November 2011

Jag bor på ett knepigt ställe. En liten "fin" förort där människor tror att de är extra speciella. Detta yttrar sig bland annat i något de kallar för "grannsämja". Det innebär att de tillsammans två gånger om året går ut och fixar lite med omgivningarna. Pillar lite i rabatterna, plockar löv, dricker lite kaffe och grillar korv. De är även aktiva i att hålla koll på vad alla andra gör. För det skapar "säkerhet".

Jag är aldrig med på sånt trams. Jag gillar inte mina grannar, jag vill inte vara kompis med dem utan jag vill helst bara vara ifred. Eftersom jag inte är med i deras gruppaktiviteter ska jag ifrågasättas på ett lite "trevligt" sätt av några utvalda nissar från bostadsrättsföreningen. Jag jämför dem med missionärer som envist ska få med folk i någon slags sjuk församling.

"Några planer för helgen?" undrar en trivselnisse från bostadsrättsföreningen.

"Nej." svarar jag där jag står och hämtar posten.

"Då kan du vara med på söndag. Då har vi städdag!"

"Nej. Absolut inte."

"Det är för allas trivsel."

"Jag trivs som det är. Oavsett om det är ogräs i buskarna eller inte. Det är inte där jag bor."

"Men du kan vä..."

"NEJ!"

Där brukar de ge upp. Men jag får ändå blickar. För jag är inte "en i gänget". Värre blir det eftersom jag bara bor i lägenheten två veckor i taget. Då undrar de vad jag arbetar med. För vanliga människor bor hela tiden i sina lägenheter. Det frågas en massa om vad jag gör och jag njuter av att ge kryptiska svävande svar. Det skapar nämligen lite ont i magen på dessa stollar om de inte vet allt som händer där de bor. 

I förra veckan var det dags igen. En nervös herre smetar sig fram till mig när jag är på väg ut.

"Är allt bra med din grabb? Han är inte sjuk?"

"Nej, hur så?"

"Njaeee... jag bara såg att det var tänt. Och din bil var inte här."

"Jupp. Det är alltid tänt. Det är mysigare att komma hem till."

"Höhöhö (på ett mycket äckligt och präktigt sätt), men det är väl inte så miljövänligt? Eller ekonomiskt."

"Det ska väl du skita stort i?" svarade jag. "Har du inget annat för dig än att gå och kolla om det är tänt i folks lägenheter? Exakt hur tråkigt liv har du? Stalkervarning!"

Att prata på det här sättet gör folk på det här präktiga stället mycket nervösa. De vill ju bara väl, enligt dem själva. De vill ju bara att vi alla ska trivas och helst göra på samma sätt. 

Så gubben tittar osäkert på mig. Jag tittar tillbaks och njuter av den pinsamma tystnaden.

"Öh... jag menar inget illa. Jag bara..."

"Du bara vad? Du bor i andra änden av huset! För att du ska se om jag har tänt krävs det att du går ut, aktivt lägger märke till att min bil inte är här, aktivt kollar om det är ljust i lägenheten samt att du lägger märke till tiden... därefter drar du egna slutsatser och nu står du här och lägger dig i något du inte har ett jävla dugg med att göra."

"Det är ju inte så att jag går omkring och..." försöker gubben men jag fortsätter...

"Det är faktiskt sjukt. Riktigt söka-hjälp-sjukt. Ok?"

Gubben ger upp och ger mig en uppgiven blick. Jag vet att han redan nu har börjat skriva nästa anonyma lapp i sitt fårhuvud. Och jag ser fram emot att riva ned den.

ARGH! Ge mig vårt bygglov NU så jag kan komma härifrån!

Den är här inte bra. Det är genialiskt. 

Kom tillbaks till kontoret efter en snabblunch och möttes av ett gäng tonåringar som satt i vår trappa. Det är kanske fem, sex trappsteg och kanske två meter till dörren uppe och det var smockfullt med kids där.

Jag ställer mig och viftar med nyckelknippan. De tittar på mig och en kille (som ser ut att ha kammat sig med en handgranat) frågar vad jag vill. De andra fnissar lite. 

"Andas in genom näsan..." säger jag. "Dra in luften... lukta lite.... känner ni? Det där är urin från våra nattliga besökare. Äldre, fulla herrars kiss helt enkelt. Det är till och med så att om man häller vatten längst upp på trappan så är det mörkgult när det når gatan. Vill ni sitta i det så är det ok men just nu måste ni flytta er från trappan så jag kan komma in och jobba."

Det blir kalabalik. En tjej fullständigt flyger bort från trappan. Det tar max två sekunder innan de alla är borta från trappan och de står där och inspekterar varandra. Luktar på och borstar av kläderna.

"Fan vad ofräscht att pissa ned en trappa mitt i stan!" ryter en kille argt medan han tar bort sin väska från trappan.

"Jupp..." svarar jag. "Men inte lika ofräsch som att sitta i det. Det är mycket värre. Det måste kännas för jävligt att ha en annan människas piss på sina kläder."

Jag går in och innan dörren stängs hör jag hur en av tjejerna snyftande konstaterar att hon måste hem och byta om. Nu. Vem följer med henne? De är mycket upprörda och klagar högljutt. Killarna vill slå de som har pissat, tjejerna klagar och gråter.... hormonkrig, typ.

Hahahaha. Vi HAR haft problem med piss i uppgången... detta ledde så klart till vilda protester från vår sida så vår vaktmästare kör numera en grundlig tvätt varje morgon vid sjutiden. Med andra ord ljög jag om kisset... hm... eller överdrev lite... i vilket fall...

Det lär inte funnits mycket urin på den där trappan. Det luktar minsann inte kiss där heller utan det fullständigt stinker av rengöringsmedel. Allting i deras skallar blev placerat där av mina ord. Rätt roligt.

Slutsats:

Man kan använda... öh... placeboeffekten(?) för att terrorisera tonåringar som degar i trappor. 

Läste följande i SvD:

"Vid en mellanlandning för tankning i Wien fick de 180 passagerna det något udda beskedet att de var tvungna att betala för bränslet om de ville flyga vidare, uppger BBC. Flygbolagets egna pengar var nämligen slut och 20 000 pund, drygt 200 000 kronor, behövdes.

Passagerarna satt först kvar på planet och vägrade att betala, med de fick till slut ge sig. Med hjälp av polis eskorterades de till bankomater i Wien för att ta ut pengar."

Hahaha... hade jag varit passagerare hade jag inte gett dem en spänn. För om de inte har pengar till bränslet med sig så vet i fan om jag hade litat på deras underhållsrutiner.

Det kanske är nästa steg i lågprisflygets jakt på minskade kostnader? Passagerarna tar med sig flygbränsle som täcker deras del av flygningen i en JÄTTEPÅSE som är förseglingsbar. Du kanske får ett mail dagen innan resan där de vill att du ska ta med dig en skiftnyckel, kanske en mutter eller två... och vänta... du känner ingen flygtekniker? Ta med honom till incheckningen! Och längst ned i mailet en försiktig fråga om du brukar spela flygsimulatorer. ;)

Det roliga i artiklar som den här är att man inte får reda på varför i helvete passagerarna gick med på att betala? Har jag missat något eller var planet chartrat av en klubb för idioter?

Jag vill veta!!!

Vi söker en ny alltiallo här på jobbet så idag har det varit ett möte med Arbetsförmedlingen. Som vanligt har det inneburit rena rama orgien i tidsslöseri.

Vi sökte någon som har körkort, självgående, strukturerad, bra i sociala sammanhang (ta emot besökare etc) och lite andra skills som datavana, internetsavvy, basic webbprogrammering och lite annat. Mot mitt råd tog en kollega kontakt med Arbetsförmedlingen och blev sedan sjuk (tack ditt #%@#/!!!) så att jag fick ta hand om mötet.

Nu har jag i en timme fått det ena failet efter det andra presenterat för mig. Det har varit "utbrända" människor, folk som ska "arbetsträna", en som spenderat några år i psykvården... osvosvosv. Inte en enda normal människa har presenterats för mig. Däremot har jag fått reda på hur mycket stöd vårt företag kan få utbetalt ifall vi testar några av personerna under en viss tidsperiod samt att AF står för ev. anpassningar av arbetsplatsen. Visst kan det där bli billigt men som alltid får man vad man betalar för.

Det är nästan så jag fick gå igenom mailet min kollega skickade till Arbetsförmedlingen. Skrev vi att vi sökte människor med låg prestationförmåga? Någon som måste "skolas in lugnt och tydligt i en behaglig miljö"? Har vårt företag ansökt om att bli någon slags rehabiliteringscentrum?

Självklart inte. Kärringen som var här blev så klart upprörd när jag hårddissade hennes "urval" av människor hon tyckte skulle vara intressanta för oss. Hon kallade mig för okänslig och antydde att jag var diskriminerande.

Nu efteråt sitter jag och undrar... var det hela ett slags skämt? Finns det dolda kameror utplacerade här? Ligger kollegorna på golvet i rummet bredvid och skrattar?

Eller är det helt enkelt så här som Arbetsförmedlingen arbetar? Isåfall kan jag säga att det inte är underligt om de inte förmedlar jobb till människor. Tror de på fullt allvar att vi skulle anställa någon som "behöver rutiner och en lugn arbetsplats". Eller någon som "kan behöva vila en timme med kort varsel". Någon psykiskt knäckt fjant som ligger i fosterställning och gråter bredvid elementet vid minsta motgång? NEJ!

Vi vill gärna ha en normalt fungerade människa med ett gäng bra färdigheter, tack. Är det möjligt? Finns de? Har AF några sådana i sitt register? Jag tror inte det.

*googlar bemanningsföretag*

*ringer*

*bokar möte*

Done!