Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!
Akuten

Natten till måndag blev inte en kul en. Jag har under cirka två veckor haft en målande värk i övre delen av magen, typ solar plexus, den uppstod i samband med min influensa, och sedan har den vart kvar. Det har tagit upp väldigt mycket av min tid, jag har känt mig otroligt obekväm men haft svårt att definera smärtan. Jag är också van att ha ont i magen, jag har sedan tonåren haft en känslig mage och är i princip alltid uppblåst, det är något jag bara lärt mig att leva med. Så när detta kom, tänkte jag att det kanske var något liknande, som skulle försvinna efter ett par dagar. Men det är en helt annan smärta, inser jag nu. I veckan blev det något värre, jag har klagat till mina vänner som försökt hjälpa mig att förstå vad det skulle kunna vara. Jag är inte den som springer till doktorn, delvis för att jag nog bara är tålig, mycket blir bra av sig självt eller är inte ens något från början. Men också för att det är så svårt att få tid på vårdcentraler idag, det är en process som jag bara vill gå igenom när det verkligen behövs. Men det fick jag ångra lite inatt, jag har vart påväg till doktorn i veckan, men istället sitter jag på akuten 05:35 en måndagmorgon, och har inte sovit en blund. Framåt söndagskvällen eskalerade min smärta, och när jag skulle lägga mig var den outhärdlig. Att ligga ner i sängen gick inte, och trots att jag var och är helt otroligt trött, så gick det inte att somna, då kändes det som jag fick ett blodtrycksfall. Efter fem timmars nervöst googlande ringde jag Vårdguiden som rekommenderade att jag inte väntade, utan åkte in till akuten direkt.

Veckan och helgen i Stockholm

HERREGUD! Det här var den sämsta uppdateringen jag haft sedan typ starten av min blogg. Jag skippar alla ursäkter och blickar framåt. Jag har massa härliga inlägg planerade framöver som jag hoppas ni kommer gilla, och om knappt två veckor är det ett nytt år med nya möjligheter.

Igår hade jag och mamma bokat in en heldag på stan. Vi började med lunch på Haymarket Hotel och Gretas, vi åt ”Dagens” i form av Röding (riktigt god) och unnade oss ett glas vitt för att kicka igång torsdagen. Sedan kollade vi in årets julskyltning på Nordiska Kompaniet och shoppade loss på Uniqlo, COS och Antikt Gammalt & Nytt, innan det bar av till Beauty & Spa Centre. Jag fick en 2,5 lång ansiktsbehandling, med bland annat AHA-behandling och massa rengöring, riktigt ljuvligt.

Idag vaknade jag upp till ett vinterlandskap när jag tittade ut genom fönstret hos mina föräldrar. Idag blir en lugn dag, med skogspromenad och julmys, det gäller att ladda för imorgon då det blir julbord både till lunch och middag.

Min familj har i över 30 år ätit traditionsenligt julbord med några av våra närmsta familjevänner. Vi är fyra familjer som i nästan alla år firat midsommar i skärgården och julen med att äta julmat. När jag var liten gick vi alltid till Skärgårdskrogen (som inte finns längre) i Saltsjöbaden innan kvällen fortsatte hos oss. Men sedan ett par år tillbaka har vi förnyat traditionen, och nu får varje familj bestämma ett julbord. Senast det var vår tur valde vi Mother (finns inte heller längre) som är ett av de bästa julborden jag varit på, i år blir det klassiska Wärdshuset Ulla Winbladh som ska ha ett väldigt bra vegetariskt utbud (även om jag äter fisk). Ska bli supermysigt, med snön och allt! Efter detta gäller det att svira om och sätta på sig stassen, då väntar årets julbord med Thatsup! Vi börjar på Brasseriet innan vi ska dansa bort natten! Ni som läste mitt inlägg om när vi var i Köpenhamn vet att vi har väldigt roligt ihop, vi skrattar och skojjar och förväntningarna inför imorogn är inte lägre. Ska bli så kul! Jag förväntar mig att inte lämna sängen på söndag.

Jultider & julkorg från Lidl

Det är på en annan nivå, den här tröttheten. En vän skrev till mig i veckan att hon skulle kunna sova dygnet runt om hon fick, Forni.se har publicerat en artikel med tips på hur man ska ha hantera vintermörkret och imorse såg en av Therese Lindgrens senaste videos på Youtube där hon berättar hur tom, trött, oinspirerad och nedstämd hon känt sig senaste veckorna, samt den enorma respons av igenkänning hon fått på det. Jag upplevde till skillnad från annars ingen höstdepp i år, jag har verkligen omfamnat hösten genom att tända ljus, mysa inomhus och klä mig i lager på lager. Men jag har känt mig trött, delvis tror jag att det är en lång väntad baksmälla på ett väldigt händelserikt år som gått i hundra, med både positiva och negativa inslag. Jag har inte stannat upp, så kanske kom allt med hösten när jag äntligen fick andas ut. Detta, förmodligen i kombination med vad vi alla upplever här uppe i Skandinavien - vädret, eller framför allt mörkret, har skapat en mindre form av utmattning. Speciellt de senaste veckorna har jag varit helt sinnessjukt trött, det känns omöjligt att komma upp på mornarna, och på helgerna vill jag bara sova. Det är en sådan extrem trötthet som kan liknas vid jetlag eller när man av någon anledning har dygnat, när man är så trött att det inte går att kontrollera. Kroppen är orkeslös och ögonlocken vill bara slockna. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover, jag vaknar alltid trött, aldrig utvilad. Hujeda mig, jag hoppas att detta går över snart.

Nu känner jag mig frisk, så jag ska börja träna igen i veckan, något jag hoppas kan bidra till lite energi och bättre humör. På tal om bättre humör; när den här korgen från Lidl väntade utanför min dörr i veckan blev jag verkligen glad! En liten sak som gör väldigt mycket, speciellt för någon som mig som älskar julen. Önskar att jag hade en Lidl närmare där jag bor!

Den var proppfull med massa fint! Som alkoholfri glögg...

Panettone...

Tryfflar och choklad i mängder!

Marmelader...

Biskvier...

Tack snälla Lidl för att du gav mig lite ljus i vintermörkret!

6 månader singel

Tror vi kan konstatera att detta inte vart min starkaste bloggvecka. Hur är det redan torsdag? Jag känner mig lite som om jag vart i en torktumlare i och med min influensa, ut och in, bak och fram, upp och ner. Men det får också vara okej när man varit riktigt sjuk en vecka, det går inte att förvänta sig att man är tillbaka på hundra då. Även om jag är frisk så behöver min kropp återhämta sig, den är sliten och jag har fortfarande huvudvärk. Idag fick jag äntligen ta itu med saker, en typisk administrationsdag; betala räkningar, fakturera, städa, tvätta, ta hand om mejlen, laga mat, konkretisera lite tankar och idéer jag haft på senaste. Jag avslutade med att gå på mitt absoluta favoritpass, Yin Yoga på Inbalance i Hornstull, Marie som har det passet är fantastiskt go och mysig.

Min vecka startade på Thatsup i måndags, vilket jag insåg jag varit på dagen ett år! På kvällen mötte jag upp min familj och gick på julkonsert i Eric Ericsonhallen, det var till förmån för Frälsningsarmén och det var faktiskt en väldigt fin konsert, Anders Ekborg sjöng bland annat en av mina favoritlåtar Time to say goodbye. Natten till tisdag var riktigt dålig, vaknade mitt i nånstans och hade väldigt ont, så när på att jag blev rädd. Men efter lite sovmorgon hann jag jobba lite, äta lunch på Bröd & Salt som har en ny saladsbar. Jag är inget fan av saladsbarer, men blev verkligen imponerad av denna. Jättefina råvaror, brett sortiment och otroligt goda dressingar. Tips! Sen bar det av till Grand Hôtel för att fira jul, vi var ett litet gäng som var inbjudna för att dricka juldrinkar och spela julbingo - och hör på detta. Jag vinner ALDRIG i spel (och hittilis inte i kärlek heller) men NU var det dags, och jag inte bara vann, jag fick full bricka vilket gjorde mig till bäst av alla (de hade även gjort detta i Oslo och Köpenhamn). Jag gick lycklig därifrån med två julklappar. Kvällen spenderade jag i soffan med min vän Veronica, som är en av mina största hejjare när det kommer till bloggen, hon kommer alltid med förslag och idéer på vad hon skulle vilja att jag skrev, och så klagar hon på att jag inte uppdaterar mera (vilket bara gör mig glad eftersom de betyder att hon faktiskt vill läsa). Vi pratade mycket om vänskapsrelationer, uppdaterade varandra på de senaste, åt vegetarisk gryta och kollade Gossip Girl. Onsdag var ännu en kontorsdag innan jag sprag iväg för att träffa familjen igen, vi åt middag på Waipo och gick sedan till Kungliga Operan för att se Nötknäpparen. Min absoluta favorit-balett, tycker den är förtrollande. När jag kom hem väntade en härlig julkorg utanför dörren, men mer om den i helgen.

Egentligen skulle detta inlägg inte alls handla om mitt liv den här veckan, men jag kände att var tungen att ge er en lite uppdatering. Som rubriken lyder firade jag hela sex månader singel i helgen! Jag kan inte fatta att det har gått hela sex månader, ett halvt år, medan några av mina vänner upplever att det känns som mycket längre. Dessa månader har faktiskt varit väldigt bra, egentligen helt fantastiska. Bland mina nära och kära är det ganska blandade känslor vad gäller singelskapet; vissa föraktar det, är livrädda för att va själva och tror att vi endast är menade för att leva i tvåsamhet, medan andra har en mer avslappnad förhållning till det, och kanske till och med njuter över att få vara ensam och göra precis vad de vill. Jag känner få tjejer som blir stressade av tvåsamheten, som faktiskt motsätter sig att vara tillsammans med någon, ett par killar dock. Jag tror jag ligger någonstans där mitt imellan, jag har varit mer singel än i relation i mitt liv, och det har aldrig skrämt mig att vara själv. Det betyder inte att jag är ensam, tack vara min nära relation till familj och vänner. Sen gillar jag sällskap, i alla former, jag har tänkt på att jag förmodligen inte hade haft något emot att dela boende med en eller flera vänner om vi bodde tillräckligt stort. Tänk er vad mysigt? Drömmen vore ju att bo i samma trappuppgång som ens bästa kompisar.

Mina sex månader som singel har faktiskt varit väldigt bra, fartfyllda, upplevelserika, ögonöppnande, befriande. Även om ett avslut av en relation aldrig är roligt, och nästan alltid är påfrestande för kropp och själ, så har jag mått väldigt bra den här perioden. Efter två längre relationer börjar jag lära mig att det är brytpunkten som är värst för mig, jag har sådan enorm separationsångest, men sen klarar jag mig ganska bra. Jag är så tacksam att jag har ett så roligt liv med så många omkring mig som förgyller det. Jag fick verkligen bevisat för mig själv att jag inte behövde honom. Smärtan jag hade fruktat kom aldrig riktigt, och ganska snabbt insåg jag hur mycket bättre jag mådde utan. Jag går inte in så mycket mer på detta nu, men det kommer - jag lovar.

Tack och godnatt!

 

Första december

God jul kära ni! Eller kanske inte riktigt än, men glad advent? Jag har längtat så efter december, november är oändligt tråkigt. Jag älskar julen och hela december, allt är så mysigt, staden är upptänd, det är julgranar och pynt överallt, folk är på bra humör, man får klä sig i glittrande paljetter, dricka glögg, äta saffransbullar, och spela julmusik konstant - myskänslan är total.

Inatt somnade jag 05:30! Jag låg och vred mig med täppt näsa och huvudvärk, täcke av, täcke på. Det resulterade i en seg start imorse, men det har jag tagit igen genom att totalstäda och julpynta. Prick 18.45 bänkade jag mig framför Julkalendern med en kopp alkoholfri glögg. Jag är så redo att njuta av den här julen!

Om 23 dagar är det julafton, och kalendern är härligt fullspäckad med julfester, glöggkalas, mingel och julbord. Imorgon ska jag göra julkransar och baka lussebullar med mamma, finns det något bättre? Hoppas ni har en fin första advent!

Feber, mobile detox & Instagram algoritmer

Klockan är strax innan elva på kvällen och det är torsdag, det är fem dagar sedan jag vaknade upp söndag morgon med hög feber. Då i hopp om att det skulle vara bara det, och inte en influensa, är lika optimistisk varje gång jag blir sjuk. Något som är märkligt är också att sen jag blev vuxen så får jag i princip varje gång jag blir sjuk influensa, jag kan inte bara få en förskylning som många andra. Jag får hög feber och blir sängliggandes. Jag vet att vissa har samma med halsfluss, och andra bihåleinflammation. Förra året slog jag något slags rekord i sjukdom, jag tror det beror på väldigt många orsaker som tog på min hälsa och immunförsvar. Jag var sjuk i influensa nio gånger på ett år, ett tag gick de omlott. Det är sjukt hur mycket ens liv och mående kan påverka ens hälsa på det sättet. Som tur är har det här året varit väldigt mycket bättre, framför allt sen i somras. Att ha klarat hela hösten utan att bli sjuk har kännts som en bravur, och det här kändes nästan bara väntat när alla omkring en hostar och nyser om vartannat.

I söndags var jag säker på att jag skulle vara på benen på tisdagen igen, åtminstone onsdagen, ingen tvekan om torsdagen. Onsdag kväll hasade jag mig upp från sängen för att ta en dusch och byta lakan, ni vet känslan när man legat sjuk i sängen flera dagar. Jag började känna mig optimistisk. Torsdag morgon vaknar jag ändå med feber och en bultande huvudvärk som pågått i fem dagar i streck nu. Fem dagar har jag bokstavligt bott i sängen, jag har inte existerat någon annanstans... det är en märklig känsla. De tre första dagarna var min huvudvärk så intensiv att jag hade svårt att äta eller göra något över huvud taget, som att streck-kolla serier, sådant man till och med kan se fram emot.

”Nästa gång jag är sjuk ska jag plöja alla säsonger av Game of Thrones.”

Men, jag har plöjt. Det är otroligt vad mycket skärmtid man hinner med sömnlösa nätter. En natt hade jag så mycket värk i kroppen att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag har sett typ alla svenska krim-serier som fanns kvar att se (jag är ett stort fan av Beck, Johan Falk, Wallander, Maria Wern etc. bara älskar dem!). Nu har jag plöjt lite nykomlingar; Sthlm Rekviem, Gråzon och Modus. Alla får väl godkänt.

I och med detta har jag haft en form av ofrivillig mobil-detox. Söndag, måndag, och tisdag rörde jag knappt min mobil - jag hade inte kontakt med någon, kollade knappt sociala medier och stängde av mejlen - delvis för att jag hade huvudet nerborrat i en kudde, men också för att det var väldigt skönt. Det var inte alls jobbigt, utan bara befriande att släppa taget. Jag har vanligtvis ganska mycket skärmtid, och det är en stor del av mig och mitt yrke, men ibland får jag stora infall av att bara vilja koppla bort mig. En känsla som tar över mig helt, jag ville radera alla konton jag har och lämna den digitala världen. Men efter ett par dagar saknar jag det enormt, om det är ett beroende eller ett stort intresse kan jag inte helt avgöra.

Och på tal om digitala saker, herregud vad Instagram håller på med sina algoritmer. Mina likes har rasat den senaste månaden, som tur är vet jag att det inte bara är jag som är drabbad, men det är tråkigt. Jag förstår att många inte ser mina inlägg längre, precis som jag inte ser andras. Det trillar ofta in likes upp till en vecka efter jag lagt upp bilder, och i mitt flöde kommer flera gamla dagar bilde, det känns så trisst. Jag trodde hela poängen med Instagram var att få vara med i nuet, hopps verkligen de följer i Twitters fotspår och ändrar tillbaka till kronologiskt flöde. Det som är roligt är att nya följare ökar stadigt, precis som mina besökare här inne. Det gör mig SÅ GLAD. Var inte rädda för att kommentera mera! Eller mejla om ni vill vara mer privata.

Jag har förstått nu att jag förmodligen kommer att vara sjuk hela veckan ut, men det positiva är att man blir så uttråkad att man blir extra taggad på att få jobba och göra massa saker. Tyvärr fick jag missa årets första julmingel som jag sett fram emot, men nu rullar det på hela december så kanske bra att jag blev sjuk innan.

Recept | Pumpasoppa med svartkålschips

Nu ska jag dela med mig av ett superenkelt recept du kan slänga ihop en vardag, men som funkar lika bra som till exempel förrätt när det vankas lite finare middag.

Spicy pumpasoppa med svartkål och västerbottenost, skippa det sistnämnda för en helt vegansk måltid.

Du behöver:

  • Gul lök
  • Ingefära
  • Sambal Oelek
  • Olja
  • Butternut pumpa
  • Kokosmjölk
  • Vatten
  • Grönsaksbuljong
  • Salt
  • Peppar
  • Svartkål
  • Västerbottenost eller liknande.
  • Någon form av mixer

Jag försöker ju att inte jobba så mycket med mått, då det inte är så jag själv lagar mat, och i det här receptet har det faktiskt inte så jättestor innerbörd. Våga gå på känsla och smak.

Gör så här:

  • Sätt ugnen på ca 175 grader, grill.
  • Skär bort skalet på pumpan och hacka i lika stora bitar, lägg i en ugnsform emd salt, peppar och olja, ställ in i ugnen ca 30 minuter.
  • Riv en bit ingefära och hacka en stor gul lök.
  • Tillsätt olja i en gryta och stek ingefära, lök och sambal oelek på svag värme.
  • Ta ur pumpan men låt ugnen stå på, häll pumpan i grytan
  • Tillsätt ca 3 dl vatten och en grönsaksbuljong tärning.
  • Koka upp och tillsätt sedan en burk kokosmjölk.
  • Låt puttra med lock på tills pumpan har mjuknat och fått smak
  • Mixa ingredienserna med en mixer och smaka av om du behöver salta, peppra eller tillsätta mer hetta.
  • Skär bort skaften från svartkål och lägg i en ugnsform som du ställer i ugnen, ca 5 minuter (vakta så de inte bräns). Riv ost över svartkålen och ställ i ugnen sista 1-2 minutrarna.
  • Ta da, färdigt att servera!

Alla bilder är tagna av min fantastiska vän Zowie Bubalo Orvelind som flyttade till NY igår.

Chef's Table med avsmakningsmeny på Stadshuskällaren

Nu ska jag ta med er på en av de mest fantastiska måltiderna jag varit med om. Jag har nämligen besökt Restaurang Stadshuskällaren i Stockholm. För er som inte känner till denna magiska plats kan jag berätta att namnet avslöjar en hel del. Restaurangen ligger i källaren på Stadshuset, och serverar så väl gäster som stora evenemang i Blå Hallen och självaste Nobelfesten.

I köket hittar ni köksmästare Magnus Santesson (silver i ”Årets Kock 2018) som tog emot mig och mitt sällskap, men gav över rodret till sous chef Magnus Åkerström (som vunnit både ”Årets Unga Kock 2017” och ”Årets Fjällkock 2018”) som tillsammans med sitt härliga team sog hand om oss hela kvällen.

Vi satt nämligen i Chef's Table, det vill säga mitt i köket, bokstavligt talat, där vi fick ta del av en avsmakningsmeny med viner till, allt med utsikt över hantverket som pågick i köket.

Entrén till Stadshuskällaren, anrik och välkomnande. Det kändes familjärt och mysigt att siga in här.

Vi sattes till bords (vid Chef's Table finns bara plats för två) av våra vänliga servitös och invigde kvällen med Tattinger.

Kvällens första servering: levain och filmjölksbröd, vispat smör, någon svamp-mousse.

Amuse Bouche i form av sotad fröyalax som satte ribban högt.

Ostron med krusbär och bipollen som vi sköljde ner med champagnen. Gud i himlen.

Sedan rysk kaviar och vodka.

Kvällens utsikt: killarna i köket. Lite kuriosa är att ingen kock på Stadshuskällaren är över 33 år, och sous chef Magnus Åkerström som ni ser närmst i bild är endast 26 år, mäkta imponerad av båda delarna!

Här ser ni rökt kammussla med bland annat svamp och alger, i en asiatisk fiskfond. Till detta fick vi ett italienskt Chardonnay vilket var nytt för mig! Gott var det!

En version på Nobelmiddagens förrätt 2017, jordärtskocka på flera vis som enligt mig var en av kvällens bästa rätter. Det smalt i munnen. Till detta dracks ett gott vitt vin från Oregon, också nytt för mig!

Titta bara... komponerad av en av mina favoritkockar Tom Sjöstedt, som driver restaurangen Lilla Ego.

Kvällens första varmrätt! Gös med krabbkrokett, rostad blomkål, bergamott, bondbönor och velouté på libbsticka. Detta sköljdes ner med ett annat chardonnay från Nya Zeeland.

Sen var det dags för en ny upplelvese. Stadshuskällaren fokuserar mycket på nordiska råvaror, lokalt producerade med svenska signalament. Där ibland vilt kött, vilket jag såklart föranmält att jag inte äter, och de kunde de utan problem anpassa sig efter. Mycket på menyn består av vegetariskt, fisk och skaldjur, men jag äter ju även fågel (om än inte så mycket). Därav, blev min andra varmrätt vildand (de frågade mig snällt om jag var okej med detta).

Jag har ätit anka en eller två gånger förut, borsett från Peking-anka som jag åt en del när jag bodde i London. Men i denna form har jag delvis upplevt det på Michelin-restaurangen Costes i Budapest, samt på Pubologi i Gamla Stan. Tyvärr föll det mig inte i smaken någon av dessa tillfällen, det smakade alldeles för mycket rött kött. Här däremot, när jag serverades vildanka smakade det ljuvligt. Jag åt upp.

Till detta drack jag ett smarrigt rödvin.

Ost Wrångebäck med Beerenauslese - herregud vad gott!

Sorbé på gurka och dill.

Det blev några glas...

Dags för sista serveringen, och huvud-efterrätten. Helt i min smak.

Fryst choklad till minus 196 grader med hjorton, mandel och vit choklad. Yum.

Kvällens meny signerad av hela teamet vi fått äran att ha som host denna afton och det ståtliga Stadshuset.

Där vi satt hade alla tidigare gäster signerat väggen, och de fick även vi. Svårt att sätta ord på en sådan kväll med så många intryck, fantastiska smaker, härliga människor. Definitivt en av de bättre kvällarna på året och bästa måltiderna i livet. Jag rekommenderar er varmt att unna er detta om ni vill ha lite trevligt, man kan välja att äta ute i restaurangen också. Jag vill redan tillbaka!

Ta del av mer material på min Instagram story, där kan ni även se rörlig bild. Känns så fantastiskt kul att kunna dela med mig av sådant här genom bloggen, hoppas ni tycker det är lika kul!

Stockholms Stadshus
Hantverkargatan 1
111 52 Stockholm

 

Sophie's har öppnat!

Jag besökte ju Bank Hotel tidigare i höstas och var en av de få som fick se hotellet innan de öppnade. Nu är de i fullgång, och i veckan var det även dags för Sophie's Bar att slå upp portarna!

Förutom att jag fick se den nya baren fick vi även ta del av Bank Hotels doftsignum som man känner lukten av i hela hotellet, och det var helt i min smak. Jag minns inte exakt, men toner av cederträd, apelsin och jasmin var några av de som fanns i den mustiga doften, som också kommer att finnas som doftljus.

Mörkt trä dominerade precis som i hotellet Sophies Bar, med vackra blommor i taket, stora vinhyllor, vitrinskåp och en ljusinstallation.

Jag älskar att befinna mig på hotell och gärna Bank som gjort sitt yttersta för att göra det hemtrevligt, även om man inte checkar in på hotellet. Tack för en trevlig start på morgonen!

Spana även in Bank Hotels restaurang och deras cocktailabar Papillion.

We’re no kids anymore

Jag har många vänner och bekanta som går igenom olika saker just nu, tankar, identitetssökande, prestationsångest, förvirring. De ifrågasätter sin vardag, sin livsstil, sin partner, sitt jobb… Jag förstår dem, och är nog lika mycket en av dem. Sen behöver inte ett ifrågasättande betyda att man kommer göra en förändring, att man inte är nöjd. Jag skulle till och med säga att det förmodligen är hälsosamt att ifrågasätta sig själv och sin tillvaro ibland, bara för att försäkra sig om att man är på rätt plats. Jag tror även att det skapar ett driv, och en möjlighet att göra något bra till något bättre. Kanske bringar det en idé eller utvecklingsmöjlighet. Det behöver inte betyder att man inte är glad eller tacksam över var man befinner mig, men det är lätt att känna sig lost. Jag kan ibland bli förvirrad över var jag är påväg. 

Just here me.

Jag kan sprudla av tankar och idéer; saker jag vill göra, skapa, ådstakomma (de uppstår alltid fem sekunder innan jag somnar, har jag tur minns jag dem när jag vaknar), och ibland känns allt möjligt, som om världen stod framför mig. Jag tror innerligt att flera av de idéer som bakar i min hjärna skulle kunna bli framgångsrika. Men lika fort pendlar det neråt, man bygger upp hinder för sig själv, självförtroende sviktar och riskerna ser lika stora ut som Manhattans skyskrapor. Jag vet att jag sitter inne på massa driv, det är det som har tagit mig dig jag är idag, och gjort att jag har varit med om allt jag faktiskt lyckats göra. Men ändå har jag så svårt att belöna och vara stolt över mig själv. Man är bara så bra som ens senaste framgång, eller? Jag ser att jag och mina vänner, bekanta och människor jag träffar på lider av mycket mer prestationsångest än man tror. Att det syns väldigt  mycket nu har kanske och göra med det stadiet vi är i livet? Jag tror många precis som mig upplever att klockan tickar, man jämför sig med var andra människor i samma ålder gör, eller till och med med dem som är yngre, och blir stressade. Man upplever att man borde kommit längre, gjort mer, vara mer framgångsrik. Det är en ålder där många börjar förlova- och gifta sig, blir gravida, köpa bostad, få befodran… många förändringar sker och det blir plötsligt tydligt att vi inte är små längre. Vissa som är singlar blir superstressade över att de är så ”gamla” och inte har en partner, och vissa som fortfarande pluggar blir stressade över jobb de inte har. 

Jag kan ibland tänka att det hade varit enkelt att ha ett tydligt jobb med en tydlig yrekstitel. Senast i helgen träffade jag på min dagisfröken som jag inte sett på väldigt många år, och hon ville såklart veta hur det stod till och vad jag sysslade med idag. Jag, som alltid när jag ska besvara den frågan, började stamma, flacka med blicken och snubbla på orden. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Ibland tänker jag att det hade varit så enkelt att kunna säga ”jurist”, ”advokat”, ”ekonom”. Istället låter det något i stil med ”ja alltså jag har så svårt att sätta en titel på mig men jag skriver, ja alltså jag är redaktör, och journalist, och skribent, jag jobbar med innehåll kan man säga, sociala medier och sånt. Ja alltså jag jobbar på Thatsup, sveriges största krog- och nöjes sajt, men jag frilansar också, ja mycket mode och så, livsstil, hälsa”. Jag tror jag skall börja sträva mot ordspråket ”Get famous enough so you don’t have to introduce yourself”. Folk i branschen, som jag tidigare jobbat med, lärt känna eller som kanske följt mig på Instagram förstår och har koll, men till resten av världen har jag så svårt att med rak rygg berätta om mig själv och vad jag gör. Samtidigt passar det mig att jag inte är en titel, det är så jag är som människa. Jag vet att mamma och pappa hade tyckt att det var mycket enklare om jag jobbade med något som de förstod sig på bättre, ett traditionellt yrke där jag var nio till fem, måndag till fredag och klättrade på en karriärsstege. Jag förstår att det kan vara enklare, men inte nödvändigtvis roligare. Och det är helt enkelt inte jag. Jag älskar det jag gör, min bransch, den jag är, men det är lätt att bli stressad, osäker, tvivla på sig själv. Och det måste vara okej.

Mina vänner är mina största fans. De är de som påminner mig om att jag är bra. Det gör såklart min familj också, speciellt min mamma, men det kan vara svårt för dem att förstå allt. När mina vänner ger mig komplimanger för något hör jag hur min hjärna tänker ”pratar hon om mig?” för att jag inte kan ta in det riktigt. Men när jag gör det, gör det mig nästa tårrögd. 

”Du är så cool, jag är så stolt över dig.” 

”Du skriver så bra, mycket bättre än de flesta, det träffar mig verkligen.”

”Du är min inspiration, jag pratar alltid om dig."

"Klart du KAN!"

Då och då skriver någon av er följare, och ni anar inte hur mycket det betydet och ger mig. Tveka aldrig över att ge någon en komplimang eller höra av dig till någon du vill säga något till, det kan kan göra så mycket! 

En vän som berättar för mig att jag borde skriva en bok får mig att börja gråta, och när jag var på en presslunch härom veckan och en branchkollega berättar hur de läst en artikel i STYLEBY som jag skrivit som fått dem att skratta, höjer jag på ögonbrynen av förvåning. Människor läser det jag skriver. Människor gillar det jag skriver. Jag får människor att känna med det jag skriver. 

Det kan låta lite tråkigt att jag behöver få dessa komplimanger för att påminnas (jag blir GENUINT förvånad varje gång någon gillar något jag gjort, skrivit, ådstakommit). Sen ska sägas att ödmjuka människor kommer längre, så länge man vågar tro på sig själv. Jag tål inte personer vars självförtroende tar över, jag hade aldrig velat vara så självsäker att jag inte såg mina egna brister.

Hur gör ni för att tro på er själva? Hur gör ni för att inte tappa drivet? Hur låter ni passion och drömmar vinna över trygghet och risker? Ingen blir ju framgångsrik genom att inte göra något. Gör du inte verklighet av din idé gör någon annan det. Och kanske tvivlar man alltid på vad man gör, eftersom det finns så mycket annat man också kunde gjort. Viktigast av allt tror jag är att man säger åt sig själv att det är okej att misslyckas. Tanken på att satsa på något som inte går vägen, när någon står och väntar på att säga "jag sa ju det" är förmodligen det som stoppar så många av oss. Det är helt okej att misslyckas, herregud. Jag prövade åtminstone. Jag levde.

Vi måste släppa prestationsångesten och leva istället. Livet är inte i regi, ett manus. Vi får ett liv. En chans. Lev.