Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Restaurangrecension | Nabo

Jag har sedan det meddelades att Nabo skulle öppna haft höga förväntningar. Kvarterskrogar är alltid hjärtligt välkomna, och speciellt i området kring Tegnérlunden då Norrmalm inte svämmar över av just hemtrevlig krogar. Mina förväntningar är fortsatt stora, om inte till och med ännu högre när jag efter mitt besök fick höra om deras vision och ambition.

Här om dagen var jag inbjuden till presslunch på restaurangen. Jag fick då ta del av en rundvisning av den fantastiska lokalen, framtidsplaner samt en trerätters.

Till förrätt: mozarella med brynt smör, tomat och friterad kapris samt dagens soppa på rotselleri. Vi lunch serveras du alltid en liten soppa som förrätt i väntan på din beställning, en liten detalj som gör mycket.

Vi sedan välja från deras klassiker och dagens lunch, för mig stod det mellan strömming eller falafel, som ni ser blev det de förstnämnda.

Vi avrundade med kaffe och dessert i form av fryst chokladmousse, och för en chokladälskare som mig satt den fint.

Nabo huserar med en bar- och restaurangdel och välkomnar gäster att ta en kaffe, afterrwork, lunch eller middag. En trappa ner hittar du deras fantastiskt vackra valv som kommer att fungera som ett chambre separée för ca 35 personer, och fortsätter man kommer man fram till en ännu större lokal i samma manér, men med egen entré. Detta kommer efter årskiftet att bli ett fristående barkoncept med en enklare meny och dj:s, ser fram emot att få en härlig bar i kvarteret också!

Mitt betyg för Nabo

Jag har ännu inte provat kvällsmenyn, så detta grundas på mitt första lunchbesök, stämningen, lokalen och den goda magkänslan. Ett härligt plus är att du kan beställa halvglas vin, och cocktails på fat.

Mat: ++++
Miljö: ++++
Pris: ++++
Service: +++++

 

Läs mer om Nabo här: Kvarterskrogen Nabo är din nya granne i Vasastan

 

Kloka ord

Jag älskar att läsa, men som jag nämnt tidigare har jag varit riktigt dålig på det i år. Under somrarna brukar jag avverka säkert 10 böcker, men i år lyckades jag bara med en. Under året har jag dock lyckats starta väldigt många: Omgiven av idioter, Kärlek på allvar, Störst av allt, Kärlekens väg för att nämna några, men jag lyckas inte avsluta dem. Jag kan komma på långa ursäkter, men mest handlar det nog om att jag inte kommer ner i ro.

Helst läser jag deckare, romaner eller psykolgiböcker - alla har sin charm. Jag älskar att slukas av spännande mordgåtor, jag lyckades faktiskt läsa ut en bok i våras då den helt enkelt inte gick att släppa taget om. Ni vet när man läser en sida så fort man får en minut över? Det var Stalker av Kepler, det är den obehagligaste men bästa deckaren jag läst. Rekommenderas varmt, men OBS! läs den inte själv i ett hus på landet eller liknande.

Romaner kan också vara helt fantastiska, som One day som är en av mina favoriter.

Jag håller alltid ögon och öron öppna efter intressanta böcker inom psykologi och hälsa. Det är helt fantastiskt att läsa en bok som man verkligen känner ger en något och som man lär sig, som Hemligheten som jag nämnde i ett inlägg här om dagen.

Ovannämnd bok; Kärlekens väg av Alain Botton har innan jag ens läst ut den blivit en av mina favoritböcker, tillsammans med Jag är inte perfekt tyvärr av Michaela Forni. Jag tänker ofta på det jag läst i dem, och kan nästan använda mig av de i livet, ibland går jag tillbaka till vissa kapitel eller sidor och läser om dem när jag behöver.

Här följer några utdrag ur dem:

En bok jag hade hoppats jag skulle börja läsa vid det här laget är Ett litet liv. Jag har velat läsa den otroligt länge då folk pratar om den på ett sjukt sätt. Har sett framför mig hur jag kurar ihop mig i soffan med ett glas rödvin. Folk har blivit helt tagna och gråtit floder, så spännande. Kanske får det bli en bok för julen.

Glasnudelsallad med räkor, koriander och jordnötter

Du behöver:

- Glasnudlar
- Mango
- Vårlök
- Rättika
- Morötter
- Japansk soja
- Sesamolja
- Chili, piri piri, sriracha eller sambal oelek (någon typ av hetta)
- Sesamfrön
- Lime
- Koriander
- Ingefära
- Jordnötter
- Skalade räkor

Så här gör du:

1. Tina mango (eller skär upp i bitar om du har färsk) och räkor, skala räkorna om du inte köpte utan skal.

2. Skala rättika och morot, använd sedan skalaren för att göra strimlor. Samla detta i en bunke. Hacka vårlök och tillsätt i bunken.

3. Koka upp vatten i en kastrull.

4. Rosta sesamfrö i en stekpanna (jag hade färdigrostade, du kan även använda orostade) och lägg i en skål. Blanda i soya, sesamolja, lime, riven ingefära, chili (eller valfri hetta) och gör till en dressing. Lika mycket delar soja och sesamolja.

Lime, chili och soja är smaksättarna, så tillsätt efter smak - dvs. tills du tycker det smakar gott!

5. Dra ner värmen på spisen och sjuda glasnudlarna efter anvisning (men dra av en minut så de inte blir överkokta). Häll av och häll i bunken med grönsakerna, blanda.

6. Marinera räkorna i lite sesamolja och chili.

7. Hacka jordnötter och koriander.

8. Blanda i dressingen i salladen, salta efter smak.

9. Lägg upp salladen på tallrikar eller ett stort fat, som du önskar servera. Toppa med räkorna, jordnötter och koriander.

För er som inte gillar koriander, skippa det bara! Skippa räkorna för en vegansk sallad och tillsätt tofu eller liknande.

I have faith

Jag tror att mycket i mitt liv kretsar kring trygghet, både privat och i arbetslivet. Känner jag mig otrygg kommer jag ur balans, och mår ganska dåligt. Det kan vara allt ifrån att flyga vilket jag är väldigt rädd för, befinna mig långt hemifrån eller gå hem själv i mörkret på en enslig gata till att känna mig osäker på en relation, ifrågasätta någons motiv, fundera över vad någon tycker om mig, känna att jag presterar dåligt eller vara rädd för att förlora någon eller något jag älskar.

Vi går ju alla igenom olika perioder i livet, jag upplever att de pågår såväl veckovis, som månadsvis och årsvis. På en veckobasis kan det handla om humör, hormoner, människor man möter eller att man bara har en dålig dag. Sen upplever jag att man månadsvis går igenom lite olika flow, vissa månader är livet helt fantastiskt, man har medvind, är med om massa roliga saker, livet är ganska najs och man är glad. Sen kan det komma en period där man ifrågasätter allt, känner sig nere och trött. Vissa månader går man igenom utan att man reflekterar speciellt mycket över huvudtaget, man bara är, likgiltig och lugn.

Det kan vara snabba kast, så väl dagligen som månadsvis... och ibland susar åren förbi utan att man hann stanna upp. Att gå från att älska livet fullt ut till att känna att allt är lite kämpigt behöver inte ta lång tid, men det är nog så livet måste se ut. Mycket är såklart vad man gör det till, hur man väljer att se på saker och att se till att göra det man själv har makten till, för att vara nöjd och tillfreds. Ibland, är det såklart också så att yttre faktorer spelar roll, sådant som vi inte kan kontrollera. Någon vi älskar blir sjuk, det är mycket på jobbet eller att man är olyckligt förälskad.

Sedan jag började uppleva ångest för några år sedan (jag fick min första panikångest-attack i London utan att veta vad i h*lvete det var) har jag periodvis gått hos en psykolog, ibland med klara motiv och mål, ibland för att utvecklas, utforska, förstå mig själv och andra, bli en bättre människa och kunna forma det liv jag vill ha. I samband med detta började jag även läsa mycket böcker inom hälsa och psykologi, jag minns starkt att Hemligheten var en revolutionerande ögonöppnare för mig. Jag var i en period av förändring, och insåg att vi människor aldrig är färdiga. Vi är i konstant rörelse, och för att vara den bästa versionen av sig själv måste man vara villig att utvecklas. Detta kan vara obehaligt, för man tvingas inse att man inte bara har bra sidor, utan också vissa man behöva jobba på - delvis för sin egen skull, men i vissa fall också för andras. Folk som säger "jag är så här" är bland de ocharmigaste jag vet, vi är alla på vårt sätt, det betyder dock inte att vi kan bete oss hur vi vill, och ha det som argument - i alla fall inte om vi vill bli omtyckta.

Hur gör man då när man går igenom de mörka perioderna? Hur hittar man ljuset? I samband med den perioden jag nämner ovan - vilket jag bara kan tolka som ett resultat av psykolog-timmar och läsning - började jag forma ett slags tillförlit till livet. Vissa skulle kanske kalla det naivitet, gör det, men jag tror på att livet blir vad man gör det till. Sen tror jag även att mycket händer av en anledning, och det som ska ske kommer att ske. Är det något jobbigt, kommer lärdomen av det vara meningen. Jag minns att jag dejtade mitt ex, och det var lite oklart om det någonsin skulle bli vi, jag började nog tappa hoppet, men så lutade jag mig mot att allt skulle bli bra. Jag vägrade tro något annat än att livet hade mig om ryggen, jag tänkte att det här kommer att lösa sig. Då var det som om jag slappnade av, jag kände mig trygg i den känslan, varken stressad eller nervös.

Det sättet att tänka, kalla det verktyg eller om du vill va sån; fjanterier, har varit en stor del till varför jag psykiskt klarar mig igenom de jobbigare perioderna bättre idag. Det flyttar inte berg, men mitt mående blir mycket bättre. Jag kan älta något hundra gånger, ifrågasätta saker, känna ångest, men när det blir för mycket tänker jag att det här kommer går bra, det är klart det kommer gå bra, och så vänder jag det oväntade som kan upplevas läskigt, till något spännande istället.

Jag väljer att lita på livet, jag kan inte se det på något annat sätt än att det kommer att gå bra. Det kommer va tufft, säkert förjävligt vissa stunder, men det kommer att gå alldeles utmärkt. Och med den inställningen, kommer man se till att det blir så.

Hur gör ni? Har något verktyg i livet som ni tar fram?

Vad är din pose?

Jag har fått höra att jag har en pose, och det är att jag drar ena handen genom håret som ni ser på ena bilden här. Jag tror det har att göra med att jag känner att jag inte vet var jag ska göra av händerna, vill inte bara stå rakt upp och ner. Däremot, hatar jag mina händer, så om jag får till en bra bild förstör de ofta. En stor klo som sticker fram... har ni någon speciell pose ni alltid tar till?

Updatering: står uppenbarligen även i kors, haha...

Hösten är här, och så är även höstkläderna! Ovan ser ni klackar från & Other Stories, byxor från Åhléns, kavajkappa fråm H&M Studio, väska från Uterqüe.

Hej från Nice

Flygresan gick bra, två bra flygningar. När vi kom till Nice svängde vi dock så mycket att det kändes som vi låg på sidan, jag stirrade havet i vitögat.

Åh Nice, jag är kär. Jag bor på ett pittoreskt hotell mitt i city, på en populär gågata. Jag har en fransk balkong högst upp och känner mig lite som Carrie Bradshaw i Paris (ni som vet, vet) minus de dyra kläderna.

Jag har strosat och shoppat. Sen begav jag mig till strandpromenaden och placerade mig längst fram vid stranden på Òpera Plage, beställde in ett iskallt glas rosé och linguine. Sen toppade jag det med ett dopp i det isblåa havet, jag låg och plaskade i säkert 30 minuter. Lyckan.

Nu blir det duschen och ner på stan för middag med gänget!

Flightmode

När jag flyger vill jag helst försvinna in i mig själv, eller någon annan. Har jag resesällskap får denna gärna babbla på om allt möjligt, och jag brukar meddela att även om jag inte ger så mycket respons så lyssnar jag, och det hjälper mig tänka på annat. Reser jag själv, gäller det att vara förberedd: hörlurar in, podcast på. Tidning i knät, och gärna en hoodie över huvudet som skyddar från in- eller utsikt. Jag vill försvinna in i en värld som inte påminner mig om var jag befinner mig, blir jag nyfiken och börjar se mig omkring för mycket kan de plötsligt gå upp för mig var jag är. Samma sak om det är turbulens, då blir det så tydligt att jag sitter i ett flygplan flera tusen meter upp i luften. 

Starten är den absolut mest kritiska för mig. Minutrarna innan är bara en lång väntan i limbo, strax kommer man höra motorerna sätta igång och känna stolarna vibrera innan de lägger i full gas. Där och då känner jag att jag har en fot på jorden, och en i luften. Men nu är det försent att ändra sig, det är bara att gilla läget. När planet lyfter är det av min erfarenhet oftast lite skakigt, ibland mycket, och här blir det ofta att jag blundar, lutar huvudet i en hand och höjer volymen på mobilen. Lite som när man yogar och mediterar försöker jag försvinna in i mig själv och här och nu, inte riktigt existera. 

När jag skriver detta sitter jag på min andra flight för dagen, jag har mellanlandat i Oslo på väg till Nice och alltså behövt göra allting två gånger, det är lite av en KBT-utmaning för mig ska jag säga, men jag klarar det. Under starten såg jag ut precis som jag beskrev ovan, men jag har glädjen att sitta på första raden längs med gången (passar mig bra att inte se ut för mycket) och för någon sekund tittar jag upp och möter flygvärdinnans blick. Hon måste ha sett mig och anat att jag är flygrädd, för hon ger mig det vänligaste och mest betryggande leendet vilket går rakt in i hjärtat, och jag känner mig faktiskt 50% lugnare. 

Jag flyger SAS Plus, och även om det inte är en lyx jag kan unna mig varje gång, gör allt som förenklar; som fast track, SAS louge och att få sitta längst fram, att jag blir lite lugnare. Allt runt omkring att resa, att ta sig till flygplatsen, vara på flygplatsen, och såklart flyga är stress för mig, kan jag göra den processen så trygg och lyxig som möjligt så är det något jag vill prioritera i livet. Jag väljer alltid att boka med ett flygbolag som jag litar på, även om det betyder en dyrare biljett. Det är värt alla dyra handväskor eller potentiella spontantköp för mig. 

Jag blir också ganska stolt att jag trots min flygrädsla faktiskt flyger så pass mycket som jag gör, och själv. Att jag inte begränsas av det, utan utmanar min rädsla.  

Jag avundas er som älskar att resa, eller vars största problem är att bli uttråkad. För mig innebär en flygresa sömnlösa nätter, panikångest, katastroftankar och en hel del tårar. Jag FATTAR INTE hur man inte kan tycka att det är läskigt? Det är ju en helt absurd grej att vistas i luften på det här sättet. Samtidigt är det såklart fascinerande, och fantastiskt. 

Vid lunchtid landar jag i Frankrike och sedan väntar en härlig dag med 27 grader i Nice. Imorgon bitti bär det av mot Provence!

Häng med via Instagram: @linnww

Restaurangrecension | Calle P

Calle P ligger i Berns Bistros gamla lokaler, alltså mitt i Berzelii Park, utanför Berns. I den renoverade lokalen finns plats för 60 sittande, och i baren kan man både hänga, dansa och äta en bit mat. Här bjuds på mellanrätter med mycket vegetariskt, men också fisk och kött. Menyn är levande, och byts ut lite efter säsong, och ibland, beroende på råvaror, serverar de specialare. Här finns allt från friterad jordärtskocka (min absoluta favorit) till kantarellpasta och torsk, och såklart ett stort utbud på öl, goda cocktails och viner.

Jag har hunnit besöka nyöppnade Calle P hela fyra gånger inom loppet av en vecka, det säger en del! Då har jag både ätit, druckit och dansat (killarna vet vad bra musik är) - det är ett sådant ställe man aldrig vill ska stänga för kvällen.

Ovan ser ni två helt magiska rätter, jag kommer att ha svårt att inte beställa dem igen. Till höger "MHAMARA" och vänster "JERUSALEM ARTICHOKE" - jag lovar att ni inte blir besvikna om ni beställer dessa.

"COD" wow. Ser ni ägget?

Jag ska inte säga att jag inte äter efterrätter för då ljuger jag, men det blir inte att jag beställer dem så ofta. Jag älskar mat så mycket mer, att jag fyller magen med för- och varmrätter. Den här var dock en vinnare! I bilden på menyn ser ni exakt vad som serverats, "BLACK CURRANT SORBET". En vuxen, smakrik och fräsch efterrät, perfekt för att avrunda en måltid.

Här har ni den fullständiga lunchmenyn som jag fick ta del av på mitt första besök på presslunchen, samt grabbarna grus: Anton Surtell, Simon Ramn och Axel Ohlson. För er som inte vet så är detta järngänget bakom Sixten & Frans som jag spenderat många stunder på, det var ett av mina favoritställen. Axels flickvän Hannah och jag är väldigt goda vänner, och med åren har även dessa blivit det! Så inspirerande och kul att följa deras framgångsresa!

På fest! Gott bubbel och snacks på den officiella öppningen av Calle P! Här fick jag även smaka på en annan efterrätt, "CHOCOLATE TRUFFLE" - perfekt med en kaffe och avec.

Lördagens besök på Calle P har ni redan fått ta del av, men mitt fjärde besök blev tillsammans med min mamma som var så nyfiken på killarnas nya ställe! Vi drack rödvin, delade på jordärtskockan och åt kantarellpasta! MUMMA!

Mitt betyg för Calle P

Calle P kommer inte kunna få annat än topp-betyg av mig, av så många anledningar. Konceptet är precis ett sådant som jag älskar; avslappnat, men elegant. En kvarterskrog med höga ambitioner, mitt i city. Hit känns det lyxigt att gå, utan att det blir för pretentiöst. Hit kommer jag spatsera vare sig jag ska ta en mysig afterwork, lunch (de serverar Dagens!) eller middag. Det känns så mysigt att sitta i den inglasade lokalen nu på hösten, och se regnet smattra utanför. Men likaså i vår, när uteserveringen öppnar och man kommer kunna sitta mitt i parken. Precis som Riche som för mig är ett sådant ställe som alltid känns lika hemtrevligt att komma till, är Calle P, vilket gör dem till en solkar konkurrent! Maten är inte vad jag skulle kalla typisk bistro eller kvarterskrog, den är definitivt roligare, mer kreativ och innovativ. Här får man uppleva oväntade smaker vilket jag tycker är otroligt roligt, man gillar att bli lite överaskad! På helgerna har de öppet till två, och jag vet att jag kommer att vara en flitig besökare som gärna dansar i takt till vad än deras DJs spelar (tänk jazz, gamla hits, klassiker). Det är som att vara på en väldigt bra hemmafest man aldrig vill ska ta slut.

Nu vet ni helt enkelt var ni kan hitta mig framöver...

PS. De har filmjölksbröd!

Mat: +++++
Miljö: +++++
Pris: ++++
Service: +++++

 

Vill ni läsa mer?

Stureplansgruppen och trion bakom Sixten & Frans öppnar Calle P

 

Minns ni den låten? Jag var tvungen att sätta på den nu. Vad hände med Anastacia?

Jag älskar att få önskemål på inlägg från er. En av mina bästa vänner sa bland annat hon ville se mer vardagsinlägg, "en vanlig arbetsdag". Jag har tänkt att det kanske inte är så roligt att se, men samtidigt är de ju mina favoritinlägg hos andra bloggare... Passande nog hade jag redan tänkt ge er min födelsedag i bilder, så här kommer det!

Som ni vet vaknade jag upp hos mina föräldrar och fick traditionsenligt tårta på sängen. Jag blev väckt med sång och paket, och denna fantastiska ballong som jag såklart var tvungen att ta med mig till stan. Det var flera år sedan jag fick börja födelsedagen så här, det har bara inte blivit så, men det var så mysigt.

Sen fick jag göra mig anständig och möta upp den här donnan på Sturehof!

Jag vet ingen som är så glädjespridande och generös som Veronica! Hon skiner som solen och får en alltid på bra humör, och så är hon alltid så peppad! Hon älskar att fira livet, och det snålas på varken känslor eller komplingar när det kommer till henne. Sekunden från att vi satt ner är det en festlig stämning, även om det bara är vi två, och hennes närvaro, vare sig vi bara ska ta en fika, äta lunch eller gå ut och dansa gör mig alltid, alltid glad. Vi ska ha champagne! Vi ska ha ostron! Som jag älskar henne.

Sån mysig stund <3

Sen gick det fort. Jag mötte upp Sofia och fick världens finaste blombukett, vi delade på en kaffe och sen var jag tvungen att skynda hem för att pynta lite. Maria kom över medan jag debatterade vad jag skulle ha på mig och blev klar prick fem minuter innan resten började ramla in. Vi delade på några flaskor bubbel innan vi beställde ett par taxibilar till...

Punk Royale Cafe!

Tänker att jag ska göra ett eget inlägg om det, en recension mer i detalj för både cafét och restaurangen som jag besökt tidigare.

Här var stämningen på topp, jag minns det som en av de roligare konversationerna under kvällen...

Jag tyckte att min bästis Maria hade klätt sig som en riktig influencer (massa olika mönster, färgkombinationer - tänk streetstyle) vilket jag ville föreviga, det ser man ju dock inte här...

Detta är de sista bilderna jag tar, sen följde några suddiga videos. Vårt nästa stopp var Calle P där stämningen var fantastisk. Vi drack bubbel och sittdansade (medan folk stod och hoppade i takt i baren) till allt från ABBA och Beyonce. Om det är något ställe man inte vill gå hem ifrån så är det detta! Sist blev det en tur på Berns som ligger lämpligt (20 meter) gångavstånd därifrån.

Hoppas ni uppskattade att se en något mer ostädad dag ur mitt liv!

Hipp hurra det är min dag!

Herregud, nu är det 27 år sedan det var min tur att komma ut på BB den där söndagskvällen. 27 år är lång tid, året var 1991... När lammen tystnar gick upp på bioduken, Spice Girls eller Vänner hade inte ens haft premiär men Carola vinner Eurovision Song Contest med Fångad av en stormvind!

För mig personligen hände det nog inte så värst mycket år 1991, jag hann med tre månader innan det blev 1992 och jag kan tänka mig att fokus låg på bröstmjölk och att sova.

År 2018, mitt 27e år, måste jag nog dock säga går till historien som ett av de mest händelserika åren i min livstid. Men jag tänkte att det blir en årskrönika om det närmare nyår.

Idag har jag blivit grattad på sängen av min kära familj (saknar dig Alfons). Traditionsenligt sjungs det sånger, äts tårta och öppnas paket. Solen skiner och jag har en lagom fullspäckad, färdigpanerad (älskar det) dag framför mig.

Bäst gör ni i att följa mig på Instagram Stories!

🎈🎈🎈