Torsdagen den 18:e feb

Vi sitter i Joshuas hem, en by 3 timmar utanför Nairobi. Det blev lite ändrade planer, att springa runt till olika myndigheter och regeringen tog längre tid än förväntat. Trots att jag fick springa runt och vänta en del så gick allting bra.

Tänker tillbaks till Sverige och hur man oftast blir skickad eller kopplad från den ena till den andra när man behöver hjälp med olika ärenden. Problemet är väl att man har svårt och vill inte ta ansvar i vårt samhälle. Ibland vet man att personen i frågan som man sitter i luren med eller har framför sig kan hjälpa en, om den anstränger sig lite... men nej, för mycket ansvar!! Då blir man skickad till en annan som också måste springa från ansvaret. Hur som helst... tillbaks till Kenya.

Vi bestämde oss att ta oss till byn Kambiti idag istället för igår. Kvällen blev istället fylld med drinkar, god mat och en massa skratt. Det var nämligen dags för oss att fira projektets start!

Idag vid lunchtid kom vi hit efter en skumpig resa. Varmt i bilen, bumpiga gator, en otrolig fantastisk vy som följde oss hela vägen till byn. Väl framme möte vi Julius och Joshua.

Det var en spännande och känsloladdad träff. Sist jag träffade Julius och Joshua var för ungefär ett år sen. Nu befinner vi oss här igen. Naturen är otroligt vacker! Husen är omringade av kor, getter och hönor. Ute hör man hunden skälla och katten jamar. Huset saknar el, vatten och värme. Jag undrar hur de klarar sig under kalla perioder här? Toaletten är en mycket enklare version än utedass. Fyra lerväggar och ett litet håll är allt det består av som befinner sig en bit utanför hemmet vi bor i. Hålet är så litet att man undrar hur morgondagens besök ska gå till?

Idag har vi umgåtts med Joshua och Julius, och lärt känna familjen som vi promenerat runt i området med. En del filmande har det varit. Nu har vi bara ett kort möte och sen SÄNGEN.

Fakta om Kambiti: Kambiti är en liten by som befinner sig i Wamunyu. I Wamunyu där folkgruppen Akamba kommer från är naturen underbart. Man kan få en skymt av skogar, berg och kullar som är idealiska att uppleva. Ett typiskt akamba gård består av separata byggnader för att sova, laga mat, grovkök och toalett. Byggnaderna är oftast gjorda av lera på väggarna eller tegel och halmtak med gräs eller tak av plåt. De flesta hus i Wamunyu har inte tillgång till elektricitet och vatten. Akamba folket pratar Kikamba. De som har tur och går i skolan lär sig Swahili och engelska.

Innan jag fortsätter posta nya inlägg vill jag klargöra en sak. Alla inlägg är i presens om vår resa.

Anledningen är att jag och Winston skrev dagbok dagligen i Kenya. Men vi befann oss där under feb - maj 2010. Jag kommer i fortsättningen att sätta datum så ni lättare kan följa dagligen på våran resa.

Vi är i Sverige nu men även här har äventyren med vår dokumentärfilm fortstatt.

Njut av läsningen.

Då var vi på plats i Kenya och inspelningen av vår dokumentär kan börja!

De senaste två veckorna har varit galna. Nästan dygnet runt arbete med filmen, packning och resan. Jag hann knappt säga hejdå till killen jag dejtar hemma.  

Flygresan hit gick bra, vi lyckades sova den mesta av tiden, iallafall jag och Anette (projektassistens), Winston slumrade mest till. Han var samtidigt väldigt engagerad av att hjälpa en man som ständigt fick en full kvinnans häck i ansiktet. Fråga mig inte hur det hela gick till. Men Winston lyckades hindra kvinnan att sluta smälla hennes häck i mannens ansikte. Resan var lång, vi mellanlandade i Istanbul. Liten men väldigt mysig flygplats.

Vi landade idag kl 03.30 i Nairobi. När vi landade kändes det att värmen slog på, trots att vi landade sent Kenyansk tid. När vi åkte till våra hotell var det mörkt och stilla ute. Idag utanför våra hotellrum är det liv och rörelse. Jag kan knappt vänta på att få stiga ut och se Nairobi!

Dagens plan är att ta oss till byn Kambiti som ligger 2-3 timmar från Nairobi och möta upp Julius och Joshua. Men innan det ska vi ta oss till ett kontor här i Nairobi och fråga om tillstånd att filma i Kenya. Vi har inte många timmars sömn i kroppen men själva resan ger oss energi och ikväll när vi lägger oss i Joshuas hem tror jag vi kommer att sova som små grisar.

Jag skulle träffa Rose klockan fem på ett café. Jag hade inte några förväntningar. Jag kommer ihåg att jag klev in, hittade Rose, hälsade, tog av mig halsduken och innan jag hann sätta mig framför henne flög frågan på mig " Vill du följa med till Kenya om två veckor som fotograf?"

Jag satt där mycket förvirrad i några minuter, beställde en kaffe. Frågor började ploppa upp i huvudet på mig om projektet. "Hur länge kommer vi att vara i Kenya?", "Vad handlar projektet om?", " Vilka vaccinationer behöver vi?" Jag hade aldrig varit i Afrika innan, det var en livslång dröm. Jag som har en stark passion för filmning kombinerat med min entusiasm för resa och äventyr, hur kunde jag tacka nej? Jag sa "ja", där och då, tveksamt förståss, verkade erbjudandet för bra för att vara sant.

Vi bestämde att vi skulle ses dagen efter och började förberedelserna för resan till Kenya. När jag väl var hemma började jag göra research om Kenya; om naturen, djurlivet, människorna, folkstammarna, politiken och fattigdom. När man tänker på Afrika kommer automatiska bilder av lejon och elefanter upp i huvudet. För att vara ärlig tänker man på krig, sjukdomar, hungersnöd och extrem fattigdom. Det var dessa tankar som dansade runt i mitt huvud den kvällen och det var då min resa till Kenya redan hade börjat. Alla sevärdheter, dofter och ljud från Kenya var tio tusentals mil ifrån mig men drog mig till sig.

Nästa morgon började vi förberedda oss. Rose tog mig steg för steg igenom projektet. Hon förklarade för mig vad hon förväntade sig av mig som fotograf. Rose berättade att hon hade planerat att bo i det fattigaste och farligaste området av Mombasa. Jag skulle flöja henne. Filma henne steg för steg. Hon vänder sig till mig, tittar mig i ögonen och frågar ärligt om jag var modig nog att följa henne? Denna gång kunde jag inte svara henne lika snabbt. Jag var tvungen att tänka igenom alla faror som jag kunde bli utsatt för och alla Om. Var jag verkligen bredd att utsätta mig för en kultur som jag inte kände till? Var jag bredd att följa Rose i ett liv, i ett område som var ett av de farligaste ställena i Mombasa? Mitt svar blev så småningom enkelt, jag kunde bara finna svar på dessa frågor genom att resa dit och finna dem.

De följande två veckorna planerade vi allt i detalj. Jag fick mina vaccinationer, gick igenom all packning flera gånger så vi fick med oss all utrustning.

Jag kommer inte glömma denna morgon, det är is och grått ute när vi är på väg till flygplatsen. Jag har vaknat med en klump i halsen. All oro har helt plötsligt slagit mig, jag ska till Kenya, inte för att ligga vid poolen och titta ut mot den indiska oceanen (okej, kanske några dagar) utan för att sänka mig i den Kenyanska kulturen, i Mombasa och folkstammen Akamba.

Det är snart dags att åka till Kenya för att filma vår dokumentärfilm. Känslan är obegriplig, alla bitar måste falla på plats och vi har ont om tid.

Idag fick jag reda på att vår fotograf som ska eller rättare sagt skulle följa med till Kenya inte kan på grund av plötsliga omständigheter. Panikslagen som jag var ringde jag runt, la ut annons och försökte desperat hitta någon. I samma ögonblick ringde en väninna och undrar varför jag lät så stressad. När jag förklarade situationen för henne berättade hon att hon kände en väldigt bra fotograf, Winston. Det var så han klev in i mitt liv.

Winston är från New Zeeland och har jobbat som fotograf ett tag. Han har flyttat till Sverige pga kärleken. Jag ringde upp honom och träffade honom vid fem.

Väl på plats på café hann han knappt sätta sig ner förrän frågan flög på honom "Kan du följa med till Kenya om två veckor som fotograf?", Winston stackaren som inte förstod något, stannade upp och efter en lång stund sa "ja". Han hämtade kaffe och vi började planera. Nu var vi igång.

Jag undrar dock ibland om Winston vet vad han har gett sig in på? Hur som helst dessa två veckor är det fullt av jobb med planering, manusskrivning, vaccinering och allt annat som måste hamna på plats. Vi ses i Kenya!!