Ganska sent igår kväll kom jag hem till mitt Södermalm igen. Det känns som att veckan i Vasa gick så sjukt fort. Jag veet att vi båda har vart kassa på att blogga, men hoppas att ni haft överseende. Det har bara vart så svårt att få tiden och fokuset att räcka till. Ni vet, vi snackar wedding-tider. Då är det svårt att hinna med. Vi båda har givetvis tänkt på er kära läsare konstant, och framförallt när vi satt i kyrkan (såklart!). Vi försökte få prästen till att ta en paus under vigseln så vi hann blogga lite, men han vägrade. Förlåt. Dryg prälle.

Nåväl. Vasa har än en gång levererat. Fantastiskt väder, fantastiska människor som bor i stan, och ett fantastiskt bröllop!! Vad mer kan man begära av några dagar i vårt kära grannland?

Det suger rätt hårt att vara tillbaks at the office.. Det är ju den där välbekanta känslan som kommer krypandes, ångesten över att allt roligt är över nu. Igen. Jag har haft en helt grym vecka och lärt känna alla härliga människor ännu bättre, gjort en massa roligt, som vanligt inte hunnit med allt jag velat, inte hunnit säga allt jag borde, skaffat nya vänner, sagt "vi ses väl snart igen?", hoppat på planet hem och knappt fattat att jag ens varit där. Snopet.

Tid. Tid är ju allt! Varför går tiden alltid så fort?

Nå niin. Jag får väl trösta mig med att hemma är ju ändå hemma, oavsett hur roligt det är att vara iväg och resa. Hemma är också bra. Och jag hoppas att Vasa kommer hit på besök snart (hihi, känn pressen nu alla ni som lovat att komma till stan i höst!).

Nu ska jag äta lunch så det inte sker en avlidning här på kontoret. Det vore hemskt onödigt.

Kiitos.