Vi finns i flera städer, välj en stad att utforska!

Prolog
Jag minns förra nyårsafton, jag och min dåvarande pojkvän hade bjudit över goda vänner på middag och lagat femrätters. När det var dags att gå runt bordet för att tilkännage sina nyårslöften sa jag, ”det här ska bli mitt år”. Jag vet inte om det riktigt blev så, i alla fall inte i den bemärkelsen jag menade. Jag kände då att jag länge fokuserat på så mycket annat än mig själv; min karriär, min familj, min relation - jag stod sällan i centrum för mitt liv. Nu kände jag att det var min tur, kanske kände jag att det behövdes, kroppen bad om det. Istället fick jag stålsätta mig lite till, kanske mer än jag någonsin behövt, och ”jag” fick vänta.  

”Man måste vara frisk för att vara sjuk”.
Det nya året får en dålig start då min mamma ligger på sjukhus sen juldagen då vi fått åka in akut, och detta kommer att pågå hela Januari, i närmare fem veckor. För er som inte vet så står jag min mamma väldigt nära, hon är den viktigaste personen i mitt liv. Hon har gått igenom mer i livet än vad som borde vara lagligt, redan från ung ålder, men allt det kan jag inte gå in på nu. Sedan ungefär åtta år tillbaka har hon gått på dialys, det är extremt krävande både psykiskt och fyskiskt, allra mest för henne men även som närstående. Man känner sig otroligt maktlös när man står bredvid någon som är sjuk, när man inte kan göra någonting. Man är också livrädd, alltid på standby och väldigt överbeskyddande. Ibland är det jag som är mamma till min mamma, men när man blir så medveten om hur skört livet är, på en daglig basis, är det svårt att inte vara orolig. Med dialys följer komplikationer, operationer och många sjukhusbesök, man jobbar alltid mot klockan, vilket är väldigt stressande i sig, och tyvärr går inte alltid sjukvården att lita på, även om det finns fantastiska läkare och sjuksköterskor. 

Många gånger får mamma själv, eller vi i familjen hålla koll, tjata, gråta, skrika, bråka för att få rätt vård, eller vård över huvud taget. Det finns situationer där jag tänker att det inte skulle gått vägen, om vi inte legat på, och flera gånger har jag sett på när det begås tjänstefel som skulle kunna få förödande konsekvenser. För på sjukhus handlar det om liv och död, inte om affärer som inte går i lås eller klädesplagg som har produktionsfel. 

Den här gången är det blodförgiftning, jag vet inte om jag behöver förklara allvaret i det. Jag och pappa pendlar mellan Södersjukhuset, Saltis och mitt hem i Hornstull. Vi har Alfons, vår hund, hemma i Saltis, han är lite krasslig vilket gör att jag också är orolig för att lämna honom själv. Är jag hemma hos honom vill jag vara med mamma på sjukhuset, och är jag på sjukhuset vill jag vara hemma hos Alfons. Ett par gånger får han följa med i bilen, så att jag kan springa ut till honom. Mitt stresspåslag är ganska högt, jag är rädd, utmattad. Går på reservbatterier. Jag minns att jag bryter ihop fullständigt när vi sitter inne på mammas sjukhusrum och pappa sätter en kaka i halsen, jag tror att han inte får luft och agerar instinktivt. Det är ingen fara, men där går luften ur mig. Nu klarar jag inte mer tänker jag. Men, jag stålsätter mig. För det finns ingenting annat man kan göra. 

Min kille är uppe i fjällen, men han ringer aldrig och frågar hur det går, hur mamma mår, hur jag mår, om det finns något han kan göra. Jag får några hjärtan på sms, men dom kunde jag lika gärna varit utan. Jag får klara det här själv, men jag är van. 

Månaden går och mamma får äntligen komma hem. Det är snart februari, och jag är hemma i lägenheten med honom. Vi är bakfulla efter att ha firat min bästa vän med överaskningfest. Jag ligger i sängen och kollar på ”Younger” när han lägger sig bredvid mig, jag tror att han vill mysa men det vill han inte - han vill göra slut. Jag hinner vara borta från lägenheten bara ett par timmar, innan jag får ett långt skrivet sms (den digitala formen av kärleksbrev?) där han ångrar sig, förklarar sin kärlek och anledning till varför han har gjort som han har gjort. Jag tar tillbaka honom, något jag alltid sagt och trott att jag aldrig skulle göra. Jag tar tillbaka honom, men jag kommer aldrig mer att se på serien ”Younger”.

Alfons
Vintern går och mars kommer, jag känner mig utmattad av allt som hänt och önskar inget annat än att vardagen bara lunkar på. ”Nu får alla bara chilla” vet jag att jag säger till mina vänner, nu måste jag hinna andas. Jag spenderar många helger hemma hos mamma, pappa och Alfons, och så kommer en helg då det bara ska vara jag och han, min älskling. Mina föräldrar har åkt till Norge för skidsemester. Men första natten vaknar jag av att Alfons står och hulkar, sådant händer ibland, det vet du som hundägare. Men inget kommer, istället har han svårt att få luft, andas häftigt, är stressad och ingenting hjälper. Det är mitt i natten, och efter flera panik- och tårfyllda samtal till veterinären åker jag in till närmsta djursjukhus tidigt på morgonen. Man konstaterar att han har väldigt dåliga värden, och att det kan vara hjärtat som spökar - han är trots allt gammal. De ska göra vad de kan, och jag skickas hem, ensam. 

Jag ringer mamma och pappa och berättar vad som hänt, de blir såklart bestörta men är stöttande. Jag ringer sedan min pojkvän som befinner sig inne i stan. Jag minns det så väl. Han svarar irriterat att jag väckt honom, och det som följer när jag berättat vad som har hänt är total tystnad i telefonen. Total tystnad. Några suckar. Jag är i chock. Inombords vill jag skrika. Jag minns så väl att han inte sa någonting, innan han var den som la på i mitt öra. Så många gånger under relationen hade jag kännt att han inte kunde finnas där, det var helt omöjligt för honom att bry sig om någon annan än sig själv, på riktigt. Men jag skulle alltid finnas där för honom. Och det här var människan jag skulle dela mitt liv med. Jag vet att jag tänkte att när något händer på riktigt, något allvarligt, då kommer han att finnas där. 

Och så händer det, något allvarligt… 

Alfons fick komma hem från sjukhuset, med smärtstillande och medicin och hopp för det bästa. Min kille ringer och frågar OM han ska komma ut till mig, mig och Alfons. När han väl anländer får jag inte ens en kram, en puss, ingenting. Han är nervös, orolig, kan knappt prata och definitivt inte sitta nära. När jag ber om en kram är det den ynkligaste jag någonsin upplevt. Jag har många gånger ångrat att jag inte bad honom gå sin väg där och då.

Mamma och pappa kommer hem efter ett par dagar, min pojkvän lämnar, och Alfons verkar må bättre. Men sen vänder det. Vi får åka in till djursjukhuset igen och de konstaterar att det inte längre finns något att göra. Han har fått all medicin han kan få, han har fått all smärtstillande han kan få. I det här skedet lider han, han har svårt att andas och hjärtat går fort. Han kan inte sitta still, är stressad och man kan inte få ögonkontakt. Det är som att någon vrider om en kniv i mig, men jag vet vad är det som måste hända. Den dagen vi länge fruktat har kommit, och jag måste skriva på papper som godkänner att veterinären får ge honom en allra sista spruta. Det här beslutet, och avskedet är det absolut värsta jag behövt uppleva. Det är en sorg som för alltid lever kvar, han är saknad varenda dag. Han har varit min baby och bästa vän sen den dagen jag hämtade hem honom, ett liv utan honom känns omöjligt. 

Alfons dog den 13 mars 2018, 14 år, 5 månader och 23 dagar gammal. 

Jag får några hjärtan på sms. Inga ord. Inga samtal. Några dagar senare kommer jag hem till vår lägenhet, jag ligger och hulkar i sängen när han sätter sig i soffan och frågar varför jag gråter. Jag borde lämnat där och då.

Veckorna som följer är det stiltje, jag är matt. April kommer och går. Det blir maj. Jag fokuserar på jobb och umgås med vänner. Funderar, tänker, ifrågasätter. Våren kommer på riktigt och vi börjar planera sommaren. Många av mina vänner ställer mig mot väggen, "är det inte dags att du ser över din relation?". Jag säger att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Och jag har lärt mig hur jag lurar mig själv. En dag sitter jag tillsammans med en vän i Tantolunden, hon, jag och hela Södermalms befolkning ligger i gräset denna soliga dag. Jag hör jag mig själv säga ”men vi har ju precis köpt ny säng, jag får ta det där sen”. Vi skrattar.

Sommaren är på ingång, jag och min kille bokar en parresa med vänner, men jag lägger handpenningen för oss båda, som så ofta. Jag köper massa möbler och inreder vår balkong. Jag tillbringar mina lediga stunder där, han vid datorn. Sen kommer det, över ett glas vin. Han vill göra slut - igen. 

Jag åker till min bästa vän som intalar mig att det är för det bästa, men vi ska inte vara helt klara med varandra än. Under två veckor pågår en sorts dans, ett spel, en charad för att han inte klarar av att vara ensam, och för att jag är för svag. Sen tar det äntligen slut, inte en dag för sent. Och så tacksam jag är för det. Jag hade haft sådan enorm separationsångest över att förlora honom, utan att fundera över vad det var jag skulle förlora. En sak som var säker är att jag hade förlorat mig själv. Jag kompromissade med mig själv, gjorde allt för att han skulle vara glad, anpassade mig efter hans behag. Relationen dränerade mig och tog all energi, jag levde med en person vars egna problem gick ut över mig, och många gånger fick han mig att känna skam, fast att den egentligen hörde hemma hos honom.

Den bästa sommaren
Det är juni, sommaren är officielt här, och det man inte kunnat ana skulle bli en av de bästa hittils, blir precis just det. Jag är optimistisk, nyfiken och exalterad över allt som väntar. Jag åker till Biarritz och surfar med Surfakademin. Träffar massa härliga människor i alla åldrar, vi är alla där som ensamma individer, och formar en fin gemenskap. Jag njuter av mitt egna sällskap, strosar runt i staden, dricker ljust rosévin, badar, äter massa ost, läser Sandra Beijers "Allt som blir kvar" och sköljer ner färska ostron med champagne. Efter 10 dagar tar jag tåget till Bretagne och Yogiakademin. Josefine tar emot mig med öppna armar och veckan som följer kommer att bli omvälvande, svår att beskriva i ord, så berikande och befriande. Det var som menat att allt det här skulle hända då. Jag träffar så många killar och tjejer, alla med sin historia. De flesta vill prata, ventilera, och vi formar en vänskap som inte behöver defineras. Alla har sin historia, och det hjälper mig att sätta saker i perspektiv.

Jag fortsätter till Portugal där några av mina vänner väntar, en resa jag skulle gjort i sällskap av mitt ex. Här får jag erfara livets bakfylla - officiellt sommarens botten. Hemma i ett kokande Stockholm varvar jag jobb med lugna dagar till havs, och ett och annat doktorsbesök med mamma. Återkommande infektioner skapar en riskfylld vardag, och verkligheten ställs mer och mer på sin spets. Men jag är van. Jag är stark. Jag klarar det här. I juli åker jag till Mallis, njuter av god mat, salt hav, sol och sangria med min vän Sofia. Jag njuter av att vara fri, och tänker mer och mer sällan på han som jag skulle delat livet med. Jag känner sorg över det som inte fick bli, men samtidigt glädje över att det inte blev. För varje dag som gick kom en liten bit av mig själv tillbaka. Hur hade jag inte kunnat se? Det är lurigt det där med destruktivitet. 

Sommaren tog aldrig slut, men när augusti kommer flyttar jag in till min lägenhet i stan. Det är ännu en solig dag när jag sitter på cykeln på väg hem från matbutken och får jag ett samtal. Det är mamma, och plötsligt existerar ingenting annat.

”Gissa vad som har hänt? De har precis ringt, det finns en njure åt mig”. 

Epilog
Kanske är det nu det blir min tur. Jag tror kanske inte ens att jag har något val. Min kropp har tvingats säga till mig, för att jag inte klarade det själv. Det blev en del dalar, men även otroligt många toppar. Det handlar egentligen inte så mycket om min omgivning, utan mitt inre jag. Jag måste sluta leva i framtiden, finnas mer i nuet. Jag måste bli mycket mer närvarande. Jag måste vara stolt över hur långt jag kommit idag. Jag måste våga tro mig själv, tro att jag kan, våga ta emot en komplimang. Veta att jag duger som jag är. Jag måste sluta göra saker för alla andra, och våga prioritera mig själv. Jag måste lära mig säga nej, och sluta vara rädd för vad som ska hända om jag inte säger ja. Jag måste sluta vara rädd överlag. Kanske är det mitt år i år.

 

Tack till min familj som alltid står på min sida, mina FANTASTISKA vänner - jag skulle inte klara mig utan er, och tack till mina arbets- och uppdragsgivare för ert fina förtroende.

Gott nytt år!

Hoppas ni hade en fantastisk nyårsafton vare sig ni firade med all kraft eller inte över huvudtaget. Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle fira under lugna omständigheter, med god middag tillsammans med min familj. Jag har avstått från alkohol de senaste veckorna, och jag känner att min kropp behöver lugn och ro. Istället blev det ostron, ett glas champagne, glassbomb och "Ring klocka ring" med Mikael Persbrandt, direkt från tv-soffan. Tack vare vår utsikt har vi även en fantastisk vy över fyverkerierna från både Saltsjöbaden och Ingarö (något jag dock ser fram emot att de kommer förbjudas, djur och miljö går före).

Jag har funderat kring hur jag ska skriva min årskrönika, hur ärlig kan jag vara?

Jag konsulterade med min vän som sa, ”våga vara öppen och ärlig, det är din historia”. Tack vare alla ni andra som dagligen delar med er i era kanaler blir jag inspirerad till att göra desamma. Jag läste en annan bloggares årskrönika här i dagarna, hon öppnade upp sig om både det ena och andra ”skam-belagda” ämnena efter varandra, vilket inspirerade mig till att också våga. Om jag ska leva upp till det jag ser upp till, är det dags att sluta gömma sig bakom en trygg fasad.

Inte att glömma är ett STORT TACK till alla er som går in och läser här, det är så roligt att ni tar er tiden att följa min blogg. Vissa är flitiga varje dag, någon annan är här nån gång i veckan - men lika mycket kärlek till er alla.

Nu hoppas vi på ett fantastiskt nytt år på alla fronter!

Mitt år 2018 - tillägnat Alfons

Det sista jag gjorde förra året var en plåtning för STYLEBY Magazine. Jag intervjuade skådespelerskan Hedda Stiernstedt, modeikonen Bea Åkerlund, konstnären Camilla Engström och artist-systrarna Vaz. Otroligt stolt och glad över att få jobba för detta magasin under ledning av Jonna Bergh, med så duktiga ambitiösa kvinnor.

Den 13 mars 2018 tar min älskling sina sista andetag, 14,5 år gammal. Han fick ett långt och fint liv, nästan fritt från sjukdomar, och till slut orkade inte hjärtat mer. Det är det värsta jag varit med om i livet, och en sorg som aldrig går över. Alfons är så saknad i familjen, men han är för alltid med oss.

Efter några möten med fina Michaela Forni bestämmer vi en solig vårdag i maj att jag ska börja skriva artiklar för Daily Forni, nyligen nylanserats som Forni.se - jag som följt henne under flera år är otroligt glad över att få lära känna henne och bli en del av det hon skapat!

Jag och mamma åker på en weekend till Oslo, bor på hotell, besöker vänner, äter gott och bara har det bra. Här står jag vid det berömda Opera-huset, var typ 30 grader varmt, i slutet på maj. Ni vet väl att jag är norsk?

Första dagarna i juni blir jag singel, efter snart två år i relation, och där går startskottet för min sommar. Skål!

Jag går på Mamma Mia The Party i sällskap av nio andra kvinnor som känt varandra väldigt länge. Detta var en helt fantastisk upplevelse, en av de bästa kvällarna på året!

Min blogg lanseras och nyheten sprids i media. Så otroligt roligt att äntligen få gå ut med denna nyhet, att jag blir Thatsups nya livsstilsbloggare. Så kul att bli tillfrågad, och som jag älskar att blogga. Ännu mer fantastiskt är det att ni vill läsa, är så värmande att se att ni blir fler och fler, och extra fint är det när ni ger mig feedback. TACK TILL ER!

Hinner knappt fira midsommar innan jag ska lämna Stockholm..

för Biarritz! Jag reser ensam, för att snart ansluta med fantastiska Surfakademin.

En resa som inte går att summera i några få ord eller bilder. Men du kan läsa mer här.

Sugen? Just do it!

Jag fortsätter min Europa-tour från södra till norra Frankrike, med tåg och byte i Paris. Mina nerver sätts på prov trots att jag är en ganska självständig människa, jag är väldigt beroende av att känna mig trygg, och att vara på resande fot är motsatsen till det. Det hjälper inte heller att vara i ett land där få talar engelska, men till slut är jag framme på Château du Grand Val i Bretagne, där Yogiakademin väntar.

Precis som veckan med Surfakademin blir denna resa med Yogiakademin oförglömlig, och helt fantastisk. Läs om min upplelvelse här.

Jag bestämmer mig för att åka ner till Algarve i Portgual där jag och mina vänner hyrt ett hus. Trotsar min res-rädlsa och tar mig på ostadiga ben till Nantes, en liten stad i Frankrike där jag ska ta ett flyg med ett lågprisbolag. Allt får mig att kallsvettas, tågresan, taxiresan, flygresan och den slutliga långa taxiresan. Jag känner mig ensam och utsatt igen, men, jag klarar det. Som man alltid gör. Vi skulle varit fyra par, men i och med att jag inte ingår i en tvåsamhet längre är vi tre par plus jag. Jag hinner med ett par dagar i huset, njuter av vänners sällskap och avkoppling. Jag hinner också med livets fylla, efter en festlig kväll på stan med en barrunda som slutar med poolparty klockan 06.00 på morgonen blir baksmällan värre än jag kunnat ana. Ingen var lyckligare än jag när jag efter en skakig hemresa möts av mamma på Arlanda, efter nästan tre veckor i södra Europa.

Jag mellanlandar hemma i den svenska högsommarvärmen. Jobbar lite, badar och åker båt som om det inte fanns någon morgondag. Det är juli, och 27 grader i havet!!

Jag och min vän Sofia bokar en resa till min favoritö Mallorca och checkar in i Palma!

Hur kan man inte älska Mallis? Vi dricker Cava-sangria, solar, badar, shoppar och äter. Jag minns att vi båda hade med oss massa böcker vi ville resa, men ingen av oss läste ut någon för vi pratade så mycket. Munnarna gick konstant, som vanligt med oss.

Det blir augusti och jag firar med kräftskivaWärdshuset Ulla Winbladh.

Åker ännu mera båt.

Adam, Fredric, Sam, Robin, Ida och jag tar Adams båt för att åka wakeboard och ring. En superhärlig eftermiddag, och top tre bästa skratten i år när jag och Ida satt i den uppblåsbara "fåtöljen", det var fler som höll på att skratta på sig då. Avslutade dagen på Strömma Krog & Kanalbar innan vi körde hem i mörket.

Gick på Fashion Week och firade Thatsups 10års-jubileum.

Min viktigaste person i världen, min mamma, fick en njure efter åtta år med dialys.

Jag inredde och stylade min lägenhet som varit uthyrd till en vän, då jag bott tillsammans med mitt ex i hans lägenhet. Äntligen såg det ut som ett hem.

Åkte till Köpenhamn och hade världens roligaste helg tillsammans med alla vänner på Thatsup. Läs mer om det här och här. Denna resa tillhör också top tre bästa skratten för i år. Jag skrattade konstant, högt, så att jag vek mig. Jag skrattade så mycket att jag skrattade mig in i ett nytt skratt. Jag har alltid skrattat inåt, tyst, numera skrattar jag utåt, högt.

Fyllde 27 år (herregud hur kan jag vara så gammal) och firade med tårta på sängen, städad vinlunch på Sturehof och stökig middag på Punk Royale.

Årets sista utlandsresa blev Nice och Provence. Detta är året då jag utforskade Frankrike rejält, då jag besökt och rest genom flera delar av landet. Denna gång med anledning av min vän Rubens 30årsfirande.

Just look at that.

Välkomnar hösten.

Hänger med Prestley och Hugo. Har ni upptäckt Dogbuddy?

Tog med mamma på Restaurang Stadshuskällaren. Vi satt i chef's table och hade en oförglömlig kväll - rekommenderas!

December med alla sina julfiranden kom och jag gick bland annat på julfest hos VASS PR.

Julbord på Brasseriet.

Och så kom julen. Nu är det två dagar kvar på 2018, vilket har varit mitt absolut mest händelserika år hittils, på både gott och ont. Det har varit helt fantastiskt, men också dränerande, och hjärtskärande. Kanske finns det anledningar till att min kropp inte mått så bra här i slutet. Jag välkomnar det nya året med öppna armar, stora förhoppningar och ny energi. Jag ska bara återhämta mig först.

I dagarna kommer en årskrönika, följt av ett inlägg med mina mål och drömmar inför det nya året.

God forsättning!

Mina bästa julfilmer

Herregud vad skönt det är med jul. Det är så heligt på något sätt, det är enklare att koppla av med gott samvete. Jag gör inte mycket, promenerar och njuter av det fina vinterlandskapet och betar av film efter film hemma i soffan. Om det existerar någon stress så är det bara den beslutsångest jag får av att behöva välja vilken film jag vill se, det finns ju så många. Allt från gamla klassiker till äventyr och de med riktig julstämning. Här kommer mina favoriter när det kommer till filmerna jag gärna ser, eller kanske somnar till, i jul.

Julstämning:

The Family Stone

Elf

The Holiday

Tomten är far till alla barnen

Love Actually

En underbar jävla jul

Sagovärldar (bänka dig för maraton):

Harry Potter

Sagan om Ringen

The Hunger Games

Narnia

Klassiker:

Little Women

Notting Hill

Stolthet & Fördom

Sound of Music

Fanny & Alexander

 

För att inte tala om alla serier jag inte hunnit se, egentligen skulle jag vilja börja från början med Game of thrones och se senaste säsongen av House of cards. sen vill jag ta tid och läsa också, imorse läste jag fina dikter ur På andra sidan natten som jag fått i julklapp. Förutom den har jag fått flera läsavärda böcker, och hade inte haft något emot att grotta ner mig i en Kepler.

Håll utkik här på bloggen, det blir ett inlägg med årets bästa höjdpunkter, en årskrönika och mina tankar, mål och drömmar inför nästa år.

God jul

Hoppas ni har en fantastisk jul, hur ni än firar, om ni firar. I mitt Instagram-flöde trängs klassiska svenska jular med alp-toppar och vita stränder. Jag firar på svensk mark, traditionsenligt med familjen hemma i Saltis. Jag njuter av god mat, sovmorgon, film-maraton och tid med vänner och familj. Idag blev det en promenad med min vän Lova, det är alltid lika berikande att få ventilera och prata av sig med vänner. Ikväll ska vi bort på middag, men resten av veckan ska jag inte röra mig långt... förutom promenader i skogen ska jag bara mysa, läsa böcker, äta, vila hjärnan.

Julen är en sådan milstolpe på året då jag ofta tänker tillbaka. Hur såg mitt liv ut för ett år sedan? Hur mådde jag? Vad gjorde jag? Exakt ett år sedan idag var vi på väg in till akuten med mamma, något jag är otroligt tacksam för att vi inte är i år. Det var en jobbig jul. Det var också Alfons sista, han mådde bra och jagade presentpapper på julafton. Jag saknar honom så enormt, han var min bebis, min klipp, bästa vän. Med honom var allt bra. Jag var också i en relation, i år är jag singel, och mår bättre så. Jag hade precis börjat ett nytt kapitel i mitt liv, sagt upp mig och börjat här på Thatsup och som frilansare, något jag var otroligt glad för. Är än idag.

 

Jag hittade detta i mina anteckningar, skrivit för ett år sedan ungefär. Efter en höst med mycket tankar och förändring. Jag blir stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på vad den texten handlar om; mod. Jag har inte alltid mod, det är läskigt att va modig. Men det finns uppenbarligen inom mig, inom oss alla, vi får bara inte glömma bort det.

Hälsan först?

Det här blev inte alls som jag tänkt mig. I tisdags trodde jag att lite vila skulle göra susen, magsmärtorna hade lindrats och jag förväntade mig att "va tillbaka" på onsdagen. Istället drabbades jag av intensiv hjärtklappning natten till onsdag, och den har fortfarande inte försvunnnit. Jag har pratat med sjuksköterska och träffat en doktor igen, de har kollat EKG för andra gången och eftersom det plus mina provsvar från SÖS visar bra konstanterar man att det inte är någon akut fara. Jag behöver gå vidare med utredning, vilket kommer ta tid och inte går att få tid för på en dag. Problemet är att mina symptomer är fruktansvärda, hjärtklappningen är fruktansvärt obehaglig och skrämmande, det känns akut, jag har ett konstant dunkade i kroppen, jag hör min puls högre än någonting annat, vilket gör att man klättrar på väggarna, och det går inte att sova eftersom att hela kroppen känns som en enda stor pulsåder. Jag kommer aldrig ner i vilopuls, detta leder i sin tur till panik och så går det runt och runt i cirklar. Problemet med detta är att det inte går att ta på, det är inte konkret, och jag är fullt frisk i hjärnan, vilket känns väldigt provocerande. Jag blir stressad över att inte kunn jobba, jag har naivt försökt i några dagar men kastade in handuken helt idag då jag hade en jobbig natt. Jag pratade med en vän igår om hur sjuk man är i sitt beteende. Jag är sjuk, och mår ganska dåligt, men jag får sådan prestationsångest att jag ställer in mig på att jag ska jobba, prestationsångesten leder till inre stress, stressen gör att jag mår ännu sämre. Det är helt sjukt att man kan vara så destruktiv. Hälsan måste gå före allt, men jag har aldrig lärt mig att sjukskriva mig med gott samvete. Uppenbarligen något jag måste jobba på. Man blir väldigt liten, skör och hjälplös i sådan här situation. Jag är lite i limbo just nu, jag är både för frisk och för sjuk för akutvård. Jag är såklart väldigt glad över att det inte är något livshotande, men jag önskar jag kunde veta vad det var, så jag kunde få hjälp med det. Jag behöver träffa läkare för längre utredning, och som det ser ut nu blir det inte förens efter jul. Tills dess måste jag själv försöka må bra, men det är svårt att veta vad man ska göra när man inte vet vad som är fel. Just nu är sömnen kritisk, det är otroligt jobbigt att inte få sova och må dåligt om nätterna, att ha hjärtklappning på det här sättet önskar jag ingen, och skulle säga att det faktiskt är bland det värsta jag upplevt. Jag kommer checka ut lite med det här dagboksinlägget, väldigt ofiltrerat och oredigerat, men man måste våga dela med sig även om det gör att man känner sig väldigt sårbar. Jag måste också påminna mig själv om att jag inte gjort något fel, jag kan inte kontrollera min kropp just nu.

Hoppas alla ni mår bra, vi hörs snart.

Julklappslistan

Nu är det mindre än en vecka kvar till julafton, helt sjukt. Jag ska erkänna att jag ligger lite efter med julklappsinhandlingen, speciellt nu med allt detta sjukhusdrama. Men det tar jag igen i veckan, tillsammans med resten av stockholmsborna, om jag gissar rätt. Julgranen har i alla fall kommit! Vi har som tradition här hemma att klä den dagen före julafton (det är min mammas tradition, som hon håller fast hårt i) men i år har hon gått med på att vi gör det två dagar innan, så att det inte blir så stressigt. Hade jag fått bestämma hade jag nog gjort det runt andra advent, så man verkligen fick njuta. Men så är det med traditioner, alla har vi olika. Vissa har julklappsregler, vissa har julklappsspel, vissa skippar julklapparna och vissa går all in. I min familj följer en tradition av mycket julklappar, eller i alla fall fina. Vi har en förkärlek för att ge bort fina saker till varandra, men med tanke på hur mycket det konsumeras idag, kan man verkligen tänka på kvantitet och kvalitet. Lägg hellre mer på några få saker, än mindre på massor. Det är i alla fall min tanke. Hur tänker ni?

Om jag fick önska mig något i år skulle det bland annat vara dessa ting.

Skaftdamsugare (högst på listan), vårskor i form av snygga och bekväma sneakers (men behöver nog vinterkängor), gulligt litet våffeljärn i rosa från Lagerhaus, medaljong-halsband (som jag kan fylla med en bild på Alfons), en varm pile-jacka, högtalare och ett mysigt kashmir-set.

Allra mest önskar jag såklart att jag är frisk igen.

Monday mood

Det är tisdag idag, inte måndag. Efter sex timmar på akuten fick jag komma vidare, och strax efter fick jag träffa en doktor. Mina prover var bra, förutom att jag visade på en infektion, magkatarr-liknande symptomer, jag har alltså någon form av infektion i magen tror man, och det är det jag behandlas för nu. Jag hade valet att läggas in på grund av smärtor, men valde att åka hem då det kändes under kontroll. När jag kom hem däckade jag, då jag inte sovit på 24 timmar var jag helt utmattad, och extra trött på grund av kroppens mående. Vaknade på kvällen och då hade jag inte ätit på 48 timmar, har svårt att få i mig mat, så det är en av symptomerna. Finns inte riktigt någon exakt förklaring till varför man får detta, jag fick det i anslutning till min influensa, men kan bero på allt från livsstil till kost till stress.

Jag sov hela natten, och idag blir det viloläge. Hoppas bara på att det blir bättre nu.

Akuten

Natten till måndag blev inte en kul en. Jag har under cirka två veckor haft en målande värk i övre delen av magen, typ solar plexus, den uppstod i samband med min influensa, och sedan har den vart kvar. Det har tagit upp väldigt mycket av min tid, jag har känt mig otroligt obekväm men haft svårt att definera smärtan. Jag är också van att ha ont i magen, jag har sedan tonåren haft en känslig mage och är i princip alltid uppblåst, det är något jag bara lärt mig att leva med. Så när detta kom, tänkte jag att det kanske var något liknande, som skulle försvinna efter ett par dagar. Men det är en helt annan smärta, inser jag nu. I veckan blev det något värre, jag har klagat till mina vänner som försökt hjälpa mig att förstå vad det skulle kunna vara. Jag är inte den som springer till doktorn, delvis för att jag nog bara är tålig, mycket blir bra av sig självt eller är inte ens något från början. Men också för att det är så svårt att få tid på vårdcentraler idag, det är en process som jag bara vill gå igenom när det verkligen behövs. Men det fick jag ångra lite inatt, jag har vart påväg till doktorn i veckan, men istället sitter jag på akuten 05:35 en måndagmorgon, och har inte sovit en blund. Framåt söndagskvällen eskalerade min smärta, och när jag skulle lägga mig var den outhärdlig. Att ligga ner i sängen gick inte, och trots att jag var och är helt otroligt trött, så gick det inte att somna, då kändes det som jag fick ett blodtrycksfall. Efter fem timmars nervöst googlande ringde jag Vårdguiden som rekommenderade att jag inte väntade, utan åkte in till akuten direkt.

Mjölk & Honung

Känner ni till Rupi Kaur? Hon har författat bland annat Milk & Honey, en världskänd bok som hyllats av många. Den har även översatts till svenska av fantastiskt duktiga Sandra Beijer. Ibland surfar jag runt på Pinterest och läser utdrag ur boken som är fylld med kloka dikter och citat, det kan vara bra för hjärnan ibland att bli påmind om självklara ting, men också få nya perspektiv.

Här är några av de jag pinnade här om dagen...

Ha en härlig lördag!