Det är söndag och jag hade kunnat vara skör. Kemångesten hade kunnat varit här och jag hade kunnat mått dåligt efter gårdagens jippon. Men jag mår hur bra som helst förutom vissa små detaljer.

1. Storken har kommit. Den verkar ha planterat in en noshörning i min mage för jag är fet som aldrig förr. Exakt hur och när hände det?

2. Mitt hår är för djävligt. HJÄÄÄLP!

3. Jag saknar.

4. Det känns som att jag bor i en skokartong.

5. Jag är så hungrig så jag har redan börjat tappa synen.

6.

Hej då.

Hur kommer det sig att det oftast blir roligt då man gör spontana grejer?! I fredags ringde Jenny och meddelade att jag skulle infinna mig hos Sepide så fort som möjligt - efter det blev det utgång för hela slanten, och roligt var det!

Efter några timmars sömn vaknar jag av att en morgonpigg Sepide ringer - vi skall ut med båten, upp och hoppa! Jag är ju verkligen den morgontrötta modellen, så det tog en stund innan jag letade mig upp...men fanken vad skönt det var! 

...musik, vänner, sol, båt och bad - jag tror att det är den bästa kombinationen för att bota tröttheten dagen efter :) 

Igår kväll blev det en liten kräftskiva hos Zara. Ja, jag tycker att skaldjur är otroligt gott, men jag har alltid tyckt att det är lite överskattat med så mycket jobb för så lite mat?! OCH jissus hur man stinker efter åt - tror inte att jag skall förtydliga kommentarerna som diskuterades kring middagsbordet närmare...

Kära söndag - idag har jag en dag då jag bara hänger hemma och njuter av att inte behöva göra någonting! Dricker kaffe och kollar lite tv...kanske svarar i telefonen om den ringer.

Okej cut the crap Zara. Skit i allt med nagellack och att fundera, tänka, och grubbla på livet. Nu till ett verkligt problem: JAG HAR KRÄFTSKIVA PÅ MIN INNERGÅRD IKVÄLL OCH JAG HATAR KRABBOR. Gick budskapet in? Jag tycker dom små djuren är vidriga när dom ligger i en skål och glor på en med sina små små små textilbyxor. Nej, jag menar förståss med sina små små små ögon. Dom är fula och jag fattar inte att folk vill äta dom på riktigt! Hur kan man vilja äta nåt så fult? Jag riktigt hör hur dom snackar med varann när dom ligger där på fatet, dom vill inte se allt och dom vill inte höra allt, alla snapsvisor och allt skitsnack och allt skratt. Dom vill simma (eller vad fan dom nu gör) fritt i vattnet och leka med sina kompisar. Dom vill vara lite mer som Lasse Frölander typ. Dom vill ju fan inte ligga på en tallrik och dom vill inte att folk ska suga på deras tassar för att sen helt hjärtlöst kasta tassarna i soporna. Fattar folk inte det?

Lösningen på mitt problem är ju att jag och mina vänner är som en enda stor tattarfamilj. Dom har tagit min hemnyckel, medans jag sliter sjukt hårt på jobbet, och fixat det här med kräftorna. Eller skulle i alla fall.. Enligt en senaste rapporten så var dom på sjön. Men jag kan ju inte det här med kräftor så jag lämnade över ansvaret. Dom fixar. Förmodligen hattar och hela baletten. Ja ni har väl inte missat att min åsikt är att man borde förbjuda folk att äta krabbor och införa en obligatorisk älgkötts-skiva istället. Jag tror att världen skulle vara vackrare då.

Men seriöst, jag är hungrig, hoppas vi har en massa toast typ.

Vi pratade om det häromdagen. Jag är beroende, men jag vet också varför.. Jag har ett så starkt minne från när jag och familjen var och hälsade på min kära moster Majja i hennes stuga i Pello. Jag var kanske fem år och minns det som om det vore igår. Solen sken så vackert och det var sommar. Moster Majja hade alltid lackade naglar och jag tyckte det var så fint. Just den här dagen så satt hon på trappan och målade sina naglar knallröda och jag tyckte hennes naglar var det finaste jag sett! Jag minns så väl att jag tänkte att när jag blir stor så ska jag ha målade naglar varje dag..

Det måste vara därför jag älskar det! Jag kan inte tänka mig att vara utan och tycker faktiskt det är ganska fult med omålade naglar. I alla fall på mig. Jag mår dåligt om jag har dåligt nagellack och vill bara hem och måla dom innan jag visar mig ute igen. Hoja snacka om grov störning man har. De flesta märken funkar och det pirrar liksom till i min kropp när jag ser att det kommit ut nya färger i butikerna. Kanske ungefär som när en knarkare ser nån drog, vilken som helst. Är man sugen så funkar allt. Jag kan inte leva utan färg på naglarna, det är ett värre beroende för mig än kaffe och cigg och allt skit. Och backup har jag alltid också, minst 4-5 lack ligger i min handväska.. just in case of...

Dagens färg:

Har ni något liknande beroende? (Okej, jag fattar att ni killar inte lackar naglarna), men come on. Shoot. Tell me. Är jag ensam? Vad kan ni inte leva utan?

Detta gick jag förbi i morse. Jag har svårt att tro att man målar ett övergångsställe i pridefärger någon annan stans än på Södermalm. Jag blir glad av tokigheter. Jag blir lättad när någon gör något annorlunda och oväntat. Jag blir lycklig av Södermalm och av tanken på att alla får vara som dom vill här. Man inte ska behöva passa in i något fack och vara som alla andra. Man ska vara fri. Jag hoppas att alla känner sig fria. Jag själv får panik när jag inte känner mig fri.

Jag vill alltid känna mig fri. Jag har aldrig varit bra på måsten och saker man borde i livet. Och nu känner jag mer än någonsin att jag måste få vara. Bara vara jag. Jag klarar inte av en press på mina känslor. Kanske för att jag inte vill. Ska jag känna så ska det finnas tid att känna fritt.

När jag såg detta övergångställe så fylldes jag med tankar. Tankar på hur mycket vackert det finns i livet. Tankar på frihet. Jag hoppade på tunnelbanan och helt plötsligt byttes den vanligtvis äckliga upplevelsen av att trängas med en massa svettigt folk till något vackert. Jag såg en kvinna i 40-års åldern, hon var så vacker och såg så rofylld ut. Hon påminde mig om Sepides vackra moster Annette. Tunnelbanan var fullpackad med folk och helt plötsligt blev alla andra vackra också, gamla som unga. Jag började fundera på allas öden. Där stod vi i en stinkande tunnelbana, tillsammans färdades vi mot samma håll, men inte mot samma mål. Det var något vackert över min morgon. Jag slöt mina ögon och för en stund ville jag inte lämna mitt kära Södermalm någonsin, jag kunde aldrig tänka mig att flytta, jag kunde inte tänka mig att byta ut mitt liv, jobb och min lägenhet för något i livet..

Mina tankar fortsatte till ordet "rofylld". Och då slog det mig att jag inte är det. Jag vill också vara rofylld, fri och vacker. När jag var ute och reste kände jag för första gången i mitt hjärta att jag var hemma fast jag var så långt borta. Jag var hemma i mig själv. Jag hittade min själ och vi gillade varann. Jag var rofylld och fri, det gjorde att jag kände mig just vacker. Jag insåg att varje människas hem är där ens hjärta är, där du känner dig fri. Det är bara då din själ får ro.

Snälla. Surfa inte vidare. Lyssna och njut, jag lovar att det är vackert: