Augusti 2011


Alltså jag bor typ 5 min från jobbet. På dessa minutrar hinner min hjärna syssla med någon slags enskild kapitulation. Den ger upp, blir guldfiskaktig helt enkelt. Jag tycker att det är ganska skämmigt faktiskt. Jag har funderat och kommit fram till några möjliga orsaker:

 

1. Jag är för hungrig för att se min port. Stig (min inneboende) klarar knappt två timmar utan en munsbit. Sen tär han på vår relation. Synen är det första som påverkas negativt.


2. Min port finns egentligen inte. Förutom i min hjärna.


3. Den förflyttar sig. Någon spelar ett spratt med mitt liv. Typ som i den där filmen med han Jim Carrey.

 

Jag undrar över en annan sak också. Vad gör ni när ni kommer hem? Alltså det första ni gör? Jag slänger upp mitt hår i en asball tofs och sen klär jag av mig diverse underdel. Det är för att jag är en lite småknubbig tjej som ofta har på mig typ tighta jeans.

 

Min häftiga "jag har just kommit hem frilla"

 

Okej. Nu ska jag äta. Sen ska jag tvätta. Hejsvejs!

 

 Hur kan det komma sig att så fort man bestämt sig för att vara lite ledig så blir man galet trött? Samma sekund som jag bokade biljetten började jag även känna mig lite febrig och känna av lite halsont? Vilket skämt det är!! Nåväl, längtar tills imorgon bitti när jag åker.

 

 

Tack till den som uppfann kaffe. Och förresten tack till den som uppfann sängar. Och flygplan. Och mat. Och män. Och djur. Och nagellack. Och vin. Och tack Nike. Tack till alla mina vänner. Tack till min familj och mina kollegor. Nä fan nu spårade dethär. Jag skulle ju bara klaga lite.

 

Det jag ville få fram här är att jag skulle somna utan kaffe idag. Tack.


Godmorgon. Idag drömmer jag om att vakna på morgonen, utan att klockan ringer, utan en tid att passa. Att vakna av att jag sovit klart helt enkelt. Koka morgonkaffe. Ta mig en rejäl funderare på vad jag har lust att göra precis den dagen, den timmen, den sekunden. Och sedan göra det. 

 

 

Det var längesen. Jag tar en frukt på det. En banan. Apmat.