November 2011

I vårt garage är det väldigt ont om plats. Oftast är det de sega kärringarna från ett tandhygienföretag som försöker parkera sina bilar. Då är det världsrekord i att backa ut och in innan bilen kommer på rätt plats. Ännu värre är det när de ska ut. Då tar det halva dagen...

Så idag när jag kommer tillbaks från en hämtning på flygplatsen hamnar jag bakom en av dessa kärringar som blockerar garaget. Efter 3:16 minuter (så lång var låten jag hann lyssna klart på! Ärligt! Fattar ni hur lång tid 3 minuter är när man väntar på världens sämsta parkerare?) får jag nog och hänger mig på tutan. "SKÄÄÄÄRP DIG FÖR HELVETE!" skriker tutan samtidigt som jag lär mig hur mycket mer en tuta låter inne i ett garage. Jag blir impad.

Samtidigt i bilen framför mig går tanten totalt bananas och trycker av någon anledning på gasen(!) och backar rakt in i en annan av deras företagsbilar. 

Hmm. Jag är helt oskyldig. Jag tutade nämligen på hundarna. Det är mitt försvar. ...and I'm sticking to it...

"Här finns ju inga hundar!" kommer någon att säga.

"Nej, precis. Jag tutade ju bort dem!" kommer jag svara. 

I bilen på väg till jobb hörde jag några människor snacka om gpssändare på barn. Att föräldrar kan hålla koll på sina barn med hjälp av gps i telefoner eller i andra hjälpmedel. Där satt någon som var psykolog och talade sig varm för idén!

Det är, för att vara tydlig, riktigt sjukt. 

Ska föräldrar vänja barnen vid tanken på att vara övervakade? Har barnen ingen integritet? Vad är det för idioter till föräldrar som ens tillåter tanken att existera i ens en nanosekund? Sitta och spana på sina barn med en dator? Är det ett sätt att vara en bra förälder? Självklart inte... det är ett solklart exempel på den där svenska kåtheten på trygghet som går för långt.

Jag har en grabb som är 11 år gammal. Han har en mobiltelefon men han använder nästan aldrig den nuförtiden. Han är helt enkelt för rädd om den. Däremot vet jag alltid var han är. Han ringer när han slutar skolan och berättar vad han tänker göra. Han ringer när han lämnar en polare. Han hör alltid av sig. Frivilligt. Det är det som är viktigt. Även om han själv har orsakat rabalder eller något i skolan så berättar han för mig. För det är så vårt förhållande är. Han vet om att jag "got his back". Även när han har gjort en dum grej.

Jag knackar alltid på hans dörr innan jag går in. Ibland säger han till mig att vänta en stund och då gör jag det. När han sedan säger "kom in" så går jag in. Och jag frågar INTE varför jag fick vänta. Det har jag inte med att göra. Vilket vissa föräldrar inbillar sig.

Det handlar om respekt. Om att prata med sina barn. Det handlar om att rusta sina barn att klara sig själva och då måste de ibland få fria tyglar. De måste helt enkelt få vara utan föräldrarnas ögon lite då och då. Så de kan lära sig hur livet fungerar och hur de vill att det ska fungera. Hitta deras eget sätt att existera.

Det kallas för att växa upp. Har föräldrarna gjort sitt jobb så går det alldeles utmärkt utan gps:er och överförmynderi. 

Vi vill väl ändå ha barn som själva, utan konstant föräldrakontroll, fattar bra beslut i livet? Då måste de få göra beslut själva... ibland kommer det gå mindre bra men - hey! - det kallas för att lära sig. 

Jag brukar säga att kidsen är ok. Trots föräldrarnas alla knäppa idéer. Det gäller även min grabb. ;)

1 - 2 - 3 - 4 - 

Vår trappa på jobb är varje måndagmorgon totalt nedpissad av fulla snubbar. Det är vansinnigt äckligt och nu får det fan räcka. Det är nämligen inte alltid att fastighetsskötaren hinner tvätta av den på måndagsmorgonen innan vi anländer.

Så vi har haft möte. Fastighetsskötaren lovar att göra vad de kan för att komma ännu tidigare på måndagsmorgonen och när han väl gick ut satt vi kvar och surade en stund. Vem fan pissar i vår port? Det är liksom inte en liten dutt med piss utan rena rama sjöar med piss. Det luktar... öh... sunkig ungersk urinoar.

Så kom jag att tänka på att vi har en som jobbar här som håller på med viltvård. En annan är händig med allt som har med elektronik att göra. Och en annan är mest ond.

Jag tänker vatten, ledningar, bilbatteri och en stöt rakt upp i kuken.

Katten har världsrekord i morrhår.

Satt i morse och blev trakasserad av en hungrig katt. Med sitt traditionella egenkonstruerade semi-mjau: "meh... meh!... MEH!" (hon låter verkligen så) så pockar hon på min uppmärksamhet.

Det är två saker man hela tiden får i ögat eller munnen när hon svassar runt under, över och på morgontidningen, tangentbordet eller på vilket sätt hon nu väljer att vara i mitt ansikte tills jag gör som hon vill. Det är antingen kattsvans eller morrhår överallt! Till slut blir man så jävla irriterad att man går bort till matskålen och häller upp mat.

"Men katten för (/&#€!!!" säger jag medan jag häller upp. I sin mativer lyckas hon på något sätt få huvudet under lilla matpåsen under serveringen och får alltså mat på huvudet. Snyggt jobbat, katten.

PS... har varit lite dålig på att blogga. Jag skyller på den där förkylningen som däckade mig, lite på att det varit mycket jobb och jag skyller väldigt lite... nästan inte alls... på att Battlefield 3 är ute. *host*