett litet samtal till en lam myndighet, det är inte en menande blick bakom en lugg mot er... det är ren och skär handling som gäller. Det är mitt förbannade ansvar i egenskap av människa.

Idag, när jag såg den lilla pojkens brev med hjärtan och världens viktigaste fråga, så blev det personligt.

Du som är grym mot barn är en icke-person i mina ögon. Du förverkade alla dina rättigheter vid din första grymhet. Jag bryr mig inte om din bakgrund, var du kommer ifrån, om du är missbrukare, om du var mobbad i skolan, om du är psykiskt sjuk, om din hund slog dig när du var liten... ingenting av det där förminskar det du gör. Det är du som utför dina handlingar och det finns INGA ursäkter, ingen förlåtelse, inga förmildrande omständigheter... jag är inte en humanist som försöker se orsaken till varför du gör som du gör... jag dömer dig enbart för dina handlingar. Jag anser nämligen att vissa människor är rent slöseri med luft.

Så... in i mörkret med dig... göm dig... för fan ta dig om jag upptäcker dig.

AS1, AS2

GP - SvD - AB - AB -